söndag 8 oktober 2017

Ut på tur aldrig sur?

Inleder med stil Saltoulukta. 3-rätters, två flaskor Moet och en för tidig födelelsedagspresent i form av en kamera. Han kan Roger, min chef på Activities och numera också en av mina absolut bästa vänner. Förmiddagen efter traskar vi iväg, jag och Scout. Uppe på fjället ligger dimman tjock och regnet byts ut mot blöt snö. Men jag är glad över att vara på väg. Scout också, tror jag. Trots att han bär. Sanningen är att jag skulle bära all packning, om jag kunde. Men jag kan inte. Om inte Scout bar större delen av sin egen mat så skulle det inte bli nån tur. Hund- och människoföda för två veckor väger, även om det bara är torrfoder och pulvermos.

Vi går till Sitojaure första dagen och till min lycka kommer en båt in vid båtlämningen samtidigt som vi kommer ner. Frågar killen som hoppar iland om han möjligen ska köra ytterligare en transfer idag. Nix. Hepp. Men sen säger han åt mig att vänta i tio minuter och försvinner. Själv sitter jag på en bänk i regnet med Scout hoprullad vid mina fötter. Killen kommer tillbaka igen och frågar om jag tältar. Ja, det gör jag ju. Det är bättre för mig på andra sidan, säger han. Där finns ett vindskydd. Han ska köra över mig, om ett tag, vi väntar och ser om det kommer ytterligare någon. När taget passerat och jag ska betala är jag kall. Händerna vill inte och killen, Lars, flinar när jag fumlar med ryggsäcken. "Fryser du?". Jag muttrar bara. "Vart ska du någonstans?" "Inte upp i Sarek väl?". Jag tittar frågande på honom. "Jo.". "Du får inte gå där med hund nu, inget jag bestämt och jag är ingen polis men så är det." Jävla skit. Jävla helvetes skit. Hur kan jag vara så dum att jag inte kollat det?! Tanken har inte ens slagit mig, trots att jag borde ha fattat att det kunde vara samma som med Padjelanta. "Förra året körde jag över en tysk som också hade en malamute. Den hade jagat ren så han kom sent. Han skulle också in i Sarek." Jaha? Vad har jag med det att göra. "Scout jagar inte ren" svarar jag kort. "Det säger alla. Men i stan finns det ju som inga renar.". "Du, den här hunden skulle gladeligen jaga ren" säger jag, "men han sitter i koppel. I Abisko har vi nämligen också en del ren". Han ser nyfiket på mig. "Bor du i Abisko?". "Ja". Vi småpratar en stund. Innan vi far över sjön frågar han om jag inte ska köra båten nästa höst och pekar på en nybyggd liten stuga, "du och hunden får bo där och vill du då in i Sarek ett par dagar utan hund så går det att lösa". Väl över på andra sidan sliter jag av mig de genomblöta kläderna och lägger mig på en brits i vindskyddet. Huttrar och vill helst bara sova men jag tar mig samman och lagar middag. Regnet smattrar fortfarande. Vaknar mitt i natten och inser att jag inte kommer att sätta upp tältet inatt. Somnar igen.

Att gå in i Sarek när jag inte får vara där känns som en dålig grej. Ganska pinsamt att åka fast när jag både är guide och biolog. Så jag bestämmer mig för att gå Kungsleden ner till Kvikkjokk och sen upp i Tarradalen och fjällen där. Vi når Aktse mitt på dagen och får vänta till sen eftermiddag på båtsjutsen. Det gör inte så mycket. Vi tar en varsin hundfilt och sover ett par timmar på stuggolvet och sen blir jag bjuden på fika hos stugvärdarna, som visat sig ha varit stugvärdar på Gåsen under den tiden då jag arbetade på Sylarna. Jag ser in mot Rapadalen och Skierfe. Längtansfullt. Jag kommer till er så småningom.

Vi når Kvikkjokk mitt på dagen dag nr 4 och då är jag less på den här jävla Kungsleden. Jag kommer ALDRIG att gå just den här sträckan igen. Sten och skog och sten och skog. Scout ramlar och skrapar upp armbågen. Men till sist när vi nere i Kvikkjokk och jag nollställer mentalt. Börjar om. Då visar det sig att jag inte tar mig över älven. Att ta sig över i strömmarna skulle vara självmord och i mynningen försöker jag ett par gånger men inser att det är simma som gäller i så fall. Jag överväger faktiskt det men det är en bit och jag vet inte om ryggsäcken flyter. Vet inte heller om Scout skulle simma efter mig så här långt och så har ju han packning också. Jag ska aldrig fjällvandra mer, jävla skitidé. Nästa år åker jag till Fuertuventura på träningläger istället. Men nu? Ska jag gå upp i skogen igen och ligga där och häckla i 10 dagar? Skita i det helt och åka hem till Abisko? Försöka komma ut på nåt annat sätt? Jag ringer Roger. En timme senare är jag upplockad och det blir klart att jag kan flyga ut till Tarrekaisestugan dagen efter. Ibland är det skönt när någon annan löser problemen åt en.

