TEC100: Allt som inte dödar härdar

"När jag kommer in efter fjärde varvet så försöker jag hitta en anledning att kliva av. Jag mår illa, är yr och hela kroppen är på väg att brinna upp. Jag vet att jag har tabbat mig genom att springa första varvet något för snabbt, men främst genom att jag stressat och skjutit upp att dricka. På första tre 35 kilometrarna har jag inte ens druckit en liter och det är alldeles för lite i värmen. Det här är inte på väg åt rätt håll och jag överlägger med mig själv. Allra helst vill jag bryta men det är "tyvärr" inte ett alternativ eftersom jag bestämt att vad som helst utom ett DNF är ok, Transgrancanaria får räcka. Mitt knä som jag oroat mig lite för funkar fortfarande bra, jag har ingen annan skada och jag kan röra mig framåt utan problem även om det är otroligt tungt och inte går snabbt. Jag kommer få stå mitt kast och jag försöker se det som att det kommer att bli en nyttig lärdom, en lång sådan. Det är drygt elva mil kvar och jag har behövt jobba sedan kilometer femton. Inte tänka på det nu Anna! Ett varv i taget, och det kommer bli svalare om några timmar. Bestämmer mig för att släppa mitt A-mål på 16 timmar och gå direkt på C - att komma i mål. Slänger klockan till Roger, får resorb och salt i utbyte. "Vi kör det här varje varv nu, och du måste börja dricka" säger han. Ja, det är så nu. Göra det bästa av situationen och rädda upp det som går. Fan!"

I starten. Foto Roger Marklund. 

I starten. Foto Thomas Gottlind. 

När det är fem varv kvar kliver Jonas Johansson som ska vara min pacer in bredvid mig. Det känns skönt att någonting bryter av, känns skönt att mörkret är på väg. Vi joggar och pratar och några kilometer går det helt ok men så sjunker jag igen. Försöker hålla skenet uppe, har dåligt samvete för att han tvingas springa så sakta. Skäms för att jag går i backar som inte är backar och för att jag redan bommat mitt mål. Försöker ta mig längre ut och leta i reserverna men det har varit många timmar av grävande redan. Inser att jag tycker synd om mig själv. "Hörrudu tjejen! Inte ok!" "Det är löpning, du är bara trött. Alla andra är också trötta. Var lite tacksam över att du kan springa istället." Och någonstans så är jag ändå det. Tacksam. Vid det här laget vet jag att jag kommer att ta mig i mål för det är bara jag som styr. Att jag kommer att ha sprungit 161 km för andra gången i mitt liv. Det är så lätt att glömma att det är en bedrift i sig, att kunna förflytta sig 16 mil i ett svep till fots. Att kroppen håller. Varven är långa men jag njuter av att mörkret fallit och luften kylts av. Det är en vacker natt, för ja, det är natt nu. Stjärnklart. Jag har börjat tappa det lite, snava på rötter och missa när banan svänger. Jonas säger åt mig att fokusera så jag fokuserar på att fokusera. Vi småpratar inte längre för jag orkar inte. Känner mig som världens tristaste löparsällskap. Men det är som tystnaden fallit över hela banan och löparna gått in i sin egen värld. En värld där jag tror att många ifrågasätter vad i helvete de håller på med. Det är utelämnande att vara så här slut och inte längre riktigt kunna kontrollera kropp, tal och andning men all kraft går till en sak nu och det är framåt. Jag försöker hitta en tillflyktsort någonstans i mig bortom det som gör ont men jag lyckas inte. Ner med huvudet "kom igen nu tjejen". 

Vi kommer in i sista varvning. Byter flaska, dricker cola och tar en gel. Jag vill inte dricka eller ha mer socker men pressar i. Roger säger att jag ligger totalfemma och att det är sju minuter upp till fyran. Sju minuter låter mycket på 11,5 km men jag vet att vid det här laget kan mycket hända på kort tid. Jonas går ut framför mig istället för att ligga bakom eller sida vid sida och utan ord förstår jag att vi går för att plocka den som är framför. Jag förväntar mig att få någon form av energiboost nu när det bara är ett varv kvar men det händer inte och det gör mig faktiskt lite nöjd, att tröttheten inte bara sitter i huvudet. Det känns som vi springer fort men det gör vi givetvis inte, men i min kropp säger att det är ett evighetslångt 400-meterslopp. Jag säger till mig själv att det är bara huvud, bara huvud, att jag bara trött. Att det var hit jag ville. Bara ut med allt nu. Var inte en sån jävla mespropp! Jag försöker också för Jonas skull, han har släpat runt på mig över 55 km vid det här laget. Det är långt. Så passerar vi Saras backe för sista gången. Det är ingen ute längre, klockan närmar sig tre på natten och hela dagen har någon funnits där för att peppa, bjuda på saft och godis. Passerar 10 km skylten och strax därefter uppstår Thomas ur skogen. Han har också hejat hela dagen, på mig och alla andra löpare. Han liksom så många andra. Med 250 meter kvar till mål lämnar de mig, Jonas och Thomas. Jag försöker öka och jag gör nog faktiskt det också när jag springer sista biten mellan marshallerna mot mållinjen. Framme. Jag lägger mig på marken. Vet inte riktigt vad jag känner förutom att jag aldrig kommer att kunna resa mig upp igen."  

