Sommarnattspring

En del verkar uppleva tomhet efter att någonting de haft som mål under en längre tid passerat men personligen tycker jag att den är skönt med en period där ingenting behöver vara så noga. Jag har gett mig själv två veckor där jag "får" springa hur mycket eller hur lite jag vill, fort om jag vill eller långsamt om jag vill. Det blir mycket "bara-vara-i-fjällen-löpning" där tiden bara flyger iväg. Jag hade två dagar efter SAU då jag inte sprang alls men efter det har jag sprungit i princip varje dag. Inte tränat men sprungit. Om det är bra eller dåligt vet jag inte då jag fortfarande kört väldigt få lopp av den här längden.

Häromnatten sprang jag sommarens hittills vackraste pass. Från Abisko, upp på Nissuntjårro (Lapportens högra topp sett från Abisko) och följde kammen. Kanske är det fel att kalla det springa för Kungsleden är en nyasfalterad väg i Skåne i jämförelse. Men myspass får ta den tid de tar. Ca 30 k, 1500 hm, noll människor, 175 miljarder stenar, blev det till sist och är förmodligen den längsta turen sen SAU. Jag startade i sol och värme och fick avsluta i jacka, underställströja och regn. Jag tycker om väder, framförallt vind faktiskt. Den är så levande. Gör mig levande också. Det har varit mycket de senaste veckorna, bara roligheter men mycket och jag behövde den här tiden att bara få vara och låta tankarna vandra. Tystnaden.

I helgen ska jag och Scouten ut och tälta. Vädret lovar väldigt varmt så vi satsar på att köra nattpass. Scout dör om jag springer med honom dagtid just nu. Därefter hade jag tänkt ett par veckor med lite plattare snabbare pass då Kullamannen helt plötsligt påstås vara relativt flackt och lättsprunget de första 10 milen vilket jag verkligen kommer behöva träna för om det är så. Det får mig att ifrågasätta om detta verkligen är en så bra idé. Sannolikt inte men det ska bli intressant att testa 100 miles och jag drivs av att jag fixar det så borde det vara värt åtminstone två flaskor champagne samt att det tydligen ger många så kallade ITRA-poäng vilket verkar mer värt för trailrunners. Jag har fortfarande inte riktigt förstått vad man ska ha dem till så jag tycker champagnen är betydligt viktigare men ändå.

Dock ser jag inte alls fram emot att träna flackt och lättsprunget eftersom det kraftigt begränsar vart man kan springa häruppe. Att springa E10an eller elljusspåret när man kan springa överallt på fjället. Nja.. Så planen kanske ändras. Kanske som i nästan säkert. Flexibilitet är A och O.

Regndans

På väg uppför Noulja hittar jag hjärtat igen. Lyckospringer på fortfarande lite stela ben. Så kommer regnet och jag dansar. Återigen ingen löpare, snarare ett barn som rör sig av ren glädje. Eller bara en människa som springer. De runtliggande fjällen försvinner och det är jag och dimman. Fötterna förvandlas till tentakler som hittar rätt och sköljer över stenarna. Det rinner vatten om mig och jag blir fri. Allting sköljs av. Och så får jag uppleva min första Abiskoåska. Blixtarna skär över himlen och jag tänker att det är dumt att vara högt uppe på kalfjället. Tänker att det är dumt men så ofattbart vackert att jag kanske stannar här för alltid.

Swedish alpine ultra 2018: den jävligt långa vägen hem

Jag förstår inte det här med trötthet, känner den? Javisst. Men förstår? Nej. Kanske är det därför jag alltid blir lika förvånad när den kommer, aldrig räknar med den i mina tidplaner. Någonstans tänker jag att trötthet bara är ett begrepp, en varningssignal som kan ignoreras. Som med en bil - vem bryr sig om en blinkande oljelampa? Du noterar, ignorerar och väntar till dess att bilen helt enkelt stannar. Åtminstone är det min strategi. Jag försöker behandla kroppen på samma sätt, lite nyfiken på om jag kan komma dit det helt enkelt inte går att röra sig framåt längre. Hittills har jag aldrig ens varit i närheten. Jag tänker på dödsmarsherna, koncentrationsläger, tortyr. Det går att genomleva mycket. Jag tycker inte på något sätt att det är eftersträvansvärt men det går, om det måste gå. Ultralöpning handlar om att kunna vara obekväm under en ganska lång tid. Om att springa? Absolut. Men ju längre det blir desto mindre handlar det löpning, åtminstone så är det min nybörjarsyn på det hela. Det handlar om framåt, no matter what, föredragsvis i anständig fart. Årets Swedish alpine blev mitt tredje lopp över 100 km, min sjätte ultra totalt och ytterligare ett learning by doing.

