torsdag 9 november 2017

Inför Sätila trail

Torsdag eftermiddag och jag försöker bestämma mig för huruvida jag ska springa Sätila eller inte. Jag hade hoppats att kroppen skulle kännas bättre efter ett par dagars vila men icke. Ni vet när man drömmer att man springer så fort man kan men man ändå rör sig i slowmotion? Precis så känns det. Adderat med en strulande höft känns 121 km långt, väldigt långt. Det känns jävligt surt eftersom det både just innan och just efter min och Scouts fjälltur kändes som att jag var i bättre form än jag någonsin tidigare varit och att kroppen svarade på varje pass. Att jag kunde göra vad som helst utan att bli trött eller skadad. För en gångs skull såg jag fram emot ett lopp. Mot att TÄVLA, jag som bara är myslöperska. Men det är inte för inte som högmod är en dödssynd.

Jag funderar på om jag ska starta och se hur det känns. Springa en mil eller två och se vad som händer. Vara inställd på att kanske behöva bryta. Jag funderar på om jag inte ska starta alls, bara låta det vara och tänka att det kommer fler lopp vilket det ju faktiskt också gör. Jag funderar på om jag helt enkelt ska nollställa mig mentalt, glömma de senaste veckornas skitlöpning och fokusera på det jag rent konkret kan påverka fram till loppet och under loppet. På det jag ser fram emot - att få springa ett till ultralopp, att starta klockan 01.00 på natten, atmosfären. Mot att bli en erfarenhet rikare. Egentligen är ju 121 km inte så långt. Att springa 5 km är ju knappt att springa alls och att springa 5 km 24 gånger låter ju egentligen inte så otroligt betungande. Inte så mycket längre än att springa 1 km 24 gånger.

En halvtimme senare är beslutet fattat. Jag startar. Satsar först på att springa till gryningen och se vad som händer. Det är drygt 5 timmar. Jag vill uppleva att starta på natten, få vara förväntansfull även om det slutar i platt fall. Har ju trots allt köpt mig lite extra motivation i form av nya skor. Ses på startlinjen.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hostfjall

Det tar mig nu fjället, får mig att tappa andan. Att stanna upp i steget för att betrakta skådespelet. Den sista föreställningen innan ridån...