Ett lugn kommer över mig när helikoptern lyfter igen och jag och Scout står ensamma kvar längs med Tarraälven. Jag tycker om den här dalen, det här området. Går en bit och lunchar utanför Tarraälvshyddan, den allra första STF-stuga som byggdes. Två britsar och jordgolv. En spisvrå. Sen går vi upp på fjället. Äntligen. Solen är framme och dalen nedanför ligger som ett sagolandskap. Renarna betraktar oss nyfiket när vi går förbi. De är vackra nu, speciellt sarvarna. Mäktiga. Ståtliga. Det är nästan så jag önskar att jag vore vaja.

De kommande dagarna är vi bara. Sätter upp tältet. Sover. River tältet. Bränner ett stort håll i sovsäcken så det föds en anka varje morgon. Går. Äter. Det finns ett lugn i enkelheten och rutinerna. I tystnaden. I att kunna höra sina egna tankar. Låta dem komma, gå och sedan komma tillbaka igen. I att inte se en enda människa på över en vecka. Springer lite också. Jag har springkläder med denna gången och joggar kravlöst på eftermiddagarna. Stelt först men sen går det lätt. Har nojat över att "tappa formen" när vi är ute men det känns snarare tvärtom - att vandra och bära gör dig stark. Seg.

Natten då jag fyller 32 sover vi inne i Vaimokstugan. På morgonen tänder jag ljus och äter gröt med blåbär. Scout sjunger, eller piper, han är kissnödig. Sen går vi, som vanligt. Med utsikt över Tarradalen sätter jag upp tältet, vi är på väg hem. Scout sjunker ner i mossan. Han älskar att stanna, att bara vara. Gå är ett nödvändigt ont. Jag vill springa. Sätter fast honom i midjan och springer tillbaka längs leden vi nyss kom på. Scout undrar vad i helvete vi håller på med. Han vill inte. Förstår inte varför. Vägrar. Att springa och bokstavligen släpa en malamute är inte så kul. Jag blir arg. Hur svårt kan det vara att få springa en timme på sin födelsedag? Det är allt jag begär. Det är ett omöjligt krav tydligen. Vänder, ger Scout mat och sätter fast honom i tältet. Det är en siren när jag springer därifrån som bara blir högre. Orkar inte höra, vänder igen och gör ett nytt försök med Scout. Han springer snällt i tio minuter. Sen är det stopp. Jag ger upp.

Dagen efter beger vi oss neråt. Att komma ner till träden känns som att komma hem. Här är jag trygg. Kalfjället bryr sig inte alls om dig utan lever sitt eget liv, kräver en annan slags vaksamhet. Det skonar ingen. Skogen tar hand om dig. Går till Såmmarlappa, därefter till Njunjes. Har tänkt vara ute i en natt till men nu är vi nästan i Kvikkjokk. Lyssnar till höststormen och bestämmer mig morgonen efter för att gå ner. Det har regnat en hel del de senaste dagarna. Jag vadar stundvis till knäna trots att jag går på stig eller spång och Scout får nästan simma på sina ställen. Sista dagen är alltid jobbig för mig, för mentalt är jag sedan hemma. Så även idag. Svär svär svär och hatar vandring, hatar regn. Märker efter ett par timmar att jag är förvirrad. Blodsockerfall. Har inte ätit frukost och har överlag legat lågt i energi några dagar. Men till sist passerar vi båtlämningen och jag sms:ar Roger. Han ska hämta oss med båt så vi tar oss över till Kvikkjokk. Scout skriker av lycka när båten kommer emot oss, han vill hem nu. Han är trött och trots att det går vågor på sjön och regnet piskar i ansiktet bekommer det honom inte. Innan vi når land hoppar han ur och springer upp till stugan. Överlycklig att vara "hemma". Sen sover han hela eftermiddagen och kvällen. Själv ligger jag på soffan, äter mat, dricker vin. Njuter av "indoors" och att lyssna på vädret utanför.


























2 kommentarer:

  1. Bra jobbat! Inspirerande, faktiskt. Att ta saken lite längre, att behöva ändra, men ändå gå i mål. :))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Hans! Roligt med feedback! Måste erkänna att jag tycker det är absolut roligast när det inte går exakt enligt plan, vilket kanske är tur för det blir oftast så för mig :D

      Radera

Regndans

På väg uppför Noulja hittar jag hjärtat igen. Lyckospringer på fortfarande lite stela ben. Så kommer regnet och jag dansar. Återigen ingen l...