fredag 20 oktober 2017

Långpass på elljusspår och livet som Plupp

Tassarna luktar gräs. Mark. Jag vill snusa på dem, ta in doften och spara den till en tid när nuet blivit ett annat nu. Stanna tiden och memorera sekunderna så att de aldrig försvinner. Just nu faller jag fritt och undrar vart jag ska landa, om jag ska landa eller om jag ska lära mig flyga under tiden. Hjärnspöken viskar efter perfektion och jag inser att det finns stunder när jag lyssnar. Har varit konstant otillräcklig en tid. Sprungit för lite, för sakta, varit en dålig matte, en dålig dotter, en dålig vän. En dålig människa. Varit för tjock, för tung, för otränad, för svag. Dags att stoppa, andas, och våga göra tvärtom. Släppa istället för att klamra efter kontroll. Påminna om att det inte finns något "om bara". Ändå blir jag stundvis arg när "livet kommer emellan". Sen tänker jag efter: vill jag leva eller genomleva? Jag ibland längta tillbaka till när jag var mer fokuserad på att genomleva och att dagarna bara var en transport. Det låter konstigt men det fanns en otrolig enkelhet i det, i rutiner som jag aldrig ifrågasatte, aldrig lät "livet komma emellan". Men det var också som att sitta i ett tomt glashus och titta ut på världen. Nä, det går att hitta enkelhet på andra vis, som inte grundar sig i rädsla och ångest.

Om ganska exakt tre veckor ska jag springa 12 mil. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning kan man väl säga. Jag har bara varit i närheten av den distansen en gång tidigare och det var ju som ett fjällopp. Även om detta också är trail så misstänker jag att terrängen kommer att se väldigt annorlunda ut och vara mer "löpvänlig". För min del är inte det ett plus utan det här med att snubbla runt bland stenar och vada i jokkar är ju mer min grej men det ska bli intressant om inte annat. Min kropp börjar så smått kräva återbetalning för att jag kunnat springa mycket i sommar och det är småskavanker lite här och där. Så fokus på de nästkommande tre veckorna är helt enkelt att förbli hel. Jag hade planerat för långpass på 6-7 mil på fjället idag men det kändes som att utmana ödet. Det har nämligen hänt mig tidigare att jag blivit jättehalt med 2-3 mil hemifrån och är det ju bara att försöka halta sig hem oavsett. Det är ett väldigt bra tips på hur man blir skadad. Istället satte jag Scout i hundgården och begav jag mig till elljusspåret. Tro det eller ej, men vi har faktiskt ett grymt sådant i Abisko med en massa roliga backar. Nackdelen är att det bara är 2,5 km så vill man hålla på ett tag så blir det några varv. Min plan för dagen var helt enkelt att köra på så länge det kändes bra och förhoppningsvis landa någonstans mellan 20 och 50 km, dvs 8-20 varv. De första 8 varven rann bara iväg men sen började backarna kännas o-roliga och spåret i sig bli uttjatat. Bytte riktning efter 10 varv men det gjorde mer från än till och jag bestämde mig för att stanna efter 15 varv. 14 och 15 gick väldigt segt men samtidigt så var det ju som bara 5 varv kvar till 20, dvs 50 km. Tog en gel och drack vatten. Träning upp till 30-35 km kör jag varken vatten eller energi men här vid 37,5 km prioriterade jag att kunna fortsätta springa på istället för att bara klara mig runt sista biten. Det intressanta var att jag ganska direkt kände en ganska stor skillnad och fick 5-6 betydligt lättare kilometer. Sen blev det tyngre igen men sista biten så var det ju det här med bekvämligheten trots allt rätt oväsentligt. Det kändes som ett lättnad att få till det här långpasset utan att diverse kroppsdelar kraschade och nu blir det inget springa längre än 25-30 km. Sen väntar vintern och jag ser fram emot annan typ av träning än att bara springa.

För övrigt är fjället otroligt vackert nu och jag har haft några riktigt fina turer, både i löparskor och i kängor. Snön börjar krypa neråt och både jag och Scout är kor på grönbete. Den "riktiga" jobbstarten närmar sig och vi går mot polarnatt. Livet just nu. Sen har jag fått höra att jag ser ut som fjälltrollet Plupp också.



  


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Distans med distans

Frustrerad. "Skärp dig nu Anna! Det är bara att springa."Försöker stänga av alla tankar och bara göra, en fot framför den andra. S...