Innan loppet 
Kommer till Nikkaloukta mitt på dagen och får snabbt tag på en parkering till husvagnen. Vi installerar och rastar hundarna. Utanför stationen sitter några andra tidiga löpare, plus Roland, eldsjälen och grundaren till SAU. Vi byter några ord, och jag känner hur nerverna börjar komma. Klockan halv sex är det samling och information inför morgondagen. Spanar runt och konstaterar att alla ser vältränade och redo ut. Känner mig missanpassad men påminner mig om att det trots allt bara handlar om att springa. Vi äter middag. Renstek och potatis för min del. Vissa dricker öl, jag funderar på ett glas prosecco men vet att karaktären är dålig så jag låter bli. Tillbaka i husvagnen packar jag ryggsäcken. I år har jag kollat så att allt får plats och att den inte hoppar omkring. Det känns rutinerat. Lägger fram de kläder jag tror att jag ska springa i inklusive skorna, sen är det dags att sova.

Sover faktiskt helt ok vilket jag inte brukar göra men när klockan ringer är jag för länge sedan redo. Blir nervös när jag sätter på mig skorna. Inte för att springa utan för just skorna. De är ganska trasiga, mer än jag tänkt på tidigare. Så trasiga att de nästan säkert inte kommer hålla en heldag på fjället. Skit. Och typiskt. Jag behåller dem ändå på fram till frukosten och rådfrågar några medlöpare. De råder mig att byta skor. När jag drar lite i en flärp och skons överdel delar sig i två behöver jag inte fundera längre. När vi går upp mot starten är det redan varmt. Jag packar om ryggsäcken och slänger ut överdragsbyxor och buff. Man vet aldrig med fjället men med dagens väderprognos så tar jag det osäkra före det säkra. Vi ställer upp oss, bilder tas. Så går starten.

Loppet 
Redan efter några hundra meter är jag så trött i armarna att jag undrar hur jag ska orka bära dem hela vägen hem till Abisko. Känslan sprider sig in i axlarna, ut i bröstryggen, upp i nacken. Kroppen gör ont helt enkelt. Jag tröstar mig själv med att benen ändå är helt ok, piggare än de varit senaste veckorna då mjölksyran ständigt gömt sig bakom hörnet. Jag skiter i kroppen idag, den är tränad för att ta mig framåt så är det bara. Att det är jobbigt är bara en känsla. Bröderna Johansson trippar lätt på i täten. Spanjorerna inklusive spanjorskan Jessica ligger strax bakom. Jag tänker inte låta henne försvinna i fjärran om så bara för någon kilometer och så jag tar rygg. Efter en stund är det jag bakom Johanssons. Det är inte medvetet jag följer men jag njuter av att springa ensam så det passar mig att få en liten lucka bakåt. Orkar inte stressas av att någon ligger i rygg så jag struntar i att klockan talar om att det går alldeles för fort. Det är bara siffror, vad vet de? Så fort det börjar gå uppför förstår jag dock att detta kommer att bli en lång dag. Tröttheten sprider sig ut i benen och hur jag än vrider och vänder på saken så kvarstår faktum att jag har sprungit sju kilometer av 107 och kroppen redan skriker att den inte vill mer. Den har fel, jag talar om det, för den ska inte stanna. Den ska framåt.

