Black Friday, white sheep

"Hej, vad gör ni?"

"Sitter i ett tält ute på fjället. Vi har White Friday" svarar mamma. 

"Kul"muttrar jag. 

"Jocke (min shoppinggalne bror) skickade bilden som du lagt ut" fortsätter mamma. "Jag sa att det inte är så konstigt att du inte vill shoppa loss när din bil är trasig och du har tio mil till närmsta affär. Du har ju dessutom inga pengar." 

"Jag hade ändå inte handlat nåt!" säger jag förnärmat. "Ok, du har en poäng, men jag har inte ens handlat mjölk till kaffet trots att den är slut. Det är en principsak." 

"Har du tappat bankomatkortet? Vi är förresten i Birsta och handlar julklappar så jag har inte riktigt tid att prata just nu." 

Det finns stunder som jag känner mig missförstådd. Som när Jocke ringer och säger att han ålderskris och inte vet vad han ska göra med sitt liv, jag försöker trösta honom med att jag är över 30 och jobbar säsong och han utbrister: 

"Det är ju lika bra att jag ger upp på en gång om jag ändå kommer sluta på en fjälltopp!" Men jag antar att det är så i de flesta familjer, äldsta barnet är klokast och sen går det utför. Jag menar, vem fan vill sitta på en bank i Köpenhamn och tjäna en massa pengar? Helt obegripligt. Då förstår jag att man försöker köpa sig den lycka det går. Och se bara på min lillasyster. Halvt om halvt bortgift redan vid 18. Herregud. När man kan mysa med en hårig Malamute som endast kräver sin dagliga ranson av mat (även om den visserligen inte är så liten..). Nej, jag förstår inte. Det en hårt att vara ett vitt får i en för övrigt svart familj.

Sätila trail, a never ending story

"Time for take off" tänker jag och starten går. Kl är 01.00 och det är ett tyst gäng som ger sig av i mörkret. Jag förvånas över att det går så pass fort i starten men låter mig inte dras med. Första kilometerna flyter förbi, benen är sega men jag inbillar mig att det är något bättre än de senaste veckorna. Höften känns, men kontrollerat. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av de kommande timmarna men jag är inställd på att behöva bryta, ta det varv för varv, timme för timme och kanske är det därför det riktiga fokuset inte vill infinna sig. Men jag lyssnar på musik och tuggar på. Av någon anledning ligger jag först i "min" klunga, någonting jag egentligen trivs med men som jag vet är otaktiskt i mörkret eftersom jag har en tendens att springa fel om det finns minsta möjlighet. Precis det är vad som händer och jag lurar med mig ytterligare en löpare. Vi springer en bit innan vi till sist hör ropen från löparna bakom. Fan. Men tack! Hamnar istället en bit bakom klungan och lamporna försvinner i mörkret. Istället för att hänga på fortsätter jag i min egen trall vilket jag som sagt vet är otaktiskt men det är skönare att springa själv. Plockar ett par löpare längs vägen men hamnar sen ensam igen. Första varvet är ca 23 km och när jag ser ljusen i Sätila och tittar på klockan tycker jag att tempot varit helt ok. Men så är jag helt plötsligt ute ur Sätila igen och snitslarna fortsätter in i mörkret. Jag springer en bit men någonting säger mig att jag kan ha tabbat mig någonstans och efter en stund stannar jag och ser mig villrådigt omkring. Tillbaka mot Sätila eller framåt dit snitslarna visar? Jag vet inte. Kartan ligger nerknölad i ryggsäcken och jag plockar upp den. Tyvärr gör den mig inte klokare men efter ytterligare lite velande bestämmer jag mig ändå för att vända tillbaka mot byn. Och plötsligt så ser jag två ljus i fjärran, pannlampor. Andra löpare. De rör sig bortåt men jag galopperar efter. Jag tänker inte irra omkring i mörkret ensam. Strax efter varvning hinner jag ikapp dem, och glömmer i stressen att jag ju eventuellt tänkte bryta här. Det är ett par ifrån Narvik som är här för de 5 poängen till UTMB som Sätila ger. De är också lite förvirrade av snitslarna men vi tråcklar oss framåt och kommer ikapp en annan löpare, som jag sprungit förbi även under första varvet. Han tittar undrande på mig och säger att han trodde att jag var rätt långt före honom. Jag svarar att det blev lite fel och att jag tappat någonstans mellan 20 och 30 min. Efter ett tag anar vi ytterligare en löpare och jag lämnar mitt sällskap och slår istället följe med honom. Vi turas om att dra genom skogen. Det är långt ifrån lättsprunget och stundvis har vi lera upp till knäna. Det är jobbigt att halka fram och tillbaka men detta passar mig ändå betydligt bättre än de hårdare partierna på grusväg och asfalt och det här med att bli blöt bekommer mig inte det minsta när jag springer. Men jag har börjat få mer problem med höften, framför allt uppför, och jag dividerar med mig själv om jag ska kliva av i varvning. Åtta mil kvar är rätt långt. Men efter två alvedon känns det bättre och jag kan springa avslappnat igen så vid varvningen plockar jag bara några gels från drop bagen och fortsätter sedan.

