Transgrancanaria: Gör om gör rätt

Bussen är på väg mot starten. Runt omkring mig sitter förväntansfulla löpare och pratar målsättningar och resultat. Själv känner jag mig märkligt distanserad och längtar faktiskt mest bara efter att få gå och lägga mig. "Skärp dig nu, Anna!" säger jag till mig själv och försöker tvinga fram peppen. Den infinner sig ändå inte och jag försöker istället leta efter en känsla, någonting, men nej, jag stirrar tomt ut genom fönstret. Vi är framme i Las Palmas några timmar innan starten går och det innebär ännu mer väntan. Jag sitter tillsammans med några andra svenskar som också ska springa, några har sprungit tidigare och några springer liksom jag för första gången. I våra tunna löparkläder blir vi ganska oundvikligen kalla i den svala kvällsluften och jag är glad när klockan äntligen börjar närma sig 23 och människor börjar traska ner mot stranden där starten går Det är en bra stämning och jag insuper atmosfären, försöker njuta, men det är som att jag redan nu vet att det här inte kommer att funka. Kroppen är inte med, eller så är det huvudet som inte är det, och magkänslan brukar ha rätt även om jag försöker ignorera den.

När starten går så är det en lättnad över att äntligen få börja springa. Första kilometrarna går längs strandkanten och många springer fort. För mig är det bara transport. Snoret rinner och att andas genom näsan är bara att glömma men för övrigt känns det varken bu eller bä. För I uppförslöpan passerar jag många och förvånas över antalet höjdmeter som bara passerar förbi. Det går lite för snabbt men jag tänker att jag kan ta igen det senare, jag brukar kunna återhämta mig ok allteftersom, och just nu vill jag bara komma fram så fort som möjligt. Misstag nummer 1. Jag vet att det handlar om att bida tid men jag gör det inte, kanske för att jag trots allt inte har en aning om vad 7500 höjdmeter innebär. Senare lär jag mig att den här typen av terräng och att misstag i början i början inte förlåts.

Jag blir glad när det blir lite mer teknisk traillöpning och för en liten stund har jag riktigt roligt. Mitt vänsterben är dock inte riktigt med på noterna och knät klarar inte riktigt att parera. Jag börjar även ana att mina ben kommer att få en tuff resa. Hårt och tekniskt underlag har de inte upplevt på, låt mig säga så här, sedan Kullamannen. Snömodd och skoterspår härdar men med facit i hand så bör man träna åtminstone lite på det underlag som man ska tävla bo. Så för en bra uppladdning för ett barmarksultra under vintern behövs ett träningsläger.

