Den stora mobildöden

Herregud, ibland undrar jag varför just mina telefoner är så otroligt oberäkneliga. Igår hoppade två stycken ur min ficka rakt ner i Torneträsk. Samtidigt. Vad är oddsen för det? När bägge ligger i samma ficka och den fickan är öppen så kanske oddsen är ganska stora, men ändå. Den här gången var visserligen ingen av telefonerna egentligen i min egen ägo, utan den ena var guidetelefonen som jag bara tillhandahöll och den andra var en telefon som jag lånat sedan min gamla gick sönder. Men de befann sig under mitt ansvar. Jag förstår inte hur man kan låna ut en mobil till mig, på riktigt. Jag skulle aldrig göra det. Mamma tycker att jag borde lära mig att stänga fickorna. Jag anser att hon borde ha lärt mig det när jag var liten, för är det inte så att det mesta kan härledas till barndomen. Skulle jag haft barn så skulle jag lagt mycket tid på knappar och blixtlås, förutsatt att jag inte lyckats tappa bort barnen först förstås.

Idag var jag till Kiruna och skaffade en ny mobil. Jag hade bestämt mig för att jag aldrig mer skulle lägga ut en massa pengar på någonting jag vet att jag inte kan hålla rätt på så att jag nu sitter här med en av de dyraste SONY-modellerna ter sig lite märkligt. Men livet blir sällan som man tänkt sig. Av diverse orsaker tvingades jag byta telefonnummer. Med tanke på att det tog tre år för mig att lära mig mitt förra så känns just nummerbytet lite jobbigt. När jag suckade över det sa Telia-killen glatt att han minsann kunde mitt nya nummer. Jahapp.

Så jag har en ny telefon. Firman har också en ny telefon. Jag har fortfarande kvar mitt bankomatkort trots att jag både råkat lägga det i bakfickan samt glömma det i två butiker så att expediterna fått springa efter mig. Slutet gott allting gott kan man kanske tycka. Men jag ska tala om en sak: det finns inga lyckliga slut i mobilvärlden - it’s a fucking never ending story.