Efter 14 km vill jag kliva av. Jag vet inte hur jag ska fixa 93 km till. Jag säger till mig själv att åtminstone ge det till Keb. Allt kan hända. Så jag fortsätter. Hoppas att jag ska komma in i det. Keb passerar. Jag går mycket. Försöker få bort mjölksyran i benen men lyckas inte. Det är varmt. Jag tar vatten från jokkarna och häller över mig, passerar så att jag får bada så mycket som möjligt. Passagen mellan Keb och Singi är oändlig. Jag bestämmer mig för att skita i det här. Jag kan inte, det går inte, jag orkar inte. Inte här och nu. Jag har aldrig brutit ett lopp men nu gör jag det, ändå fortsätter jag framåt. Jag kan bara inte gå tillbaka till Nikkaloukta, inte att möta alla löpare som är på väg uppåt. Frågar mig själv om jag kan ta mig i mål. Svaret är tveklöst ja. Frågar mig själv vad som är värst: att bryta eller att promenera hela vägen in i mål. Att bryta. Så jag fortsätter. Jag är skyldig mig själv, Roger, Roland och mina medlöpare det. Man bryter inte för att det inte går som man tänkt, man bryter för att det inte går att fortsätta framåt. Jävla skit. Tänker en kort sekund att alla andra kommer att tycka att jag bara hade "nybörjartur" förra året, skakar av mig det trots att jag någonstans tycker så själv. En heffaklump bland löpare, så känner jag mig. Inget jag ska fundera över nu men det gör jag. En kille som  visar sig heta Lars Hedlund springer förbi mig, vi byter några ord. Han är en löpare och jag ser honom försvinna i fjärran.

Vid Singi står stugvärden med saft. Att små saker kan betyda så mycket. Det handlar inte om saften i sig utan om att någon faktiskt står där. Jag försöker rycka upp mig och stänga av tankarna. Stänga av kroppen och bara springa. Mellan Singi och Sälka och Sälka och Tjäkta rör jag mig faktiskt framåt hyfsat ok även om det inte går fort. Jag vänder mig aldrig om. Det är framåt som gäller. Väntar på att någon ska komma ikapp bakifrån men det händer inte och efter en stund slutar jag vänta. Under Tjäktapasset återfår jag livsandarna i förhoppningen om att andra delen av banan kommer att kännas bättre, när det är mer nedför. Mer hemväg. Dessutom gillar jag passet, att det hände är något. Inte bara de oändliga slakmotorna. Liksom förra året kommer vindskyddet oväntat snabbt, Tjäktastugan likaså. I år är det knappt någon snö och det gör mig lite ledsen. Jag gillar snö, något annat att fokusera på. Nedför känns lätt. Äntligen. Ändå håller jag medvetet igen mellan Tjäkta och Alesjaure, vet att det är vid Alesjaure loppet börjar. Det hjälper inte för vid Alesjaure checkar jag ut. Jag stängde av klockan strax efter Keb för att slippa se eländet men när jag nu tittar hur lång tid det gått ser jag att jag ändå ligger hyfsat bra till med dryga åtta timmar sprungna. Helt enligt plan. Bara det att planen inte tar hänsyn att jag ska vara trött. Det kan bli ett problem.

Och det blir det. Jag vet att jag har en chans ner mot 12 timmar om jag bara håller mig springande oavsett terräng. Det handlar var om det: om att springa. Ändå gör jag inte det. Jag går. Hur kan jag gå?! Jag fattar inte! Hjärnan skriker spring men det händer inte. Istället går det sakta sakta. Ser mot fjällen för att de ska hjälpa mig men de flyter ihop och jag undrar för en kort stund om jag sprungit fel någonstans. Allt ser annorlunda ut. Vänder blicken mot backen och försöker fokusera och få bort virrigheten. Snubblar mycket, fötterna famlar. Det börjar rycka lite i armarna. Kramp. Skit. Känner att den ligger och väntar även i benen och kör en resor. Vet inte om det hjälper. Tappar mycket tid utan att jag kan göra något. Eller kan kan jag säkert men jag gör det inte. Accepterar att det är så. Ger upp? Kanske. Hjärnan är inte med och driver på längre. Försöker hitta hjärtat men det finns inte heller. Då är det kört. Satsar på att helt enkelt inte tappa för mycket. Det är inte så enkelt. Tick tack. Tiden går. Minuterna, jag vill stanna dem. Springer nedför Keronbacken, jag lovade mig själv det förra året. Benen är inte lika trashade i år, men huvudet så mycket mindre med i matchen. Jag hittar det inte. Passerar Abiskojaure, Nissonjokk. Ringer Roger så att de vet att jag är på väg. Springer jag? Det känns inte så, men jag kanske gör det, jag vet inte. Ibland i alla fall. Målet. Jag brukar alltid orka spurta. Alltid. Idag orkar jag inte. Hundarna möter mig. Framme. Känner inte så mycket. Lättnad över att det är över.

