Skog och fjäll

Det har blivit kväll och Scout hörs ibland snörvla till. Han ligger under bordet, bredvid den utdragbara bäddsoffan som är min sovplats. Trött och tillsynes tillfreds. Jag är inte särskilt trött efter att ha sovit flera timmar under eftermiddagen. Bara avslappnad. Det är någonting med ljudet, bruset, som att det tar bort det där andra som också brusar. Jag gläds åt att få höra våren, världen som vaknar upp igen. Vintern har en annan klang, betydligt tystare. Vi sprang i skogen idag, jag och Scout. Vi gör i och för sig mest det när vi är i Färila. Ljuden här skiljer sig också från fjällets, liksom lukterna. Jag funderar ibland på vad jag skulle välja om jag bara fick välja ett men har konstaterat att så länge den dagen inte är här så älskar jag båda: skogen är tryggheten och fjället friheten. Och båda är hem. Men skogen har jag på något sätt alltid tagit för given, den har funnits där, ständigt närvarande. Jag har inte reflekterat så mycket över den förrän de senaste åren, när fjället istället blivit min dagliga lekpark. Kanske hade jag heller aldrig tid förut? Att se höra lukta? Vad vet jag. Jag vet bara att allt blivit tydligare.

Ordlös

Forsen dånar. Fingrarna slår mot tangenterna. Jag har alltid skrivit med kraft. Tryckt med kraft även om orden ibland varit svaga. Just nu undrar jag om jag blivit ordlös. Om det satt sig en spärr i min hjärna som gör att de inte kommer ut. "Blunda!" säger jag till mig själv. Och jag blundar. Hjärtat bankar. Jag vill skriva men jag kan inte. Som den där drömmen när du springer utan att komma någonstans, till dess att du ligger på marken och försöker dra dig fram med hjälp av grästuvorna. Ibland tror jag att vissa saker måste tvingas fram. Och orden, nu ska de ut.

Att skriva om löpning

Eftersom bloggen har kommit att handla mer och mer om löpning så kommer jag istället att börja blogga på trailrunnuingsweden.se. Jag kommer att försatta att skriva på samma sätt, om både det här med att springa och livet i allmänhet så ni som känner för att fortsätta läsa kan kika här:

https://trailrunningsweden.se/inspiration/det-har-med-drivkrafter/

Lördag igen och fortfarande stela ben

Det har gått en vecka sedan TEC. Vanligtvis efter ett ultralopp brukar jag känna mig muskulärt återhämtad efter bara några dagar, men så icke denna gång. Jag gissar att det beror på a) att det blev en chock för kroppen med ett så långt pass på barmark redan nu och b) att jag aldrig sprungit i närheten av så här långt på relativt hårt och monotont underlag c) och att jag inte brukar ta ut mig lika mycket. Kanske även värmen under loppet spelar in, vad vet jag. Men jag har joggat igång och hasar mig fram så länge det känns ok. Inte träning utan "bara-vara-springa". Och det känns på ett sätt skönt att kroppen ännu inte är helt fräsch då det kommer att bli ett par stillasittande dagar på väg till Slovakien. I huvudet vill jag dock bara springa just nu. Förflytta mig länge, lekande och kravlöst i våren på alla stigar som äntligen smält fram. Men också försöka förflytta mina egna gränser.

Tanken var ju att juni skulle bli en loppfri månad men hur det nu kommer sig står jag på startlistan för Älvdalen backyard ultra den 15e. Ju mer jag tänker på det desto mer ser jag faktiskt fram emot det! Backyard handlar för er som inte vet om att springa en 6,7 km lång rundbana med ny start varje timme. Det är alltså helt oväsentligt hur snabbt man springer så länge man är redo vid nästa omgång. Den som gör flest varv totalt vinner alltså. För mig blir det en helt ny upplevelse och det ska bli både roligt och intressant att testa en annan slags tävlingsform. Min initiala tanke var "se, lära, och kanske till och med sätta ett slutmål" men jag tycker en stor del av grejen med backyard är att inte veta hur länge man ska hålla på så jag får fundera lite på det. Det känns lite trist att redan från början sätta upp en begränsning för sig själv. Nåja, det finns ju en massa tid att fundera på det. Dock ser jag det som ett utmärkt tillfälle att hålla på under längre tid än jag någonsin gjort hittills. Jag vet ju att jag kan springa 100 miles men inte om jag kan springa i 24 timmar. Jag har en vision om att backyard, förutom att banan är flack och monoton, kommer passa mig bra. Jag gillar att springa långsamt, inte stressa och hålla på länge. Vad jag däremot INTE gillar och inte heller hanterar särskilt bra är att inte sova så jag kanske behöver försöka utarbeta någon form av plan för powernaps.