När det för första gången börjar gå nerför får jag svart på vitt att detta inte kommer att fungera som jag hoppats, eller snarare att det kommer att fungera ungefär som jag misstänkt. Plan asfalt går och men trail och stenskravel bär inte. Jag tänker att jag ska ge det en stund till och se hur banan ser ut. Passerar första vatskekontrollen efter 16 km. Bara 112 km kvar och ca 6700 hm. "Ingenting" säger jag till mig själv. Men jag tror inte riktigt på det själv. "En bit i taget". Ja, det finns ju ingenting annat. Så kommer den första RIKTIGT branta uppförbacken där jag för första gången går. Jag har trott att jag är hyfsad på att traska uppför men svart på vitt, bara upp till en viss branthet. En tjej passerar mig. Hon har stavar och ser ut att behärska tekniken väl. Jag betraktar och konstaterar att jag kanske borde ge det en chans. Men framför allt ska jag öva brant. Jaja. På platten kommer jag ikapp igen och jag inser en smula förvånat och irriterat att platt, lätt uppför och lätt nedför (på asfalt?!!!) är där jag tjänar tid. Knäppt. Uppför uppför uppför. Det tar aldrig slut och jag vet att det bara är början. Långt nedför. Jag tappar mycket. Så uppför igen. Loppet fortgår. Så kommer en riktigt lång och riktigt brant nedförslöpa. Vänsterledet titlar fram och tillbaka och jag börjar känna av den andra höften för att det benet får ta all belastning. Jagkan inte springa så jag roar mig med att ställa mig på sidan medan jag passeras av löpare efter löpare. Här går luften på ur mig. Det är över 8,5 mil kvar. och det sista maratontanet är i princip bara nedför. Jag räknar på det. Jag kommer alltså att springa de bitarna som är halvplatta och sen gå resten. Den innebär alllra troligast att jag kommer att få promenera hela vägen in i mål, för med 5000 uppåt varav i 4500 ska passeras på ca 4 mil så anar jag att väldigt få partier kommer att vara halvplatta... Det känns väldigt långt att gå och jag överlägger med mig själv. Lögn. Jag har inte den minsta lust att traska i en evighet och bli omsprungen av hundra löpare i varje nedförsbacke. "För fan Anna, det är bättre att komma i mål!". Men mentalt har jag stängt ner. Jag vill inte. Det en någon halvmil kvar till nästa station och där kliver jag helt sonika av. Skamsen och besviken. Men jävligt done, Jag är over and out. Ingen av funktionärerna förstår engelska och min spanska sträcker sing till hola, Coronita och gracias vilket inte räcker för att förklara att jag vill bryta. Till sist blir jag dock inslussad i en bil tillsammans med en annan löpare, eller ja, numera ickelöpare. Han somnar direkt men själv fryser jag så jag skakar och kommer på den brillianta idén att packa upp guldfilten. En stor besvikelse men jag frös inte ihjäl i alla fall. Att komma tillbaka till Maspalomas blir lite av ett evighetsprojekt och jag undrar om det kanske inte hade gått snabbare att gå trots allt.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Resten av resan var bra. Vi hade en vecka efteråt där jag roade mig med att dricka Mojitos, vara förkyld och prova på att bli rånad. Fördelen med att dricka Mojitos är att eventuella skräckfyllda minnen är vaga, eller snarare obefintliga, nackdelen med Mojitos är att de gör en en smula oförsiktig. Jag har faktiskt även funderat lite över löpning och vad jag egentligen vill ha ut av den. Är jag nöjd med att springa på fjället, långt och länge och upptäcka? Kanske är det här med att tävla inte min grej? Sanningen är att jag är ganska nöjd. Väldigt nöjd. Men det räcker inte. Jag vill träna för att utvecklas och för resultat. Inte göra saker och ting halvdant. Det första steget är nog faktiskt att erkänna för mig själv att jag är prestationsinriktad och stå för det. Nej, träning är inte kul jämt. Det är inte jättemysigt när förfrysningarna radas upp för att långpassen ska kunna bli av. Det är inte jätteroligt att harva skoterspår i eller springa fram och tillbaka längs E10an. Men det har sin charm och det är värt det. Nu är det dags för mig att bli lite mer medveten. Inte träna mer, men smartare. Mer specifikt för de lopp jag vill springa. Vara noggrannare mer kost, vila och ja, dricka färre mojitos. Livet handlar om val och prioriteringar och att lägga ner sin själ i en bit men totalt strunta i den andra är inte särskilt konstruktivt.

Nu är det dryga tre veckor kvar av vintersäsongen. Jag kommer att springa mycket väg och löpband för att få till det monotona malandet och mängden inför TEC. Inte min favoritträning direkt men ibland är det bara att bita ihop och göra. Jag har ju satt målet på de 100 milesen ganska högt, 16 timmar. Inte orimligt men det kommer att kräva en del av mig. April blir stugmys i Hälsingland och fokus på att träna, förhoppningsvis kommer det vara barmark där då. Det sägs ju att det bara är att bryta ihop och komma igen när saker och ting går åt helvete. Men. I detta fall så är det nog snarare Utvärdera, gör om, gör rätt.

