fredag 3 november 2017

Ibland spelar det ingen roll hur fort jag springer det går ändå långsamt

Efter första varvet stänger jag av klockan, det är bättre att slippa svart på vitt. Den tidiga höstens form är spårlöst borta och just nu går det bara tungt. Riktigt jävla skittungt rent ut sagt. Jag intalar mig att det inte gör så mycket, att det ändå är de långsamma vinterspringen i snömodd som väntar nu, men det är ju inte helt sant. Nästa helg ska jag nämligen springa 121 km i Sätila. Både huvud och kropp är överens om att vara ganska osugna, men jag ska börja jobba på det förstnämnda inom en snar framtid. Kroppen kan jag bara hoppas att den ska bli mer välvilligt inställd till det här med att springa. Kanske är det som med tentor - att man pluggar som en dåre till dess att det är två tre dagar kvar och sen är det stört omöjligt att plugga alls, det här med sista-minuten-läsning har i alla fall aldrig varit någonting för mig. Ja, vad vet jag. Att sista dubbelpasset på ett tag är avklarat vet jag åtminstone. Att det känns bättre efter en timme än efter 15 minuter. Att det inte kan mer än att gå åt helvete och att det knappast är hela världen. Att jag från och med imorgon ska tillbringa kommande två veckor i en husbil. Att jag är en ardenner. Eller nåt.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Regndans

På väg uppför Noulja hittar jag hjärtat igen. Lyckospringer på fortfarande lite stela ben. Så kommer regnet och jag dansar. Återigen ingen l...