Jag inser att det mesta den här sommaren och hösten handlar om löpning. På ett sätt känner jag mig både larvig och fåfäng som låter den spela en så otroligt stor roll i mitt liv, och stundvis ger det mig också dåligt samvete. Jag är ju bara en "amatör". Men jag försöker slå bort de tankarna: man ska följa sina drömmar så gott det går och leva på ett sätt man mår bra av, förutsatt att det inte skadar någon annan. Och det skadar ingen annan att jag springer. Den senaste veckan har jag gått omkring och varit tacksam. Tacksam för alla trevliga människor jag träffat genom löpningen och de verkliga vänner jag fått, för det jag fått och får uppleva i löparskorna och för att min kropp tar mig dit jag vill!

TEC100: Allt som inte dödar härdar

"När jag kommer in efter fjärde varvet så försöker jag hitta en anledning att kliva av. Jag mår illa, är yr och hela kroppen är på väg att brinna upp. Jag vet att jag har tabbat mig genom att springa första varvet något för snabbt, men främst genom att jag stressat och skjutit upp att dricka. På första tre 35 kilometrarna har jag inte ens druckit en liter och det är alldeles för lite i värmen. Det här är inte på väg åt rätt håll och jag överlägger med mig själv. Allra helst vill jag bryta men det är "tyvärr" inte ett alternativ eftersom jag bestämt att vad som helst utom ett DNF är ok, Transgrancanaria får räcka. Mitt knä som jag oroat mig lite för funkar fortfarande bra, jag har ingen annan skada och jag kan röra mig framåt utan problem även om det är otroligt tungt och inte går snabbt. Jag kommer få stå mitt kast och jag försöker se det som att det kommer att bli en nyttig lärdom, en lång sådan. Det är drygt elva mil kvar och jag har behövt jobba sedan kilometer femton. Inte tänka på det nu Anna! Ett varv i taget, och det kommer bli svalare om några timmar. Bestämmer mig för att släppa mitt A-mål på 16 timmar och gå direkt på C - att komma i mål. Slänger klockan till Roger, får resorb och salt i utbyte. "Vi kör det här varje varv nu, och du måste börja dricka" säger han. Ja, det är så nu. Göra det bästa av situationen och rädda upp det som går. Fan!"

I starten. Foto Roger Marklund. 

I starten. Foto Thomas Gottlind. 

När det är fem varv kvar kliver Jonas Johansson som ska vara min pacer in bredvid mig. Det känns skönt att någonting bryter av, känns skönt att mörkret är på väg. Vi joggar och pratar och några kilometer går det helt ok men så sjunker jag igen. Försöker hålla skenet uppe, har dåligt samvete för att han tvingas springa så sakta. Skäms för att jag går i backar som inte är backar och för att jag redan bommat mitt mål. Försöker ta mig längre ut och leta i reserverna men det har varit många timmar av grävande redan. Inser att jag tycker synd om mig själv. "Hörrudu tjejen! Inte ok!" "Det är löpning, du är bara trött. Alla andra är också trötta. Var lite tacksam över att du kan springa istället." Och någonstans så är jag ändå det. Tacksam. Vid det här laget vet jag att jag kommer att ta mig i mål för det är bara jag som styr. Att jag kommer att ha sprungit 161 km för andra gången i mitt liv. Det är så lätt att glömma att det är en bedrift i sig, att kunna förflytta sig 16 mil i ett svep till fots. Att kroppen håller. Varven är långa men jag njuter av att mörkret fallit och luften kylts av. Det är en vacker natt, för ja, det är natt nu. Stjärnklart. Jag har börjat tappa det lite, snava på rötter och missa när banan svänger. Jonas säger åt mig att fokusera så jag fokuserar på att fokusera. Vi småpratar inte längre för jag orkar inte. Känner mig som världens tristaste löparsällskap. Men det är som tystnaden fallit över hela banan och löparna gått in i sin egen värld. En värld där jag tror att många ifrågasätter vad i helvete de håller på med. Det är utelämnande att vara så här slut och inte längre riktigt kunna kontrollera kropp, tal och andning men all kraft går till en sak nu och det är framåt. Jag försöker hitta en tillflyktsort någonstans i mig bortom det som gör ont men jag lyckas inte. Ner med huvudet "kom igen nu tjejen". 