Dan före Transgrancanaria

Det har varit mycket upp och ned inför Transgrancanaria och de senaste veckorna har jag tvivlat både på mig och min kropp. Nu ser jag dock bara fram emot att få komma iväg och längtar till efter 23 imorgon när starten har gått! Jag ser fram emot att få springa i vad som för mig är en helt ny typ av berg, att springa i shorts och tisha, springa barmark och tekniska stigar och att få bli riktigt riktigt trött. Att få "nollställa" kroppen och huvudet och att bara få fokusera på att springa. Det har varit mycket funderingar fram och tillbaka men nu orkar jag inte fundera så mycket mer utan inväntar helt sonika starten och ser vad som händer. Jag har kontroll på det jag kan kontrollera och resten får gå som det går. Min förhoppning är att jag kommer att ha kul, att kroppen kommer att hålla hela vägen och att jag kommer att lyckats peta lite i den den extra reserven av trötthet som jag annars helst undviker. Japp, det var nog det. Tar jag mig i mål tänker jag med väldigt gott samvete ägna resten av den här semestern med att dricka gt:s och sangria vid havet.

Dagens status med en dryg vecka till Transgrancanaria

Med drygt en vecka kvar till Transgrancanaria så får jag väl erkänna att jag inte helt är i fas. En höft har strulat en del de senaste veckorna och helgen som gick lyckades dessutom knät hoppa ut led. Bägge sakerna har jag en hel del erfarenhet av sedan tidigare och jag skulle inte vara särkilt stressad om det varit en månad kvar till starten men som det är nu känns tajmingen inte helt optimal. Jag är inte jättesugen på att behöva halta runt 128 km så just nu tar jag det helt sonika det ganska lugnt och svär lite över att jag inte kan köra de sista dagarna så som tänkt, MEN! Nu är det ju faktiskt bara att gilla läget och fokusera på det som känns vettigt att fokusera på så som sömn, vila och mat. Mentalt känner jag mig ganska stark och jag är väldigt sugen på att få springa barmark, på att få hamna i bubblan, och på att få bli riktigt riktigt trött! Formen känns varken fantastiskt bra eller väldigt dålig, någonstans mitt emellan helt enkelt. Jag är tillfreds med den träning jag gjort i vinter och även om det finns en massa saker jag kunnat gjort bättre så är jag nöjd med den kontinuitet jag haft och över antalet långpass jag lyckats genomföra trots att det stundvis varit en smula kyligt. Jämför jag med förra året vid samma tid så är jag betydligt bättre tränad nu, dock så misstänker jag att det kommer att märkas att det var ett tag jag sprang barmark med allt vad det innebär. Plus 25 istället för minus 25 kommer sannolikt inte heller att vara till min fördel, men det är nyttigt för mig att öva på att springa lopp i varmare temperaturer då det av någon anledning inte finns jättemånga arktiska ultralopp...

Jag hoppas verkligen verkligen att höft och knä håller sig någorlunda i shack för jag vill verkligen verkligen få springa hela banan. Att jag upptäcker att jag inte alls är tillräckligt tränad är en sak och då kommer jag pallra mig runt oavsett tid, men det vore så himla trist att behöva bryta. Jag har aldrig brutit hittills och jag hoppas att jag slipper det även denna gång. Sen är jag, tro det eller inte, inte helt dum i huvudet. Jag kommer inte att riskera att inte kunna springa på tid och evigheter bara för ett lopp. Jaja, det blir som det blir. Resultatmässigt så hoppas jag att på att klara 24-timmarsgränsen vilket jag tycker känns som en rimlig målsättning. Placeringsmässigt så får jag nog vara glad om jag lyckas hamna i den övre tredjedelen av startfältet med tanke på mängden världslöpare. Det ska bli intressant att få springa ett lopp med med så pass mycket upp och ner och någonting säger mig att jag kommer att vara ännu noggrannare med specifik backträning framöver.

Det här blev ju inte direkt världens mest upphetsande inlägg men en kort uppdatering i alla fall.