Efteråt 
Ok, jag ska inte sticka under stol med att jag är riktigt riktigt besviken att klockan visade 12.33 och inte under 12.30. Men det är som det är och det är bara att se det som en erfarenhet och gå vidare. På ett sätt är jag ändå ganska nöjd med resultatet (sett från den ljusa sidan): att jag trots ett betydligt sämre lopp än ifjol sprang nästan 40 minuter snabbare detta år ser jag som ett kvitto på att det faktiskt går framåt. Första dam och en fjärdeplats totalt är jag också jättenöjd med! Bra dag eller inte så hade jag ändå inte kunnat göra något åt Jonas Johansson, Tobias Johansson eller Lars Hedlund som alla sprang suveränt. I årets startfält hade jag förväntat mig att hamna betydligt längre ner faktiskt och även att jag skulle få det tufft med damsegern. Mest nöjd är jag dock med alla andras prestationer. Jonas nya rekord på 11.05 är helt otroligt! Att Sten som gick in under 14 timmar på bara vatten och salt är helt sjukt, gruppen som klarade sitt mål på 24 timmar, Eva och Carolina från Abisko som sprang jättebra... Ja listan är lång. En prestation handlar för mig inte alls om tider i sig utan hur mycket var och en måste gräva för att genomföra den. Det har varit en fin helg på alla sätt och jag är glad över att ha hunnit få en pratstund med så många. Jag sa till mig själv "aldrig mer" men jag har redan börjat planera för "revanschen" och är väldigt väldigt taggad att träna igen (även om mina ben inte riktigt håller med). Tack Roland, alla andra funktionärer och alla medlöpare för en fin upplaga! Och tack Roger för att du tar hand om min håriga vän när jag vill springa på, samlar ihop mig när jag kommer tillbaka och följer med mig på alla dessa dumheter!

Swedish alpine ultra: dan före dan före dan

När jag läser igenom min race report från förra årets SAU så inser jag att det fanns delar då jag tyckte att det var ganska jobbigt. Att de sista kilometrarna var evighetslånga. Att benen snubblande fram över stenarna utan styrsel. Att jag stundvis tänkte "aldrig mer". Men jag minns också glädjen i att springa nedför Tjäktapasset, renskiljningen vid Alesjaure och känslan av att ha passerat Abisko aure, stappla fram i kvällssolen och veta att i princip vad som än händer nu så kommer jag att ta mig i mål.

Jag är beredd på en tuffare resa i år. På att gräva djupare i reserverna och fokusera på att försöka springa på och inte bara ta mig i från a till b. Men självklart är prio ett att komma fram. Det måste det vara på fjället. 107 km är ändå 107 km och terrängen är inte förlåtande om tankarna vandrar iväg någon annanstans. Tro inte att jag är någonting annat än ödmjuk inför uppgiften. Att värmen gjort sitt intåg även häruppe oroar mig. Jag hanterar inte höga temperaturer särskilt bra och trodde i min enfald att det var det absolut sista jag skulle behöva oroa mig för inför lördagen. Det är lika för alla, jag vet det, men jag hade föredragit att noll grader, vind och snöblandat regn hade varit lika för alla för det är jag mer bekväm med... Men det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Jag startar som tänkt men är inställd på att det kan bli väldigt tufft för mig att pallra mig under 12.30. Att komma i mål för den delen. Fördelen med den här typen av lopp är att det är helt meningslöst att bryta för du måste ändå ta dig till målet på något sätt alternativt tillbaka till starten. Ska det vara någon "idé" att lägga ner så förutsätter det att man är så pass skadad att det blir helikoptertransfer och det är inte särkilt önskvärt. Så nej, det är bara att springa.