Efter nån timme så börjar ljuset börjar komma. Det är inte längre pannlampor jag ser utan ryggar. Jag ligger själv, min partner har försvunnit någonstans bakom mig och jag vill helst bara trava på i min egen värld. Men tre ryggar blir till människor med jämna mellanrum men varenda gång jag kommer ikapp så drar de ifrån. Det händer gång på gång och jag börjar förstå att de helt enkelt inte vill att jag ska springa med dem, eller hinna förbi. Det gör mig inte så mycket, jag vill som sagt inte springa med dem heller men jag tänker heller inte sakta ner för att slippa. I ett lerigt skogsparti kommer jag ikapp igen. Den bakre killen vänder sig om "Du kanske vill förbi?" Han låter jävligt dryg så jag säger bara "ja, tack, det vore snällt" och klafsar förbi alla tre i ett vattenhål. Den främre ropar efter mig: "Nu blev du blöt". Grattis till honom om han varit torr fram till nu... Jag bryr mig inte om att svara. Tänker att jag jag kan räkna säsongens torrskodda pass på ena handen, tänker också att jag aldrig i helvete släpper förbi dem igen. Springer ett tag utan att vända mig om men när jag till sist tittar bakåt är de borta.

Efter 60 km överlägger jag återigen med mig själv om jag ska bryta. Nu är det inte höften utan en fot och en vad. Och jag är trött. Efter halva vägen?! Sen lägger jag ner tramset och bestämmer att jag ska i mål förutsatt att ingen kroppsdel totalhavererar. Skitsamma att jag sprungit fel. Skitsamma att det går tungt. Skitsamma att jag inte är nöjd men hur jag presterar. Det kan inte alltid gå som man vill och jag tänker inte vara en sån som bara kan springa i medvind. Jag får väl se det som en utflykt. Det är vackert väder, jag springer i ett område som är för mig helt obekant och jag gör en av de saker som jag tycker allra mest om att göra. Att kunna ta sig drygt 12 mil en "dålig" dag är ju faktiskt inte fy skam. Så det blir mitt mål. Att komma i mål.

Efter ett tag springer jag förbi ytterligare tre löpare som hejar och peppar. De verkar glada och jag blir också glad. De springer förbi mig igen på de plattare partierna och så fortsätter vi så ett tag. Till sist droppar en av killarna av och det faller sig naturligt att jag slår följe med de andra två, Martin och Daniel. Det går lättare nån mil och vi springer och pratar. Men mellan 80 och 100 km får jag en ordentlig dipp och säger åt de andra att köra på. Hör gråten i halsen och känner i bröstet att paniken är nära. Försöker andas lugnt men andetagen är korta, ytliga och jag blir rädd för att jag ska få en panikattack. Det finns ingenting kvar i kroppen. Men Martin och Daniel väntar in mig och jag tvingar mig att ta mig samman. Om de inte tänker springa på så är det ju i alla fall min skyldighet att göra mitt bästa och helt slut är man ju knappast så länge det går att fortsätta framåt.

Sista milen kommer stationerna tätt men ändå känns det som ett maraton mellan varje. Speciellt när distansanvisningarna inte riktigt stämmer. Jag får två "handvärmare" av en tjej som är där och hejar och med dem i sportbehån känns livet lite bättre. Ökat intag av energi och vätska gör också sitt till. Så passerar vi äntligen sista kontrollen och helt plötsligt blir jag förhållandevis pigg, åtminstone är jag inte längre döende. Dock dör lite av energin när fyra kilometer visar sig vara sju och jag min vad har krullat upp sig i knävecket så att det mest blir haltande framåt. Men till slut når vi Lyngevi IP där Roger och hundarna står och väntar. Scout ylar när jag fortsätter förbi honom ut på sista varvet. Daniel, Martin och jag korsar mǻllinjen samtidigt och sen får jag äntligen äntligen sitta ner.

Så här en vecka senare lägger jag Sätila till handlingarna som en lärdom. Jag är besviken över att löpningen kändes usel och att varken kropp eller huvud ville springa men jag är stolt över att jag trots allt tog mig i måĺ. Jag trodde faktiskt inte att det skulle gå den här gången och jag fick plocka ut precis allt av mig själv för att jag skulle göra det. Den här dagen fick jag ingenting gratis. Det blev också ett nytt distansrekord för mig med ca 127 km (124 på banan och 3-4 pga felspringning). Jag är otroligt tacksam till Daniel och Martin som hjälpte mig framåt länga nästan halva banan. Tack. Utan er hade det mest varit en enda lång pina. Jag är också tacksam mot Roger som kört husbil över nästan hela landet för att jag skulle få springa och som bara skrattat lite grann när jag stapplat omkring dagarna efteråt. Men nu är det lugna lufsar på skoterspår som gäller ett tag framöver!

Borta bra men hemma bäst...

Inför Sätila trail

Torsdag eftermiddag och jag försöker bestämma mig för huruvida jag ska springa Sätila eller inte. Jag hade hoppats att kroppen skulle kännas bättre efter ett par dagars vila men icke. Ni vet när man drömmer att man springer så fort man kan men man ändå rör sig i slowmotion? Precis så känns det. Adderat med en strulande höft känns 121 km långt, väldigt långt. Det känns jävligt surt eftersom det både just innan och just efter min och Scouts fjälltur kändes som att jag var i bättre form än jag någonsin tidigare varit och att kroppen svarade på varje pass. Att jag kunde göra vad som helst utan att bli trött eller skadad. För en gångs skull såg jag fram emot ett lopp. Mot att TÄVLA, jag som bara är myslöperska. Men det är inte för inte som högmod är en dödssynd.

Jag funderar på om jag ska starta och se hur det känns. Springa en mil eller två och se vad som händer. Vara inställd på att kanske behöva bryta. Jag funderar på om jag inte ska starta alls, bara låta det vara och tänka att det kommer fler lopp vilket det ju faktiskt också gör. Jag funderar på om jag helt enkelt ska nollställa mig mentalt, glömma de senaste veckornas skitlöpning och fokusera på det jag rent konkret kan påverka fram till loppet och under loppet. På det jag ser fram emot - att få springa ett till ultralopp, att starta klockan 01.00 på natten, atmosfären. Mot att bli en erfarenhet rikare. Egentligen är ju 121 km inte så långt. Att springa 5 km är ju knappt att springa alls och att springa 5 km 24 gånger låter ju egentligen inte så otroligt betungande. Inte så mycket längre än att springa 1 km 24 gånger.