Inget är enklare än att springa

"Anna, sluta whina, vad är problemet?!"
"Problemet är att jag inte känner min näsa" muttrar jag för mig själv.
"Jaha, och mer?"
"Det är sinnessjukt tungt och jag är trött i benen."
"Är det inte det som är poängen? Det räknas inte som ett problem. Kom med någonting annat."
"Jag fryser. Mina händer funkar inte"
"Äh vad fan. Sluta spring då om det är så himla hemskt!"
"Nej, det tänker jag inte göra."
"Ok, så sluta gnäll och genomför. Upp med blicken och blanka huvudet. Fundera inte så mycket."
Jag suckar och och lyfter på huvudet. Det är en sanlöst vacker dag. Eftermiddagen har anlänt och himlen håller på att färgas rosa. Allting är mjukt nu. Det är sanlöst kallt också. Minus 24 så egentligen överdriver jag lite men det är kallt i löparkläder, kallt för ett långpass. Gelsen har för länge sedan frusit till is, långt innan jag försökte ta den första. Termosen med sportdryck funderar jag inte ens på att stanna och dricka av för jag fryser för mycket, har tappat motoriken. Timmarna i moddiga skoterspår börjar ta ut sin rätt. Jag har sprungit 32 km, så egentligen inte mycket men kylan gör att kroppen känns tyngre och andningen är svårare. Jag drar ner buffen ibland för att få andas fritt men då fryser ansiktet till is. En stund till sen väg, övertalar jag mig själv. Scout travar bredvid mig med frost i pälsen. Han ser inte det minsta berörd ut, bara lycklig över att få vara i sitt rätta element. Det är jag som är den svaga länken. Efter 38 kilometer lämnar jag Scout i lägenheten, byter snabbt tröja och buff, tar ytterligare ett par handskar och ger mig ut igen.
"Bara 12 kilometer till" säger jag. "Det är ingenting. 50 km är nog idag."
Jag vet att jag ljuger för mig själv. 60 har jag sagt och 60 kommer det att bli. Men 22 kilometer på väg är fortfarande en piss i Mississippi jämfört med 22 km skoterspår på fjället. Tråkigare ja, tråkigare men enklare. Benen har hunnit stelna till och jag får jobba för att få igång dem. Men när jag slipper två-steg-fram-ett-steg-bak så är det som att de vaknar till liv igen och löpningen börjar flyta. Distansen som så är inte särskilt jobbig. Tänker att kroppen är ganska fantastisk i sin förmåga att anpassa sig och de senaste veckorna har jag börjat känna någonting väldigt ovant - jag tycker om min kropp. För första gången i livet. Inte för att den ser ut på ett visst sätt men för allting den låter mig uppleva och göra, för att den bär mig. För att den är stark. Jag ser kroppen som ett redskap, en kniv, eller en yxa och jag inbillar mig att jag börjar lära mig att hantera och till och med vårda. Och jag känner en tillit till kroppen. den är inte starkast, inte snabbast, inte vackrast men den är utan begränsningar, jag behöver bara vara tillräckligt nyfiken. Jag har funderat en del på vad jag vill med löpningen och det enkla svaret är att jag vill upptäcka. Jag vill upptäcka nya platser, ta mig igenom mentala svårigheter, lära mig mer om mina styrkor och svagheter och hur jag kan jobba med dem. Det gör jag genom att springa, och framför allt genom att springa långt. Kanske låter det banalt, och kanske ordförande jag helt enkelt en ganska banal människa men det gör mig i så fall ingenting. Jag har svårt att sätta tävlingar i sig som specifika mål även om jag har lärt mig uppskatta att stå på en startlinje, för jag tycker träningen inför är roligast. Att testa mig fram. Det är roligt att ha mer konkreta mål, eftersom det innebär att jag behöver vrida och vända lite på hur hjag ska nå just dit, men i slutändan är målet i sig inte så himla viktigt. Att inte "lyckas" är ju på något sätt också en del av grejen. För tillfället tillåter jag mig själv att prioritera att springa väldigt högt även om en del av mig säger att det är löjligt. Men jag mår bra av det, och jag njuter av att gå all in för någonting. Av att få fundera ut utmaningar. Detta året är ju ganska mycket redan spikat och jag har redan börjat snegla på längre sikt. Jag vill springa längre. Jag tror det är min grej. Det handlar bara om att bli redo först och låta kroppen ta den tid det behöver. Det är inte bråttom. Det kanske inte ens blir så. Men å andra sidan kanske det blir så och lite av tjusningen med livet är ju att inte veta.