Jag har fått frågan om jag tävlar mot andra och svaret är både ja och nej. När jag vet att jag har möjlighet att plocka eller att försvara en placering så försöker jag ta den men jag fokuserar inte så mycket på andra deltagare utan mer på att göra mitt bästa och det är min egen insats i förhållande till vad jag är kapabel till som jag bedömer. Det finns många betydligt starkare löpare än jag i det här startfältet och och det som gjorde att jag hade "turen" att bli totaltrea och första dam ifjol berodde på a) att Sten Orsvärn som brukar placera sig i topp gick på endast vatten och ingen energi, att b) Andreas Tengelin som låg bakom skakade axeln och tvingades avbryta och c) att fjället och jag är kompisar. För varje gnutta av energi jag ger det får jag många gnuttor tillbaka. Det hjälper mig framåt på något konstigt sätt.
 
Förra året var min strategi att dela upp det i 10*11 mil minus 3 km. I år tar jag det stuga per stuga och har någon form av referenspunkt för varje etapp beroende på terräng och höjdmeter. Då har jag hela tiden någon form av konkret mål att sträva mot vilket jag tror kommer göra det något lättare motivationmässigt att inte tappa alltför mycket på slutet. Men vad vet jag. Med en dag kvar till start är det ju dock bara att fokusera på allting som känns bra och slänga bort alla tvivel. Hur som helst så är det ju en fantastisk fin sträckning att springa och en ynnest att få spendera en hel dag i på fjället (ok, jag är ju i och för sig rätt så bortskämd i den aspekten).  Imorgon bär färden mot Nikkaloukta!

Förutom rent springmässigt så tycker till och med en mänsklig malamute som jag att det är rätt nice med sommar.

Mål, måsten och picknickpass

Det är lätt att stirra sig blind på hur andra gör, jämföra och känna sig misslyckad eller lyckad. Jag försöker i största möjliga mål undvika det och fokusera på vad jag själv håller på med. Jag tror att man måste leta fram sin egen väg för att det ska bli bra. För att bli bättre men framför allt för att må bra och vara tillfreds. Visst inspireras jag av andra, både inom löpning och i övriga livet, av dem som har disciplin av slaviskt följa en plan men lika mycket av de som presterar på topp genom att "enbart" gå på den så kallade känslan. Mest imponeras jag av dem som vågar stå för sina mål och jobba för dem oavsett vad det gäller. Oavsett våra olika förutsättningar och slutresultat så är alla drömmar lika mycket värda.

Ofta tror jag man sätter upp mål som inte alls går hand i hand med ens drömmar, eller så talar jag bara för mig själv. Säg att jag sätter upp ett mål att klara av att springa x antal intervaller på x tid och när det är klart kan jag nöjt skriva "check"  min träningslogg (som för övrigt inte ens existerar). Och så har jag slösat 90 minuter av mitt liv på något som jag inte tycker är särskilt kul istället för att vara ute på fjället och vimsa runt. Jag VET att det finns saker som man MÅSTE göra, jag är trots allt vuxen även om det kanske inte verkar så, men de är ytterst få. Och tro mig - när de situationerna uppkommer så försöker jag hantera dem. Men det finns också väldigt mycket som man absolut inte måste. Man måste inte springa, man måste inte springa intervaller, man måste inte ha ett 8-5 jobb, man måste inte borsta håret varje dag, man måste inte gifta sig och skaffa barn, man måste inte springa åt rätt håll i elljusspåret. Man KAN, om man VILL! Men vill man INTE så finns det andra alternativ. Vad man däremot MÅSTE är att göra sitt bästa för att vara snäll mot sig själv och andra. Ni som inte lärt er det borde titta på Nalle Puh. Till dig som eventuellt tänker rösta på Sverigedemokraterna i nästa val rekommenderar jag också Nalle Puh... Ok, det här inlägget ska inte alls handla om Sverigedemokraternas vara eller icke vara - men Sverige, jag skäms! Och skräms. Vad har gått fel i våra hem, skolor, arbetsmiljöer när alla människor helt plötsligt inte är lika mycket värda? Jag vill tro på alla människors godhet så jag väljer att tro att de som skiljer på människa och människa helt enkelt inte tänker, att du kanske är lite mindre begåvad än genomsnittet. Men inte elak. Så återigen: titta på Nalle Puh, där lär du dig att alla djur i skogen är lika viktiga.