En halvtimme senare är beslutet fattat. Jag startar. Satsar först på att springa till gryningen och se vad som händer. Det är drygt 5 timmar. Jag vill uppleva att starta på natten, få vara förväntansfull även om det slutar i platt fall. Har ju trots allt köpt mig lite extra motivation i form av nya skor. Ses på startlinjen.

Lördagsmorgon i november

Vänder efter 2 km och går hemåt. Orkar inte springa trots att det går lätt nedför, trots att mina fötter skulle kunna leka med stenarna. Kroppen vägrar och idag har jag inte den mentala styrkan att tvinga den, eller viljan. Benen protesterar och jag blir andfådd bara av att jogga några hundra meter på plan mark. Bara av att röra mig hemma i lägenheten om jag ska vara helt ärlig. Det är inte ett tungt pass utan tunga pass som radar upp sig efter varandra och det gör ont be här och där. Jag funderar på varför. En röst viskar att jag bara är lat och otränad men rent logiskt är det ju konstigt att jag helt plötsligt springer sämre nu än i början när jag knappt hade sprungit alls på flera månader. Så lite har jag inte tränat. Men jag tycker heller att jag tränat extremt mycket eller hårt senaste veckorna. Uteslutningsmetoden säger mig dock att det är större sannolikhet att det varit för mycket än för lite, även om jag inte riktigt ser rimligheten i det. Men kanske är det så att man inte kan se 6-8 timmar vandring med nästan 30 kg på ryggen samt 45-60 min jogg på det som vila. Hmmm, kanske inte ens som aktiv vila nu när jag ser det nedskrivet. Skitsamma. Oavsett vad det beror på så känns det skit och jag har för första gången på länge totalbrutit ett pass. Men när jag passerar lägenhetsfönstret så ler jag. Två spetsiga öron sticker upp. Scout som scoutar. Burspråket har verkligen blivit hans plats. När jag kommer in står han i dörren, han som för bara en stund sen knappt lyfte ögonlocket när jag gick ut. Klappar, kliar, säger godmorgon, drar på mig dunjackan, den enda som fortfarande är någorlunda hel, Scouts glädjeyttring slaktade nämligen ytterligare en igår. Tar ett varv runt byn. Det är halt, har regnat och frusit på. Det regnar faktiskt lite fortfarande. Sen går vi in. Scout äter, sen lägger vi oss nos mot näsa i sängen och jag begraver handen i hans päls. Tänker att det här med att springa faktiskt är långt ifrån allt här i livet.

Ibland spelar det ingen roll hur fort jag springer det går ändå långsamt

Efter första varvet stänger jag av klockan, det är bättre att slippa svart på vitt. Den tidiga höstens form är spårlöst borta och just nu går det bara tungt. Riktigt jävla skittungt rent ut sagt. Jag intalar mig att det inte gör så mycket, att det ändå är de långsamma vinterspringen i snömodd som väntar nu, men det är ju inte helt sant. Nästa helg ska jag nämligen springa 121 km i Sätila. Både huvud och kropp är överens om att vara ganska osugna, men jag ska börja jobba på det förstnämnda inom en snar framtid. Kroppen kan jag bara hoppas att den ska bli mer välvilligt inställd till det här med att springa. Kanske är det som med tentor - att man pluggar som en dåre till dess att det är två tre dagar kvar och sen är det stört omöjligt att plugga alls, det här med sista-minuten-läsning har i alla fall aldrig varit någonting för mig. Ja, vad vet jag. Att sista dubbelpasset på ett tag är avklarat vet jag åtminstone. Att det känns bättre efter en timme än efter 15 minuter. Att det inte kan mer än att gå åt helvete och att det knappast är hela världen. Att jag från och med imorgon ska tillbringa kommande två veckor i en husbil. Att jag är en ardenner. Eller nåt.