onsdag 12 juli 2017

Livslögner, självinsikt och vardagsäventyr

Jag är av den åsikter att livslögner ska bevaras så länge det bara är möjligt. Att vara lyckligt ovetande om sina är väl vara hur bekvämt som helst? Ta bara Donald Trumph som ett exempel, det måste vara fantastiskt att känna sig ofelbar trots att en hel värld tycker att man är ett stort skämt? Skulle den gubben haft självinsikt så skulle han fått spendera många timmar i terapi för att kunna leva med sig själv, tid som han nu kan ägna åt golf och åt att leka president. Kanske finns det ett samband mellan självinsikt, intelligens och överlevnadsinstinkt? Om jag är tillräckligt korkad kanske det absolut bästa för mig är att vara omedveten om mina brister?

Ser jag till mig själv är jag ganska strukturerad och ordentlig, men med ett visst mått av otur. Av andra får jag höra att jag är flummig och extremt klantig, någonting som jag inte alls kan känna igen mig i. Ok, möjligen klantig men absolut inte flummig. Sen tyder det väl på en viss organisationsförmåga att jag för det mesta lyckas reda upp den oreda jag skapat? (Även om det ibland krävs viss hjälp? Och vad vore livet utan små "vardagsäventyr?" Vanligtvis kan jag se det komiska i det mesta som går fel, men det finns stunder jag rätt och slätt hatar mig själv för att jag är så jäkla klumpig och tänker att jag borde sitta isolerad på en ö någonstans långt borta från resten av världen där jag inte kan tillfoga någon större skada. Men å andra sidan, Abisko är väl nån slags light-variant av den lösningen.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hostfjall

Det tar mig nu fjället, får mig att tappa andan. Att stanna upp i steget för att betrakta skådespelet. Den sista föreställningen innan ridån...