Vi kommer in i sista varvning. Byter flaska, dricker cola och tar en gel. Jag vill inte dricka eller ha mer socker men pressar i. Roger säger att jag ligger totalfemma och att det är sju minuter upp till fyran. Sju minuter låter mycket på 11,5 km men jag vet att vid det här laget kan mycket hända på kort tid. Jonas går ut framför mig istället för att ligga bakom eller sida vid sida och utan ord förstår jag att vi går för att plocka den som är framför. Jag förväntar mig att få någon form av energiboost nu när det bara är ett varv kvar men det händer inte och det gör mig faktiskt lite nöjd, att tröttheten inte bara sitter i huvudet. Det känns som vi springer fort men det gör vi givetvis inte, men i min kropp säger att det är ett evighetslångt 400-meterslopp. Jag säger till mig själv att det är bara huvud, bara huvud, att jag bara trött. Att det var hit jag ville. Bara ut med allt nu. Var inte en sån jävla mespropp! Jag försöker också för Jonas skull, han har släpat runt på mig över 55 km vid det här laget. Det är långt. Så passerar vi Saras backe för sista gången. Det är ingen ute längre, klockan närmar sig tre på natten och hela dagen har någon funnits där för att peppa, bjuda på saft och godis. Passerar 10 km skylten och strax därefter uppstår Thomas ur skogen. Han har också hejat hela dagen, på mig och alla andra löpare. Han liksom så många andra. Med 250 meter kvar till mål lämnar de mig, Jonas och Thomas. Jag försöker öka och jag gör nog faktiskt det också när jag springer sista biten mellan marshallerna mot mållinjen. Framme. Jag lägger mig på marken. Vet inte riktigt vad jag känner förutom att jag aldrig kommer att kunna resa mig upp igen."  

I målgång. Foto Roger Marklund.

I målgång. Foto Thomas Gottlind.

På ett sätt blev TEC min första 100 milen och kanske även min första riktiga ultra. Hittills har det gått ganska "lätt". Visst har jag varit trött och fått jobba (speciellt på SAU förra året) men jag har kommit undan ok med att inte ha någon vidare plan för tempo, vätska och energi - eller kanske främst med att ha en plan som jag struntar i. Den här gången fick jag betala och någonstans, så här efteråt, så är jag verkligen glad för det. Självklart hade jag gärna presterat bättre men den här gången gjorde jag inte det men fick många nya lärdomar. Faktiskt så är jag heller inten ens missnöjd eller besviken. Jag missade med mitt mål med 52 min, till stor del på grund av att jag missade det allra mest grundläggande för att springa ultra: att ha tålamod och "ta hand" om kroppen från början. Det är inte som ett millopp där man får lida sista kilometrarna utan här får man betala många många mil och slarv är väldigt svårt att återhämta. Så givetvis tycker jag inte att jag gjorde ett bra lopp. Men! Det finns många positiva saker som jag också tar med mig. Jag tog mig i mål och gav inte upp trots att jag missade mitt mål, jag lyckades ta ut mig mer än jag någonsin gjort tidigare, tiden barkade inte iväg totalt, vi lyckades knipa den totala fjärdeplatsen och damsegern. Men främst så kommer jag att ta med mig alla andras insatser. Alla Täbybor som stod och hejade och hade ställt ut bord med vätska och annat längs vägen (men du med koskällorna, jag gillade dig som fan till dess att du satt med en mojito på sidan i kvällssolen!!!), funktionärerna och arrangören David Sundvall som jobbar minst lika hårt som vi som springer, alla som kommit för att supporta oss löpare på ett eller annat sätt. Alla medlöpare som trots att de själva slitit järnet fortfarande hejat, peppat och gett en massa energi. Allra mest tacksam är jag dock för Roger och Jonas. Roger som såg till att varje varvning flöt på bra så att jag aldrig tvingades stanna (för då hade nog kroppen ärligt talat stängt ner), som hänger med på de här upptågen jag börjat med och som också hjälper mig med en massa saker så att jag har mer tid att träna. Jonas som peppar mig inför loppet, trollade fram is när jag kokade och som sprang med mig i 5!!! varv. Utan dig hade jag aldrig fixat sub20 och jag hade heller aldrig tagit mig så långt utanför det som var bekvämt och förlåt för att jag var världens mähä stundvis ute på banan. Du är så otroligt stark och det var en ära men också väldigt lärorikt att få springa med dig.

