söndag 30 juli 2017

Vardag

Solen letar sig ner mot bergen. Färgar himmelen rosa och fjället skiftar i guld. Torneträsk glittrar. En saga, ett sagolandskap. Jag är fjällprinsessan och Scout är min varg. Vi dansar över stenar, springer ikapp. Vadar över jokkar. Låter vattnet kyla oss. Stannar och dricker. Är. Det handlar inte om löpning, inte alls. Det handlar om dessa kvällar, om fullkomligheten i att vara ett med naturen, ett med sin kropp, om kärleken. Det kan vara stjärnklara nätter i skoterspår och luft som är så kall att den knappt går att andas. Eller att springa i stormen, med stormen, mot stormen med goggles. Om att springa barfota på stranden och leka med vågorna. Soluppgångar, dagar, kvällar, nätter. Årstider och väder. Det är därför. Jag springer för att känna mig levande och för att överleva. För att det är det fullkomliga.

Kvällsspring
Att springa är en stor del av mitt liv men den här bloggen kommer aldrig att handla om träningsupplägg, tider eller prestationer. Jag tycker att det är ointressant. Visst tävlar jag, men mot mig själv. Det är mer en fråga om att utvecklas. I min värld är huvudet det allra viktigaste, långt viktigare än kroppen. Den är däremot ett redskap vi behöver ta hand om. Det är lätt att halka iväg och titta på hur andra lever och tränar och tro att det är så det ska vara. Att hitta inspiration är bra, det är jag övertygad om. Men inte kopiera och inbilla sig att det ska fungera. 

Min egen så kallade "träning" inkluderar i princip alltid Scout. Det måste den göra och det vill jag att den ska göra eftersom han är den absolut viktigaste i mitt vardagliga liv. Vår tid tillsammans går före att springa ett visst pass även om det inte alltid är ultimat ur kortsiktig prestationssynpunkt. Men i det långa loppet ger det mig så otroligt mycket mer. Som sagt, det handlar om att hitta vad som fungerar för en själv, kroppsligt, själsligt och i praktiken och lämna utrymme för det som inte är "perfekt". Men ibland tappar man balansen för en stund. Jag snubblar ofta, ramlar ibland, men har blivit bättre på att hitta tillbaka. Bättre på att se mina egna begränsningar, men kanske framför allt mina egna storheter och hur jag ska skutta över de där begränsningarna. 

Jag har börjat springa i princip så som jag brukar göra igen, men inga dubbla pass med löpning. Det känns både bra och dåligt hittills. Fart på flackt känns inte alls bra för benen tvärstoppar och jag får ont i en höft samt diverse andra kroppsdelar efteråt, men att kravlöst lufsa omkring fungerar bra. Idag var jag ute på den första lite längre svängen sedan Swedish alpine ultra, 4 + 2 timmar. Fyra timmar myslufs och 2 timmars ofrivilligt jaga Scout. Som sagt, Scout är i högsta grad delaktig i min träning.

Fun runs
Blöt löpning
Har även hunnit med en tur till Låkta via Trollsjön
Mellan Låkta och Trollsjön var det rätt mycket snö kvar 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hostfjall

Det tar mig nu fjället, får mig att tappa andan. Att stanna upp i steget för att betrakta skådespelet. Den sista föreställningen innan ridån...