I målgång. Foto Roger Marklund.

I målgång. Foto Thomas Gottlind.

På ett sätt blev TEC min första 100 milen och kanske även min första riktiga ultra. Hittills har det gått ganska "lätt". Visst har jag varit trött och fått jobba (speciellt på SAU förra året) men jag har kommit undan ok med att inte ha någon vidare plan för tempo, vätska och energi - eller kanske främst med att ha en plan som jag struntar i. Den här gången fick jag betala och någonstans, så här efteråt, så är jag verkligen glad för det. Självklart hade jag gärna presterat bättre men den här gången gjorde jag inte det men fick många nya lärdomar. Faktiskt så är jag heller inten ens missnöjd eller besviken. Jag missade med mitt mål med 52 min, till stor del på grund av att jag missade det allra mest grundläggande för att springa ultra: att ha tålamod och "ta hand" om kroppen från början. Det är inte som ett millopp där man får lida sista kilometrarna utan här får man betala många många mil och slarv är väldigt svårt att återhämta. Så givetvis tycker jag inte att jag gjorde ett bra lopp. Men! Det finns många positiva saker som jag också tar med mig. Jag tog mig i mål och gav inte upp trots att jag missade mitt mål, jag lyckades ta ut mig mer än jag någonsin gjort tidigare, tiden barkade inte iväg totalt, vi lyckades knipa den totala fjärdeplatsen och damsegern. Men främst så kommer jag att ta med mig alla andras insatser. Alla Täbybor som stod och hejade och hade ställt ut bord med vätska och annat längs vägen (men du med koskällorna, jag gillade dig som fan till dess att du satt med en mojito på sidan i kvällssolen!!!), funktionärerna och arrangören David Sundvall som jobbar minst lika hårt som vi som springer, alla som kommit för att supporta oss löpare på ett eller annat sätt. Alla medlöpare som trots att de själva slitit järnet fortfarande hejat, peppat och gett en massa energi. Allra mest tacksam är jag dock för Roger och Jonas. Roger som såg till att varje varvning flöt på bra så att jag aldrig tvingades stanna (för då hade nog kroppen ärligt talat stängt ner), som hänger med på de här upptågen jag börjat med och som också hjälper mig med en massa saker så att jag har mer tid att träna. Jonas som peppar mig inför loppet, trollade fram is när jag kokade och som sprang med mig i 5!!! varv. Utan dig hade jag aldrig fixat sub20 och jag hade heller aldrig tagit mig så långt utanför det som var bekvämt och förlåt för att jag var världens mähä stundvis ute på banan. Du är så otroligt stark och det var en ära men också väldigt lärorikt att få springa med dig.

Nu väntar någon veckas återhämtning då jag känner att det verkligen behövs. När träningen sätter igång igen så blir det i Slovakien och Tatrabergen där jag, Roger och hundarna ska tillbringafem veckor. Jag ser fram emot att få ordentlig träning i berg och att på riktigt komma igång med sommarträningen. Främst ser jag fram emot att springa väldigt renodlad trail ett tag. Det är nyttigt att testa nya saker och det kommer jag fortsätta med, kanske främst för att bredda komfortzonen, men det är på fjället och i den typen av terräng jag trivs bäst. Nåja, TEC 2019 till handlingarna.

-

Utan tvivel är man inte klok

Om dryga ett och ett halvt dygn står jag på startlinjen till min min andra 100 miler. Jag ska inte ljuga - jag är nervös. Förväntansfull, taggad och nervös som fan. Jag har valt att sätta ett mål i form av tid istället för placering och jag kommer göra mitt bästa för att vara klok och fokusera på mitt eget. Det är lättare sagt än gjort, särskilt som jag vet att det säkert är många som kommer att springa på relativt hårt i början. Men 161 km är långt och sub 16 förutsätter att jag inte gör bort mig i starten och drar iväg som en statlig kråka. En knapp timme per mil kräver ändå att jag lyckas hålla mig springande större delen av tiden.

Det ska som sagt bli roligt att ha ett konkret mål att jobba för, men också lite "läskigt" och jag förbereder mig på att jag kommer att få en tuff lördag och söndag. Jag känner mig faktiskt i rätt så bra form och jag har hittat tillbaka till en bra löpning de senaste veckorna. Lite orolig är jag dock över att det är så pass långt då jag hittills i år inte kört något något riktigt långt långpass på barmark, varken i form av tid eller distans. Jag förbereder mig på att benen kan komma att stumma efter cirkus 4 varv och då gäller det ju att försöka hålla någon form av tempo ändå. Jag är också lite osäker på om mitt knä som trasslat en stund nu kommer att hålla hela vägen men jag hoppas verkligen det håller ihop hyfsat fram till sista milen åtminstone.

Hur det än är så har jag funderat och tänkt klart och nu handlar det om att springa. Det ska bli skönt att få sätta igång, skaka ut nervositeten och känna in kroppen. Jag tror på en bra känsla på lördag och sen får jag se vart det hamnar.

Tankar om TEC

Som ett barn springer jag mellan stugan och dasset i tjocksockar och mammas gröna foppa-tofflor och i skogen är jag en blandning av Bampi på hal is och en kalv på grönbete. Det börjar hända saker med löpningen nu, äntligen, nästan så att jag känner det från dag till dag. Fötterna flyter och jag njuter av varje steg. Men jag försöker tänka lite som en fiskare: veva in, släppa efter, veva in släppa efter. Ha det där förbannade tålamodet som alla snackar om och inte bränna all energi nu. Om två veckor, då. Inte nu. Men jag börjar faktiskt känna det det där underliga lugnet och känslan av att vara "klar".

Täby extreme challenge har faktiskt lite av en historia för mig, även om jag aldrig sprungit det tidigare. Redan i tidernas begynnelse, det vill säga när jag gick från att se löpning som ett nödvändigt ont till någonting jag inte kunde få nog av, så var det ett lopp jag ville springa trots att jag inte hade den minsta aning om vad ultralöpning innebar. På den tiden, 2011, så tror jag inte att det fanns så många andra riktigt långa lopp i Sverige och i löpargruppen jag sprang i pratade många om TEC. Faktiskt så stod jag på reservlistan och fick en plats men jag besinnade mig då det bara var månaden innan jag skulle springa min första (och hittills enda) mara. Därefter så blev det ju inte så mycket löpning på några år och förhoppningen om att springa ultra bleknade. Men 2013 när TEC gick av stapeln så bodde jag faktiskt i Täby och försökte träna en del i Ensta skog. Mest var jag dock bitter över att jag inte kunde ta ett löpsteg (eller gångsteg för den delen) utan att det gjorde ont och de korta löppass jag försökte mig på blev obanad skog i Fivefingers. På dagarna jobbade jag på Löplabbet och gnisslade tänder för varje kund som sa "jag skulle vilja säga att jag sprang tre gånger i veckan men det blir oftast inte så". Vadå "blir inte så??? KAN du springa och du VILL springa så spring då för i helvete!" Jag sa givetvis aldrig det, bara väldigt nästan. Det var den våren jag bestämde mig för att flytta och börja helt om. Egentligen hade jag inte nån aning om vad jag ville bara att jag var tvungen att förändra nåt och hitta någon form av mening med livet som inte handlade om att hetsäta, spy och hetsträna eftersom jag var väldigt over and out med den delen. Det blev ju Åre och fjällen och så småningom Abisko så man kan väl säga att alla vägar leder från T'äby... Så hur lustigt det än låter så kommer det nog att falla en tår vid mållinjen om jag tar mig dit.

I övrigt så känner jag mig ovanligt välplanerad. Jag har en A-plan, en B-plan och en C-plan och har till och med räknat på olika hastigheter! Ojojoj. Jag vet vilka skor jag ska springa i, Hoka speedgoat, och passar på att skicka ett stort tack till Hoka för att jag får vara en del av ert team detta år! Jag har en plan för hur mycket jag ska dricka varje varv och för energiintaget. Ett lika stort tack till Umara som jag fått äran att vara ambassadör för! Det är nästan lite snopet att all logistik redan är fixad och det nu "bara" är att springa. Inte så bara jag vet, och jag försöker förbereda mig för eventuella negativa tankar som kan tänkas dyka upp. Målet är att hålla humöret uppe hela vägen och fortsätta röra mig framåt även om planen skiter sig. Ni vet "det blir aldrig som man tänkt sig men det blir bra ändå":

De senaste dagarna har fortsatt bjudit på stugliv och löpning.

