Idag körde jag det första "strukturerade" passet sedan Swedish Alpine Ultra och det blev ett backpass, 5*Stornabben. Nabbe betyder kulle på någon dialektslang som jag fortfarande inte helt vet vilken det är och Stornabben är, precis som det låter, vår största "kulle" här i Abisko. Observera, inga som helst likheter med ett fjäll! Upp på Stornabben är det ca 1 km beroende vilken väg man tar och lutningen varierar mellan snäll och lite mindre snäll men ändå fullt springbar. Mest såg jag det dock som en träning i stenig nedförslöpning då terrängen, som överallt annars häromkring, stundvis är rätt stenig. Idag var det dessutom hala stenar så det var helt perfekt för balansen och jag är stolt över att det bara blev två vurpor. En sommar för några år sedan körde jag en hel del så kallade hyggesintervaller vilka går ut på att man letar upp ett lagom lutande och lagom snårigt hygge, joggar uppför och springer nedför med livet som insats. På den tiden kunde jag inte springa "på riktigt" p g a en kinkig höft men ju mindre monotont desto bättre. Det blev också en hel del snöpulsande på vintern, i både kängor och five fingers med och utan ryggsäck. Man kan säga att jag testade mig fram... Så här i efterhand kan jag tycka att vissa idéer jag haft är ganska lustiga (och knäppa) och när jag ibland beklagar mig över min brist på kreativitet brukar mamma säga att jag åtminstone är väldigt kreativ när det kommer till träning. Sanning att säga tror jag att vissa saker gjort mer skada än nytta (till exempel teorin om att det är bra att springa skadad för att lära sig hantera smärta, eller springa i 30 grader kyla i alldeles för lite kläder och "få" ta på sig ett klädesplagg till för varje halvtimme) men jag tror i alla fall att vissa saker stärkt mig mentalt. När jag tycker att någonting är tråkigt brukar jag tänka på vattenlöpning och den tiden jag hade fått för mig att jag skulle köra det två gånger om dagen 5 dagar i veckan och sen ett långpass på 3-4 timmar. Det var TRÅKIGT hur mycket jag än försökte piffa upp passen. Nuförtiden är jag alldeles för kräsen med min tid. Visst gör jag ibland saker som jag kanske inte helt tycker om men på det stora hela - väldigt sällan. Att springa tröskel på platten är ungefär så illa det någonsin blir.
Den senaste veckan har jag lekt mycket, sprungit mycket obanat och letat nya platser. Jag välkomnar att hösten är på ingång. Vinden, de låga molnen och kylan i luften. Jag är färdig med värmen och med det ständiga ljuset. Nu väntar den vackraste tiden på fjället med krispiga mornar, höststormar och stjärnklara nätter. En månad till sen börjar fjället tömmas på vandrare. När jag är ute så vill jag ha ensamheten, hör till dem som viker av leden för att undvika ett möte. Nej, jag vill inte prata, inte dela turerfarenheter, jag vill vara ifred. Jag och Scout. Tältet och en bok. Fast jag läser inte så mycket ute på tur, tänker mest. Går. Packar ihop, går, packar upp, lagar mat och sover. Enkelt. Det är så jag laddar upp mellan säsongerna, är tyst. Stugliv och turliv. Har så smått börjat fundera över höstens tur som kommer att bli 2-3 veckor i slutet av september/början på oktober. Vart har jag inte riktigt bestämt än. Det får inte vara för planerat heller då jag vill kunna gå som jag vill och stanna där jag vill. Jag hade gärna gått en liknande tur som i april och sett Padjelanta på hösten men det går inte eftersom Scout råkar vara en hund och hundar är förbjudna i området den tiden. Men på det stora hela skulle jag förmodligen kunna gå i princip i vilket fjällområde som helst och vara nöjd.
 |
| I förrgår var jag bara tvungen att gå in i dimman |
 |
| Vid Lapporten |
Några höstbilder också trots att vi inte riktigt är där än...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar