fredag 1 september 2017

Hem-hemma i Färila

Steg av tåget i Hudiksvall 05.39 i morse. Mamma var där och hämtade mig och nu är jag hem-hemma i Färila. Abisko har successivt blivit hemma under de två år jag bott där, inte som med Åre som var "home-at-first-sight", utan mer "hoppsan, jag uppskattar faktiskt den håär platsen mer och mer. Men Färila kommer alltid att vara ett av mina hemman: skogen, kullarna, åkrarna. Sprang några kilometer längs med Ljusnan i förmiddags (eller sprang... snarare rastade mig själv lite) och mina fötter var lyckliga över att få smeka över mjuk skogsstig och rötter, istället för parera stenar och klafsa i lera. Jag var lycklig över att omges av de stora träden, morgondaggen och komma tillbaka och äta smultron. Imorgon ska jag springa Järvloppet i Järvsö. Som alltid undrar jag varför i helvete jag envisas med att springa lopp. Jag gillar ju inte att tävla. Inte nervositeten som hoppar omkring i magen innan, inte rädslan att misslyckas. Och det är precis den där rädslan som sätter krokben ibland.

Egentligen ser jag fram emot imorgon. Jag ser fram emot att ha startat och att vara igång, springa i skogsterräng istället för fjällterräng och mot att få ett bra träningspass i fint väder. Jag vill ha en bra resa, samma känsla som under Swedish Alpine. Att bli trött men att vara fortsatt stark, framför allt i huvudet. Ja, framför allt tänker jag komma ihåg att ha kul. Att springa lopp är en lärdom och jag har inte sprungit så många. Därför påminner jag mig själv om att jag får vara en rookie, bara vara nöjd med att genomföra och klara av distansen. Imorgon ska jag springa 53:an, en distans som jag vet att jag klarar av men det är fortfarande relativt långt och inkluderar ca 3000 höjdmeter. Efter det ska jag ägna några dagar åt att bara vara i skogen innan jag far till Abisko-hem igen.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Regndans

På väg uppför Noulja hittar jag hjärtat igen. Lyckospringer på fortfarande lite stela ben. Så kommer regnet och jag dansar. Återigen ingen l...