The beauty of silence

Tystnad. En myggas surrande. Ett tåg som passerar. Scout som snarkar. Nu också smattrandet av tangenter. Men ljuden går att urskilja mot bakgrunden. Mot tystnaden. Kabbelekorna på bordet börjar vissna. Men fortfarande är de vackra, gula blommor mot gröna blad. Klockan har nyss passerat 05 och solen är framme, liksom den varit hela natten. Jag drar upp rullgardinen och ser ut över Lapporten, mot det öppna fjället. Det som räddar mig från att uppslukas av meningslösheten. Där finns en värdighet och stillhet, en ändlöshet, som tillåter mig att vara naken. Som ger mig ett lugn. Jag behöver det. Annars behöver jag inte så mycket faktiskt. Den stora håriga förstås, min livskamrat. Vissa berättar för mig att han bara är en hund men det skiter jag i. Jag är bara en människa jag också. Scout har en oförställdhet som de flesta tidigt får lära sig av med. Den så kallade anpassningen. Jag hatar att le för att det förväntas av mig, försöka passa in i nån slags hittapå-värld där jag ändå bara känner tomhet. Playing the game, en fullfjädrad skådespelerska. Jag kan men jag vill inte. Orkar inte. Överlever inte det. Ja, jag tycker om att vara själv men det bara för att jag inte är lika ensam då.

Att skapa sitt eget liv, det som borde vara så enkelt är det allra svåraste. Stundvis tänker jag att det bara är att stänga av och köra på, för vad spelar det egentligen för roll? Det är ju bara ett liv – minuter och dagar som passerar och försvinner. Tänker på hur enkelt jag slår ihjäl en mygga och vad är egentligen skillnaden? Liv som liv.

Igår sprang Scout och jag till Lapphjordhytta och tillbaka. Klocklöst med tid för att bara vara, bada och vila en stund i mossan. Det är den typen av ”löpning” jag uppskattar just nu. Den kravlösa där fötterna får leka som de vill och dansa över stenarna. Den löpning som egentligen inte alls handlar om att springa. Det känns ofattbart att jag nästa lördag ska springa mellan Nikkaloukta och Abisko. Jag vet inte hur jag ska klara det faktiskt. Samtidigt förstår jag inte varför jag inte skulle klara det. Det är ju trots allt bara att lyfta fötterna och ta sig framåt. Svårare än så är det faktiskt inte. Det ska bli jätteroligt att få se hela sträckan ur ett ”löparperspektiv”, utan tung ryggsäck. Så hoppas jag på en fantastisk dag: 13-15 grader, lätt bris, ”lagom” mycket sol, inget regn. På trevliga människor och att kunna springa i sällskap delar av vägen.