Vid Bjorkliden vänder jag. 47 km knappt. Nio hem och tretton kvar. Det känns inte svårt längre för jag har slutat ifrågasätta och är bara. Kroppen är trött men blir inte tröttare, jag fryser men jag fryser inte mer. Jag bara lever och tiden är borta. Passerar Abisko. Funderar inte ens på att stanna, dryga två km bort till och sen bara hem. Det är enkelt. Och det är det faktiskt. Livet i min egen lilla bubbla.

Lunk i vardagslunk

Ser mot Björkliden. Det känns långt och jag ska ännu längre och sedan tillbaka. Benen är omotiverade, fast egentligen är det nog huvudet som är det. Jag försöker komma in i lunken. Det är halt. Men framför allt är den så jäkla tråkig, den där förbannade lunken. Vid turiststationen upptäcker jag inte springer följer vägen längre utan har svängt av i riktning mot Kungsleden. Hoppsan, har ingen aning om hur det kunde hända men jag förmodar att Fjällhäxan har ett finger med i spelet och accepterar mitt öde. Den kvinnan har man inte mycket att sätta emot när hon bestämmer sig. Och direkt jag kommer in i björkskogen så sköljs den där o-motivatationen av mig, snön rör sig under mina fötter och löpningen blir plötsligt levande. Jag låter kroppen ta över och bara följer med, låter stillheten nå in i mig och tiden försvinna. Vid Nissonjokk får jag pulsa för att ta mig ut på den andra leden tillbaka till Abisko. Snön når upp till knäna och jag leker. Det är helt mörkt nu, mörkt och stjärnklart trots att klockan bara passerat fyra på eftermiddagen. Löpningen den här tiden på året är annorlunda, lugnare. När jag är ute på skoterspåren igen går benen lätt, äntligen. Länge sedan. Jag stannar och kramar Apelsintallen, sen upp på Stornabben. Ner på helikopterplattan och ut mot fjället igen fler varv. Idag finns ingen trötthet utan jag blir snarare piggare ju fler timmar som går. Skulle kunna springa hur länge som helst, men Scout är hemma och efter tre och en halvtimme vänder jag hemåt. När jag kommer längs vägen letar jag efter Scout i fönstret. Han brukar sitta där som en skugga, en herre i ett torn. Nu är han inte där, då vet jag att han sover. Men när jag passerar precis nedanför fönstret på väg in i värmen ser jag honom. Han tittar ned på mig och våra ögon möts. "Hej Scouten!" hälsar jag och med ens är han borta. När jag kommer upp i trappen väntar han mig. Inte med pussar och svansviftningar, han går inte ens fram till mig, utan mer ett stilla välkomnande. "Ska du med?" frågar jag. Han kommer fram till mig och jag selar på, sätter på mig själv midjebältet och går ut igen. Med ens är vindarna kalla, trots att jag nu har satt på mig jackan. Jag funderar på att strunta i det, en halvtimme mer eller mindre. Tre och en halv timme kanske räcker idag? Sen skrattar jag åt mig själv. Jag vet ju - om fem minuter är jag varm igen. Och Scout behöver också få sin tid. Nu är det hans tempo, snabbt ibland, kissa ofta. Jag låter det vara så, är inte stressad längre. Ner till träsket som ännu inte är fruset. Vårt hav. När jag betraktar fjällen på andra sidan ser jag alla årstider, alla skepnader, och jag har på något märkligt vis blivit en del av det nu. Kommit in i lunken, den där förbannade länken som kanske trots allt inte är så illa.