Nu väntar någon veckas återhämtning då jag känner att det verkligen behövs. När träningen sätter igång igen så blir det i Slovakien och Tatrabergen där jag, Roger och hundarna ska tillbringafem veckor. Jag ser fram emot att få ordentlig träning i berg och att på riktigt komma igång med sommarträningen. Främst ser jag fram emot att springa väldigt renodlad trail ett tag. Det är nyttigt att testa nya saker och det kommer jag fortsätta med, kanske främst för att bredda komfortzonen, men det är på fjället och i den typen av terräng jag trivs bäst. Nåja, TEC 2019 till handlingarna.

-

Utan tvivel är man inte klok

Om dryga ett och ett halvt dygn står jag på startlinjen till min min andra 100 miler. Jag ska inte ljuga - jag är nervös. Förväntansfull, taggad och nervös som fan. Jag har valt att sätta ett mål i form av tid istället för placering och jag kommer göra mitt bästa för att vara klok och fokusera på mitt eget. Det är lättare sagt än gjort, särskilt som jag vet att det säkert är många som kommer att springa på relativt hårt i början. Men 161 km är långt och sub 16 förutsätter att jag inte gör bort mig i starten och drar iväg som en statlig kråka. En knapp timme per mil kräver ändå att jag lyckas hålla mig springande större delen av tiden.

Det ska som sagt bli roligt att ha ett konkret mål att jobba för, men också lite "läskigt" och jag förbereder mig på att jag kommer att få en tuff lördag och söndag. Jag känner mig faktiskt i rätt så bra form och jag har hittat tillbaka till en bra löpning de senaste veckorna. Lite orolig är jag dock över att det är så pass långt då jag hittills i år inte kört något något riktigt långt långpass på barmark, varken i form av tid eller distans. Jag förbereder mig på att benen kan komma att stumma efter cirkus 4 varv och då gäller det ju att försöka hålla någon form av tempo ändå. Jag är också lite osäker på om mitt knä som trasslat en stund nu kommer att hålla hela vägen men jag hoppas verkligen det håller ihop hyfsat fram till sista milen åtminstone.

Hur det än är så har jag funderat och tänkt klart och nu handlar det om att springa. Det ska bli skönt att få sätta igång, skaka ut nervositeten och känna in kroppen. Jag tror på en bra känsla på lördag och sen får jag se vart det hamnar.

Tankar om TEC

Som ett barn springer jag mellan stugan och dasset i tjocksockar och mammas gröna foppa-tofflor och i skogen är jag en blandning av Bampi på hal is och en kalv på grönbete. Det börjar hända saker med löpningen nu, äntligen, nästan så att jag känner det från dag till dag. Fötterna flyter och jag njuter av varje steg. Men jag försöker tänka lite som en fiskare: veva in, släppa efter, veva in släppa efter. Ha det där förbannade tålamodet som alla snackar om och inte bränna all energi nu. Om två veckor, då. Inte nu. Men jag börjar faktiskt känna det det där underliga lugnet och känslan av att vara "klar".

Täby extreme challenge har faktiskt lite av en historia för mig, även om jag aldrig sprungit det tidigare. Redan i tidernas begynnelse, det vill säga när jag gick från att se löpning som ett nödvändigt ont till någonting jag inte kunde få nog av, så var det ett lopp jag ville springa trots att jag inte hade den minsta aning om vad ultralöpning innebar. På den tiden, 2011, så tror jag inte att det fanns så många andra riktigt långa lopp i Sverige och i löpargruppen jag sprang i pratade många om TEC. Faktiskt så stod jag på reservlistan och fick en plats men jag besinnade mig då det bara var månaden innan jag skulle springa min första (och hittills enda) mara. Därefter så blev det ju inte så mycket löpning på några år och förhoppningen om att springa ultra bleknade. Men 2013 när TEC gick av stapeln så bodde jag faktiskt i Täby och försökte träna en del i Ensta skog. Mest var jag dock bitter över att jag inte kunde ta ett löpsteg (eller gångsteg för den delen) utan att det gjorde ont och de korta löppass jag försökte mig på blev obanad skog i Fivefingers. På dagarna jobbade jag på Löplabbet och gnisslade tänder för varje kund som sa "jag skulle vilja säga att jag sprang tre gånger i veckan men det blir oftast inte så". Vadå "blir inte så??? KAN du springa och du VILL springa så spring då för i helvete!" Jag sa givetvis aldrig det, bara väldigt nästan. Det var den våren jag bestämde mig för att flytta och börja helt om. Egentligen hade jag inte nån aning om vad jag ville bara att jag var tvungen att förändra nåt och hitta någon form av mening med livet som inte handlade om att hetsäta, spy och hetsträna eftersom jag var väldigt over and out med den delen. Det blev ju Åre och fjällen och så småningom Abisko så man kan väl säga att alla vägar leder från T'äby... Så hur lustigt det än låter så kommer det nog att falla en tår vid mållinjen om jag tar mig dit.

I övrigt så känner jag mig ovanligt välplanerad. Jag har en A-plan, en B-plan och en C-plan och har till och med räknat på olika hastigheter! Ojojoj. Jag vet vilka skor jag ska springa i, Hoka speedgoat, och passar på att skicka ett stort tack till Hoka för att jag får vara en del av ert team detta år! Jag har en plan för hur mycket jag ska dricka varje varv och för energiintaget. Ett lika stort tack till Umara som jag fått äran att vara ambassadör för! Det är nästan lite snopet att all logistik redan är fixad och det nu "bara" är att springa. Inte så bara jag vet, och jag försöker förbereda mig för eventuella negativa tankar som kan tänkas dyka upp. Målet är att hålla humöret uppe hela vägen och fortsätta röra mig framåt även om planen skiter sig. Ni vet "det blir aldrig som man tänkt sig men det blir bra ändå":

De senaste dagarna har fortsatt bjudit på stugliv och löpning.

Stugliv och 100 miles

Knappa tre veckor kvar till TEC vilken blir min andra 100 miler. Även efter Transgrancanaria har löpningen gått tungt, och jag är inte riktigt där jag önskat att jag vore formmässigt. Men skit i det nu, det är ju som det är, och oavsett vad så ser jag väldigt mycket fram emot att få ställa mig på startlinjen! Många har frågat mig varför i helvete jag ska springa TEC (det är ju platt!) och jag har mååånga gånger frågat mig detsamma. Jag trodde nog att det skulle vara lite mer stig än vad det senare visat sig vara, men faktiskt så är det så att det för mig är någonting "nytt" som lockar mig. Men nix, jag kommer aldrig att springa en renodlad asfaltsultra och det av två anledningar: dels tycker varken jag eller min kropp att det är särskilt roligt med asfalt och dels så vet jag mina begränsningar. Jag är en ytterst medioker väglöperska. Men tillbaka till TEC. Jag har fått viskat att TEC-banan är "1 km trevlig löpning, 8 km tråkig löpning, 2,5 km rolig löpning x 14". Trevlig och rolig löpning kan inte innebära så mycket annat än skog och stig så jag ser fram emot totalt 49 km med den varan! Det är mer än vad jag sprungit på väldigt länge och att det råkar vara ytterligare 112 km tråkig löpning må så vara. Sen gillar jag just att det är en rundbana eftersom 14 varv låter hur enkelt som helst! 14*1 mil. En mil är kort (de sista 1,5 km av varven är så pass liten del att de inte räknas) och 14*kort kan rimligtvis inte bli långt. Det största problemet som jag ser det är varvningarna. Där känns det som det kan vara himla trevligt att stanna ett tag. Mitt tidsschema (hör och häpna...) tillåter inte att jag står och svamlar för mycket så jag ska säga åt Roger att han måste köra iväg mig om jag sölar. Problemet är att Roger har en betydligt större pratkapacitet än jag. Däremot så ser jag en enorm fördel med varvbana och det är att möjligheterna att se delar av omgivningen som inte hör till banan borde vara mimimala. Visserligen så gillar jag random sightseeing men just under lopp så gör det mig en smula stressad att inte veta vart jag är någonstans. Egentligen borde jag ha rutin på det vid det här laget men nej, det väcker fortfarande obehag.

Skämt å sido. Jag börjar bli en smula nervös, så som sig bör. Idag gjorde jag det så kallade genrepet. 3 timmar på löpband i 5.25-fart med en fartökning till 4.15 i 5 min varje kvart. Mitt mål var att det hela tiden skulle kännas väldigt lätt i 5.25-fart och det gjorde det. I övrigt så är det ju bara finliret kvar nu, den grund som inte har lagts nu kommer inte heller göras nu utan det blir till att försöka toppa den form som är och ser vart det landar. Nästa vecka blir ungefär samma upplägg som denna: dubbla pass men inte mer än 20-30 km/dag, 2-3 back-eller fartpass och ett lite längre pass. Jag har ju dragits med en del skavanker på slutet så prio blir att hålla mig borta från konstiga infall och vara lyhörd på kroppen. De nästkommande veckorna får avgöra om mitt A-mål på 16 timmar är realistiskt eller ej för just nu vet jag faktiskt inte riktigt vart jag står. Inför Kullamannen visste jag att jag var i bra form och vågade chansa lite på att jag skulle återhämta mig trots att jag startade hårdare än tänkt, och det gjorde jag också. Den här gången vet jag att jag inte är i lika bra form och kommer därför att satsa på att springa klokt då jag är rätt säker på att för hög fart i början kommer leda rätt in i väggen. Jag tänker lite så att om jag håller ett jämnt och lugnt tempo som i sig inte gör mig trött så kanske jag kommer undan med att inte vara i form eftersom banan är så pass platt att pulsen kanske aldrig behöver gå upp. Fast någonting säger mig att det är att förenkla verkligheten...

Fram till TEC njuter Scouten och jag av det ljuva livet, det vill säga stugliv. Dricka kaffe i långsam takt, lyssna på älven, frysa lite lagom. Så den ultimata uppladdningen för 100 miles! Förmodligen blir det också lite mer frekventa uppdateringar framöver.

Transgrancanaria: Gör om gör rätt

Bussen är på väg mot starten. Runt omkring mig sitter förväntansfulla löpare och pratar målsättningar och resultat. Själv känner jag mig märkligt distanserad och längtar faktiskt mest bara efter att få gå och lägga mig. "Skärp dig nu, Anna!" säger jag till mig själv och försöker tvinga fram peppen. Den infinner sig ändå inte och jag försöker istället leta efter en känsla, någonting, men nej, jag stirrar tomt ut genom fönstret. Vi är framme i Las Palmas några timmar innan starten går och det innebär ännu mer väntan. Jag sitter tillsammans med några andra svenskar som också ska springa, några har sprungit tidigare och några springer liksom jag för första gången. I våra tunna löparkläder blir vi ganska oundvikligen kalla i den svala kvällsluften och jag är glad när klockan äntligen börjar närma sig 23 och människor börjar traska ner mot stranden där starten går Det är en bra stämning och jag insuper atmosfären, försöker njuta, men det är som att jag redan nu vet att det här inte kommer att funka. Kroppen är inte med, eller så är det huvudet som inte är det, och magkänslan brukar ha rätt även om jag försöker ignorera den.

När starten går så är det en lättnad över att äntligen få börja springa. Första kilometrarna går längs strandkanten och många springer fort. För mig är det bara transport. Snoret rinner och att andas genom näsan är bara att glömma men för övrigt känns det varken bu eller bä. För I uppförslöpan passerar jag många och förvånas över antalet höjdmeter som bara passerar förbi. Det går lite för snabbt men jag tänker att jag kan ta igen det senare, jag brukar kunna återhämta mig ok allteftersom, och just nu vill jag bara komma fram så fort som möjligt. Misstag nummer 1. Jag vet att det handlar om att bida tid men jag gör det inte, kanske för att jag trots allt inte har en aning om vad 7500 höjdmeter innebär. Senare lär jag mig att den här typen av terräng och att misstag i början i början inte förlåts.

