torsdag 22 juni 2017

Det gäller att träffa rätt

Jag har äntligen hittat knappen! Tangenten på datorn som gör att det går att skriva bokstäver och inte bara siffror. Det tog bara två månader. Vissa kanske undrar varför jag inte frågat någon om hjälp, och tro mig - den tanken föresvävade mig. Men eftersom min egen dator är trasig och lånedator nr 1 lyckades vända skärmbilden 90 grader medan den bodde hos mig så kändes det lite jobbigt att erkänna att det hänt något konstigt även med denna dator. Speciellt innan allt det här strulet med bilen lagt sig. Men skitsamma! Nu kan jag skriva igen! Det är behövligt eftersom jag tror att jag drabbats en släng av det där som kallas ålderskris. Snöpligt, för jag trodde att den skulle vänta till dess att jag fyllde 40, men kanske spar den lite till senare.

Jag inbillar mig att saknar att gå på en bar och dricka drinkar. Köpa ett par högklackade bara för en utekväll. Morgonjogga över Västerbron. Gå på Åhlens en söndagseftermiddag. Gå på bio. Dricka latte. Sen påminner jag mig att jag aldrig tyckt om att hänga på barer, och att jag dessutom oftast blir för full (det har i och för sig hänt nån gång även i Abisko men här kan man i alla fall få skoterlift hem). Att jag inte kan gå i högklackat utan måste gå barfota hem på asfalten. Att jag visserligen gillar att springa över Västerbron, men det går knappast upp mot att springa på fjället och att jag dessutom inte kunde springa de sista åren jag bodde i Stockholm. Att Åhlens ger mig panikångest. Att bio är trevligt men norrsken är gratis. Att jag tio gånger i veckan hellre dricker kokkaffe än latte. Men ändå. Vad fasiken hände? Jag hänger inte med i mitt eget liv. Hur i helvete hamnade jag i här? Högre upp än Jokkmokk som för inte allt för länge sedan kändes som världens absoluta ände. Guidandes halva Kina när jag kommer en timme försent till en arbetsintervju för att jag inte kan hitta rätt gata? (Till mitt försvar måste jag antingen gjort en jävligt bra intervju eller de varit jävligt desperata för jag fick ändå jobbet.) Delandes kudde med en snarkande malamute som med jämna mellanrum vaknar och kräver att jag ska klia honom på magen. Det sista är i och för sig kanske inte helt otippat eftersom jag inte skulle komma på tanken att ge en hanmänniska samma service. Nej, jag vet inte. Extra jobbigt är det när Biggest Loser visat sista avsnittet för säsongen. Det programmet gör mig trygg, är en fast punkt i tillvaron.

Jaja, det blir nog bra det här. Det känns åtminstone skönt att få fira midsommar i dunjacka istället för svettas kring midsommarstången. Och trots allt så har jag och mister malamute det ganska bra.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hostfjall

Det tar mig nu fjället, får mig att tappa andan. Att stanna upp i steget för att betrakta skådespelet. Den sista föreställningen innan ridån...