Dan före nyår

Sista dagarna av 2018 går mot sitt slut och jag tänker göra en kort summering av året som gått. 2018  och har på det stora hela varit ett bra år för mig, och de dalar som varit har inte varit lika avgrundslosa som de haft en tendens att vara tidigare år. Kanske börjar jag hitta "mitt" lugn och sätt att leva, kanske blir jag bara äldre. Jag vet inte men jag är glad över att det är så. Det har hänt mycket roliga saker i år rent allmänt. I februari gick jag in som delägare i Activities in Abisko, någonting som jag fortfarande inte riktigt vet vart det leder eller vad det innebär. Jag har i ärlighetens namn aldrig velat vara företagare eller ha ansvar, men ibland tror jag att det bara är att ta de chanser som uppenbarar sig. Jag känner att jag för första gången har en fast punkt och någonting att stanna kvar vid en stund, både skrämmande men samtidigt en slags trygghet. Det finns ingen anledning för mig att lämna Abisko just nu och kanske är det så att den största utmaningen för mig är att faktiskt stanna upp, landa. Att tillåta mig själv att våra nöjd. Att vara nöjd innebär inte att jag inte vill fortsätta utvecklas men jag känner en enorm tacksamhet över det som är. Rent prylmassigt och ekonomiskt behöver jag inte så mycket men jag har det viktigaste av allt: Scout, tid att vara på fjället, springa, resa, träffa min familj då och då. 2018 blev det en del småresor hemma i Lappland och övriga Sverige, Seychellerna, Frankrike och Andorra, en par längre perioder stugmys i Häsingland, några kortare fjällturer och en längre, och många många långa dagar ute på fjället. Jag älskar ju nämligen även min hemmaplan. Avslutningen på året blev tyvärr inte den bästa då min moster dog i en olycka i början av december. Jag har inte riktigt några ord för det ännu utan lämnar det där.

Löparmässigt har det varit en del upp och ner och kroppen har haft perioder då den inte alls varit med på noterna. Mitt mål för vintern var rätt och slätt att inte tappa för mycket rent lopmassigt utan grunda för våren och det tycker jag ändå jag lyckades hyfsat med. 2017 och 2018 är ju första åren som jag kunnat springa utan några större uppehåll för skador och det märks såklart en stor skillnad när det går att hålla någon form av kontinuitet. I februari sprang jag Höga Kusten Winter Trail 53 km, ett lopp som passade mig ganska bra då jag är van vid att pulsa i snö och gillar när det inte bara handlar om renodlad löpning. Att vinna var ju såklart en bonus. I april satte jag igång barmarksträningen, först på Seychellerna där jag sprang mycket intervaller på löpbandet kombinerat med lugna strandjoggar och vattenlöpning i havet. Därefter åkte jag till Hälsingland och la mig på den mängd som jag legat på större delen av vår sommar och höst, dvs 14-18 mil i veckan. Ibland något mer och ibland något mindre. Tidsmässigt har det dock varit större variation då 30 km obanat på fjället tar betydligt längre tid än 30 km längs med asfalt. I Hälsingland sprang jag även långa terräng DM 8 km, Borgarloppet 21 km och Bjornfrossa 62 km där jag kom 1a, 2a och 1a. Tillbaka i Abisko gjorde jag några riktigt bra långpass på fjället, bland annat Alesjaure t o r 72 km på strax under 7 timmar i vad som kändes som väldigt behaglig takt. Jag sprang Höjdmeter med Höjdmeter i Loussabacken i Kiruna och vann ganska oväntat. Sommarens huvudmål var att springa SAU under 12.30, helst ner mot 12 h och det kändes väldigt rimligt. Sista veckorna började dock träningen gå riktigt tungt och det höll i sig över SAU och ytterligare en dryg månad framåt. 12.33 var definitivt inte vad jag hade tänkt mig och även om det var betydligt snabbare än förra året och räckte till en vinst i damklassen så är detta med facit i hand årets absolut sämsta lopp. Framför allt var det min sämsta insats rent mentalt och jag lovade mig själv efteråt inte låta de negativa tankarna ta mig igen. Det är inte ett dugg synd om mig eller någon annan ultralöpare bara för att vi råkar vara lite trötta eller har ont någonstans, att fortsätta framåt är ett val och passar det inte så är det bara att kliva av. Stannar man på banan är det bara att göra det bästa av det som är och sätta en fot framför den andra i den mån det går. Så SAU blev en lärdom och lite av ett uppvaknande.

