onsdag 13 september 2017

Ibland går det

Har en vision om att få till en vecka med många mil eftersom det sen väntar två veckor ute till fjälls med tung ryggsäck och inte så mycket springa. Tyckte det startade hyfsat i måndags med 15 + 22 km men nuförtiden får jag betala för varje gång jag dricker vin så i igår blev det bara 10 km och jag börjar allvarligt överväga om inte vatten kanske är en bättre återhämtningsdryck i långa loppet. Idag var jag dock tillbaka på banan, även om benen kändes tunga och motivationen inte höll med om att 20 + 20 km skulle bli lätt och kul. Men jag och Mr Hairy gav oss ut och bestämde oss för att bara njuta av vädret (äntligen RIKTIG höst med isiga vindar och krispig luft) och helt enkelt bara lufsa på. Första timmen kändes varje uppförslut som oöverstigliga trösklar men allteftersom tiden gick började det faktiskt lätta lite och Scout pinnade på i jämn takt utan att jag behövde dra honom framåt och utan extremt många kisspauser. Det blev till en trevlig utflykt och jag log och sa hej till de få vandrare vi mötte. Jag sätter stort värde i att se glad ut och verka oberörd när jag möter någon - gör jag inte det betyder det att jag är riktigt jävla trött eller på väldigt väldigt dåligt humör. Igår fällde Scout mig när jag tittade upp och hejade eftersom han tvärnitade för en väldigt intressant doftfläck just då och jag flög över honom ner på trottoaren. Det kändes lite B att snubbla på platt asfalt faktiskt. Dagens första spring resulterade i alla fall i 25 km och efter 90 min paus med lunch och kaffe så segade jag mig nedför trappen igen, denna gång utan Scout. Jag har tur och hör till de människor som kan springa nästan direkt efter jag ätit (även om jag verkar ha betydligt svårare att tugga MEDAN jag springer) och eftersom motivationen sjunkit till noll igen så tyckte jag att det var lika bra att komma i väg innan jag fick några andra idéer. Jag var helt inställd på att det skulle gå väldigt långsamt, ta väldigt lång tid och kännas väldigt tungt men benen bara flöt i väg och till sist följde jag bara med och det kändes som en 22 km långt orgasm. Ibland händer det. Skämt åsido. Jag kände mig snabb och jag önskade för en sekund att jag tagit klockan. Men sen ångrade jag mig, jag vet att jag inte är snabb men det kändes skönt att för en liten stund få leva i illusionen och sväva över stigen. Summa summarum blev 47 oväntat trevliga kilometer och nu har jag återigen hopp om morgondagen. Fast är det fint väder så blir det nog en äkta myslöpning med macka, kaffe och såklart Scoutkli. Man får ju inte glömma det viktigaste...







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Regndans

På väg uppför Noulja hittar jag hjärtat igen. Lyckospringer på fortfarande lite stela ben. Så kommer regnet och jag dansar. Återigen ingen l...