tisdag 5 september 2017

Löpningens vara eller icke vara

Sitter på ett datacafé i Stonetown, Zanzibar, och skickar iväg anmälan till Stockholm marathon. På samma gång anmäler jag mig även till Team Stockholm Marathon (TSM) och klickar i att jag vill springa under 3.45. Egentligen har jag ingen aning. Jag har aldrig sprungit i närheten av så långt som ett marathon innan, och jag har ingen aning om vad jag springer i för tempo. Men jag väljer och skickar och där och då läggs grunden till att jag börjar springa.  

Visst hade jag sprungit tidigare, kanske till och med mer än gemene man. Med en bakgrund inom fotbollen var jag i alla fall van vid att röra mig, även om jag på den tiden var en sucker för snabbt och kort. Min snabbhet var faktiskt främsta anledningen till att jag var en ok fotbollsspelare trots total avsaknad av teknik - jag kunde springa förbi folk och göra mål. Ibland i alla fall. När jag slutade spela fotboll så fortsatte jag ändå att träna i form av styrketräning och spinning, samt 1-3 löppass i veckan varav ett till sist hamnade på 90-120 min. Men att springa var bara ett litet komplement för att vara så allsidig som möjligt. Jag är fortfarande ingen löpare, även om jag springer en eller flera gånger om dagen nästan varje dag. En löpare stannar inte och plockar hjortron eller leker kurragömma med sin hund, åtminstone inte i min värld. En löpare TRÄNAR, jag bara springer.

Men sensommaren 2010 gjorde jag i alla fall mitt ex-jobb på Zanzibar (marinbiologi) och tillbringade tre månader med att mäta och väga sjögurkor samt inventera sjögräs. Springa var den enda form av träning jag ägnade mig åt, 30-40 min kl 05.00, innan solen gick upp. Inte varje morgon, men ibland, och jag bestämde mig för att pricka av marathon från min to-do-lista. Sagt och gjort. När jag kom hem började jag träna, alltså springa med mål. Jag är av den sorten att jag, när jag väl bestämt mig, går in med själ och hjärta. Började ganska direkt springa 6-7 mil/v och ha koll på tider. Lycka var när jag upptäckte att jag joggade snabbare än 6-fart, vilket var ungefär det jag vågat hoppas på, och fortfarande kan jag komma ihåg känslan av att springa mina första 15 km under 5-fart. När TSM började hoppade jag på gruppen som tränade inför 3.30 på maran och det kändes rätt ok. Ett par månader senare testsprang jag med 3.15-gruppen och det funkade också. Man kan säga att vi hade smekmånad, jag och löpningen. Den blev min meditation, min största anledning till att jag gick upp på mornarna, och jag sprang ännu lite mer. Mitt första lopp (Premiärmilen) sprang jag förvånat in på ca 40,5 min. Fick chansen att träna med Spårvägen och intervallerna introducerades i mitt liv. Det första passet var hemskt. HEMSKT. Jag fick höra att jag skulle satsa på att hänga på en tjej som skulle springa tusingarna i 3.40-fart, vilket för mig kändes helt absurt eftersom jag aldrig klockat en kilometer under 4-fart. Första intervallen gick bra och sen var jag helt knäckt. Nån intervalldrottning kommer jag definitivt aldrig att bli (även om jag efter några veckor faktiskt lyckades springa tusingarna på 3.35-3.40). I maj sprang jag ett till millopp på ca 39.5 och fick veta att jag skulle få springa SM-klassen på maran. Där och då ville jag inte springa alls. Jag tyckte inte alls att det kändes bra att jag i min första mara, och tredje lopp någonsin, skulle fokusera mer på en viss tid än på att komma runt. Men jag startade och kom i mål på 3.01.01. Så här i efterhand kan jag ju tycka att 61 sekunder snabbare vore genomförbart...

Efter maran tog det ca 3 veckor och sen blev jag skadad. Det var inte direkt oväntat eftersom jag haft ganska mycket problem även månaderna innan maran som jag försökt att strunta i. Men stoppa huvudet i sanden visade sig vara en kass idé (oväntat?!) och under de kommande två år turades mina höfter om att säga upp sig och jag kunde i princip inte springa alls. Försökte med diverse rehab, alla sorters skor och inlägg, fivefingers, yoga, stratcha, alternativträning och när jag ser tillbaka på det måste jag faktiskt skratta åt det hela. Förmodligen hade jag blivit hel betydligt snabbare om jag bara lagt mig på soffan och inte försökt alls. När jag hösten 2013 flyttade till Åre hade jag gett upp tanken på att någonsin kunna springa mer än några gånger i veckan. Men långa, lugna vandringar med ryggsäck var nog det absolut bästa som kunde hända mig, både kroppsligt och själsligt. När jag sedan fick jobb på Sylarnas fjällstation var det helt plötsligt inga problem att springa mellan fjällstationerna. Jag såg det dock inte som löpning utan transport och ett sätt att upptäcka nya platser och göra roliga turer.

Det är faktiskt först den här sommaren som jag verkligen känner att jag springer avslappnat igen och att det går bättre och bättre. Jag har sprungit utan avbrott nu i ungefär 4 månader den här här säsongen och helheten har aldrig känts så här bra. Det är roligt, jag vågar sätta små mål på vägen, men kan samtidigt ha distans. Scout och fjällen finns ju där även om jag inte kan springa. Men jag vårdar löpningen mer nu, och ser charmen med att få jobba lite grann. På så sätt är jag otroligt tacksam för de senaste åren, för om inte om hade varit... Om jag inte blivit skadad, om jag inte flyttat, om jag inte upptäckt fjällen, om jag inte skaffat Scout, om jag inte flyttat till Abisko... Hade jag då fortsatt älska att springa eller hade jag fastnat i prestations- och tidshetsen? Nu känner jag att jag hittat till det som verkligen passar mig: långa kravlösa myspass med bara Scout och renarna som sällskap.

Igår joggade jag igång igen efter Järvloppet, det kändes sådär. Men idag kändes det bra igen!







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Distans med distans

Frustrerad. "Skärp dig nu Anna! Det är bara att springa."Försöker stänga av alla tankar och bara göra, en fot framför den andra. S...