Stugliv och 100 miles

Knappa tre veckor kvar till TEC vilken blir min andra 100 miler. Även efter Transgrancanaria har löpningen gått tungt, och jag är inte riktigt där jag önskat att jag vore formmässigt. Men skit i det nu, det är ju som det är, och oavsett vad så ser jag väldigt mycket fram emot att få ställa mig på startlinjen! Många har frågat mig varför i helvete jag ska springa TEC (det är ju platt!) och jag har mååånga gånger frågat mig detsamma. Jag trodde nog att det skulle vara lite mer stig än vad det senare visat sig vara, men faktiskt så är det så att det för mig är någonting "nytt" som lockar mig. Men nix, jag kommer aldrig att springa en renodlad asfaltsultra och det av två anledningar: dels tycker varken jag eller min kropp att det är särskilt roligt med asfalt och dels så vet jag mina begränsningar. Jag är en ytterst medioker väglöperska. Men tillbaka till TEC. Jag har fått viskat att TEC-banan är "1 km trevlig löpning, 8 km tråkig löpning, 2,5 km rolig löpning x 14". Trevlig och rolig löpning kan inte innebära så mycket annat än skog och stig så jag ser fram emot totalt 49 km med den varan! Det är mer än vad jag sprungit på väldigt länge och att det råkar vara ytterligare 112 km tråkig löpning må så vara. Sen gillar jag just att det är en rundbana eftersom 14 varv låter hur enkelt som helst! 14*1 mil. En mil är kort (de sista 1,5 km av varven är så pass liten del att de inte räknas) och 14*kort kan rimligtvis inte bli långt. Det största problemet som jag ser det är varvningarna. Där känns det som det kan vara himla trevligt att stanna ett tag. Mitt tidsschema (hör och häpna...) tillåter inte att jag står och svamlar för mycket så jag ska säga åt Roger att han måste köra iväg mig om jag sölar. Problemet är att Roger har en betydligt större pratkapacitet än jag. Däremot så ser jag en enorm fördel med varvbana och det är att möjligheterna att se delar av omgivningen som inte hör till banan borde vara mimimala. Visserligen så gillar jag random sightseeing men just under lopp så gör det mig en smula stressad att inte veta vart jag är någonstans. Egentligen borde jag ha rutin på det vid det här laget men nej, det väcker fortfarande obehag.

Skämt å sido. Jag börjar bli en smula nervös, så som sig bör. Idag gjorde jag det så kallade genrepet. 3 timmar på löpband i 5.25-fart med en fartökning till 4.15 i 5 min varje kvart. Mitt mål var att det hela tiden skulle kännas väldigt lätt i 5.25-fart och det gjorde det. I övrigt så är det ju bara finliret kvar nu, den grund som inte har lagts nu kommer inte heller göras nu utan det blir till att försöka toppa den form som är och ser vart det landar. Nästa vecka blir ungefär samma upplägg som denna: dubbla pass men inte mer än 20-30 km/dag, 2-3 back-eller fartpass och ett lite längre pass. Jag har ju dragits med en del skavanker på slutet så prio blir att hålla mig borta från konstiga infall och vara lyhörd på kroppen. De nästkommande veckorna får avgöra om mitt A-mål på 16 timmar är realistiskt eller ej för just nu vet jag faktiskt inte riktigt vart jag står. Inför Kullamannen visste jag att jag var i bra form och vågade chansa lite på att jag skulle återhämta mig trots att jag startade hårdare än tänkt, och det gjorde jag också. Den här gången vet jag att jag inte är i lika bra form och kommer därför att satsa på att springa klokt då jag är rätt säker på att för hög fart i början kommer leda rätt in i väggen. Jag tänker lite så att om jag håller ett jämnt och lugnt tempo som i sig inte gör mig trött så kanske jag kommer undan med att inte vara i form eftersom banan är så pass platt att pulsen kanske aldrig behöver gå upp. Fast någonting säger mig att det är att förenkla verkligheten...

Fram till TEC njuter Scouten och jag av det ljuva livet, det vill säga stugliv. Dricka kaffe i långsam takt, lyssna på älven, frysa lite lagom. Så den ultimata uppladdningen för 100 miles! Förmodligen blir det också lite mer frekventa uppdateringar framöver.