I augusti åkte jag till Arjeplogsfjallen och sprang Arctic circle race 17 km. Jag är ju inte allś snabb men förvånande nog så blev det ännu en vinst. Ett par veckor senare sprang jag Järvloppet 53 km i Hälsingland och här började formen äntligen vända. Jag vann damklassen och kom tvåa totalt, nästan 50 min snabbare än förra året, men framför allt så tycker jag att jag disponerade krafterna bra och hade kul hela vägen. Därefter sprang jag Myrsyran i Kiruna, ett roligt och blött lopp som jag vann. I oktober hade vi det första löplägret i Abisko vilket blev ett av årets höjdpunkter och jag hade turen att lära känna några fantastiska människor. Nästa år ser jag fram emot att köra tre stycken! Löpararet avslutades på bästa sätt med Kullamannen 100 miles där det mesta äntligen stämde. Att jag lyckades vinna damklassen och komma fyra totalt bland alla dessa duktiga löpare känns både helt osannolikt och jättekonstigt.

Just nu "är" jag bara. Jag springer, håller hårt om min egen bubbla och funderar inte så mycket.
AOm mindre än två månader är det dags för Transgrancanaria och jag vet faktiskt inte om jag kommer att vara i form och redo. Det har varit mycket annat i livet och jag har sista veckorna prioriterat den typ av löpning som jag behöver för att må bra över den så kallade träningen och jag känner mig tillfreds med det. Att springa lopp är en väldigt liten del av livet. Jag har även tänkt om lite inför TEC i april dit jag hade tänkt komma med åtminstone några veckors bra barmarkstraning i benen. April är dock en väldigt fin månad till fjälls och det får bli några veckor med pulka och tält tillsammans med Scout istället. Om den uppladdningen fungerar för 100 miles återstår att se och gör den inte det så kommer ju en sommar och höst nästa år också.

Sista dagarna av året spenderas i Kvikkjokk.

Vinterlöpning

Ögonfransarna har frusit ihop och det är svårt att se. Kylan har för länge sedan krupit in i kroppen, in i skelettet och händerna blivit oformliga klumpar. Andetag som flätas ihop, mina och Scouts där vi travar sina vid sida. Den stilla rytmen, ordlös men mättad av uttryck. Intryck. Vi och fjället tillsammans med tusentals tankar. Och så det stora lugnet. Vi springer genom skymningen, mot mörkret. Jag betraktar fjällbjörkarna som är täckta av centimetertjock frost medan stegen för mig framåt. Fötterna har trevande börjat leka igen och jag låter dem hållas, bara slappnar av och följer med. Hjärnan räknar inte längre. Inte kilometer och inte timmar. Den litar på kroppen. Allt har sin tid. Just nu är jag inte på väg någonstans utan försöker att ta till vara på årets mörkaste dagar och tackar fjället för att det bjudit in mig, låtit mig beskåda, lärt mig att älska det utan förbehåll. För att det bara låter mig vara jag. Vid Apelsintallen stannar vi, som alltid. Jag sluter armarna om stammen och vilar kinden mot barken. Scout lyfter benet och kissar. Knappa tre kilometer hem. Jag har sprungit sträckan tusentals gånger under åren som gått sedan jag kom till Abisko. Jag hoppas att det kommer att bli många gånger till. Men man vet inte och jag aktar mig för att ta för givet. Livet är skört och jag tänker ofta att vi slösar mycket. Jag försöker att bli bättre på att inte göra det men ibland glömmer jag. Ni vet såna gånger som man går vilse i försöken att vara duktig eller att passa in, sånt som inte är så noga egentligen. Ofta blir jag irriterad över det så kallade spelet och "tassandet", det outtalade vad man får och inte får göra och säga. Förutom att det gör mig jävligt tom så är jag ganska bra på att spela. Spelar man tillräckligt bra så kan man ju faktiskt till och med stänga av och inte finnas fast man finns vilket många gånger kan vara både lämpligt och lockande. Att springa tar mig till verkligheten, eller åtminstone det som är verkligt för mig. Gör att saker och ting känns även om de inte alltid känns bra. Livet.