Sorry för side steppet, åter till strukturens vara eller icke vara, mål och drömmar. Vad det gäller löpning så delar jag själv in mina pass i "picknicklöpning","långpass", "mysjogg", "hundrastning", "sightseeing" och "träning". Picknicklöpning är en av mina favoriter och är rätt och slätt en heldag ute i löparskorna dit andan faller på, kanske upp på någon topp, kanske fort, kanske sakta. Det blir som det blir helt enkelt. Jag picknickar sällan men vill jag sätta mig på en sten en stund och fundera så gör jag det. Långpass är precis som det låter ett långpass. Skillnaden från picknicklöpning är att jag har ett tydligt mål vad det gäller fart, distans eller timmar och inte sätter mig på en sten och filosoferar. Mysjogg är en kortare variant av picknicklöpning och går ofta i obanad terräng och inkluderar kurragömma och ikapplöpning med Scout. Mental och fysisk återhämtning helt enkelt. Hundrastning sker när jag egentligen inte känner för att springa och inte heller ser någon poäng med det men Scout behöver röra på sig och jag tycker att det här med promenader är rätt trist. Sightseeing är också jättekul! Jag brukar försöka göra det som ett litet äventyr. Sightseeing kan ske i alla miljöer och springer jag asfalt så är sightseeing den typ av pass jag gillar bäst. Så har vi då träning. Tro det eller ej men jag tränar också ibland. Min favorit vad det gäller träning är backe och då tar jag helt enkelt en backe, bestämmer en tid och springer upp och ned till dess att tiden gått. Japp, backe gillar jag! Trösklar och fartlek sysslar jag också med ibland men tycker det är måttligt kul. Intervaller springes endast på löpband. Majoriteten av den tid jag springer är alltså inte träning utan mer bara en livsstil. Att vara ute och andas frisk luft, sortera tankar, leka... Jag tycker helt enkelt att det är ganska oinspirerande att springa ett förutbestämt pass. Om jag springer på ett nytt ställe och hittar en vacker dalgång som bara "drar" mig inåt inte vill jag vända då bara för att det råkar stå 90 minuter på schemat. Min filosofi är att det jämnar ut sig, och gör det inte det, ja då är det väl så.

Kanske låter det nu som att jag är helt strukturlös och det är väl till viss del sant. Men jag har ändå någon form av grundfilosofi som förmodligen bara jag kan se. Och jag sätter absolut upp mål. Just nu ligger sommarens mål, Swedish alpine ultra, och det är med skräckblandad förtjusning jag kommer att ställa mig på startlinjen. Jag har sagt att mitt minimimål är under 13.11, dvs snabbare än förra året, och oavsett vad som händer så kommer jag inte att vara nöjd om jag inte fixar det. Är väderförhållandena bra så kommer jag att gå för 12.30 vilket känns ganska realistiskt men som förutsätter att jag prickat formen och att jag får vara nere i diket och gräva lite. Som det varit under våren så har riktigt bra pass blandats med riktigt usla och jag vet inte riktigt vart jag står faktiskt. Det är som det är men jag hoppas såklart på en så kallat riktigt bra pass nästa lördag och oavsett vad, så kommer jag att ge mitt absoluta allt för dagen. Därefter ska jag fundera lite över nya mål. Kullamannen 100 miles står ju på listan i höst och det ska bli intressant att se hur den distansen kommer att kännas. Jag är rätt sugen på att testa en Backyard ultra nästa år, men även någon form av flerdagarsvariant som jag kan se lite som ett äventyr. Ice ultra i Jokkmokksfjällen är en stark kandidat. 23 mil över fjället fördelat på 5 dagar, loppet går i februari vilket innebär temperaturer runt -30-40 grader och löpning delvis med snöskor. Allt förutom sovsäck och nattpacke bärs på ryggen. Att det går nästan på hemmaplan, samt i en miljö som jag faktiskt springer i hela vintrarna gör att det känns som en rolig utmaning. Det är dock svindyrt att starta så vi får se vad som händer. I övrigt så skulle det vara kul att testa ett Sky race i samband med någon resa. Andorra och Pyreneerna gav mersmak! Men fokus kommer i alla fall ligga på längre distanser i knixig terräng då det är den typen av träning jag tycker är rolig och har enklast att få till. Och som innebär att jag har en massa nya kombon av rundor att testa!

Igår skulle jag ha vilat men Scout tyckte det var trist så det blev ett picknickpass. Idag är det dock helvila som gäller.