Jag blir glad när det blir lite mer teknisk traillöpning och för en liten stund har jag riktigt roligt. Mitt vänsterben är dock inte riktigt med på noterna och knät klarar inte riktigt att parera. Jag börjar även ana att mina ben kommer att få en tuff resa. Hårt och tekniskt underlag har de inte upplevt på, låt mig säga så här, sedan Kullamannen. Snömodd och skoterspår härdar men med facit i hand så bör man träna åtminstone lite på det underlag som man ska tävla bo. Så för en bra uppladdning för ett barmarksultra under vintern behövs ett träningsläger.

När det för första gången börjar gå nerför får jag svart på vitt att detta inte kommer att fungera som jag hoppats, eller snarare att det kommer att fungera ungefär som jag misstänkt. Plan asfalt går och men trail och stenskravel bär inte. Jag tänker att jag ska ge det en stund till och se hur banan ser ut. Passerar första vatskekontrollen efter 16 km. Bara 112 km kvar och ca 6700 hm. "Ingenting" säger jag till mig själv. Men jag tror inte riktigt på det själv. "En bit i taget". Ja, det finns ju ingenting annat. Så kommer den första RIKTIGT branta uppförbacken där jag för första gången går. Jag har trott att jag är hyfsad på att traska uppför men svart på vitt, bara upp till en viss branthet. En tjej passerar mig. Hon har stavar och ser ut att behärska tekniken väl. Jag betraktar och konstaterar att jag kanske borde ge det en chans. Men framför allt ska jag öva brant. Jaja. På platten kommer jag ikapp igen och jag inser en smula förvånat och irriterat att platt, lätt uppför och lätt nedför (på asfalt?!!!) är där jag tjänar tid. Knäppt. Uppför uppför uppför. Det tar aldrig slut och jag vet att det bara är början. Långt nedför. Jag tappar mycket. Så uppför igen. Loppet fortgår. Så kommer en riktigt lång och riktigt brant nedförslöpa. Vänsterledet titlar fram och tillbaka och jag börjar känna av den andra höften för att det benet får ta all belastning. Jagkan inte springa så jag roar mig med att ställa mig på sidan medan jag passeras av löpare efter löpare. Här går luften på ur mig. Det är över 8,5 mil kvar. och det sista maratontanet är i princip bara nedför. Jag räknar på det. Jag kommer alltså att springa de bitarna som är halvplatta och sen gå resten. Den innebär alllra troligast att jag kommer att få promenera hela vägen in i mål, för med 5000 uppåt varav i 4500 ska passeras på ca 4 mil så anar jag att väldigt få partier kommer att vara halvplatta... Det känns väldigt långt att gå och jag överlägger med mig själv. Lögn. Jag har inte den minsta lust att traska i en evighet och bli omsprungen av hundra löpare i varje nedförsbacke. "För fan Anna, det är bättre att komma i mål!". Men mentalt har jag stängt ner. Jag vill inte. Det en någon halvmil kvar till nästa station och där kliver jag helt sonika av. Skamsen och besviken. Men jävligt done, Jag är over and out. Ingen av funktionärerna förstår engelska och min spanska sträcker sing till hola, Coronita och gracias vilket inte räcker för att förklara att jag vill bryta. Till sist blir jag dock inslussad i en bil tillsammans med en annan löpare, eller ja, numera ickelöpare. Han somnar direkt men själv fryser jag så jag skakar och kommer på den brillianta idén att packa upp guldfilten. En stor besvikelse men jag frös inte ihjäl i alla fall. Att komma tillbaka till Maspalomas blir lite av ett evighetsprojekt och jag undrar om det kanske inte hade gått snabbare att gå trots allt.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Resten av resan var bra. Vi hade en vecka efteråt där jag roade mig med att dricka Mojitos, vara förkyld och prova på att bli rånad. Fördelen med att dricka Mojitos är att eventuella skräckfyllda minnen är vaga, eller snarare obefintliga, nackdelen med Mojitos är att de gör en en smula oförsiktig. Jag har faktiskt även funderat lite över löpning och vad jag egentligen vill ha ut av den. Är jag nöjd med att springa på fjället, långt och länge och upptäcka? Kanske är det här med att tävla inte min grej? Sanningen är att jag är ganska nöjd. Väldigt nöjd. Men det räcker inte. Jag vill träna för att utvecklas och för resultat. Inte göra saker och ting halvdant. Det första steget är nog faktiskt att erkänna för mig själv att jag är prestationsinriktad och stå för det. Nej, träning är inte kul jämt. Det är inte jättemysigt när förfrysningarna radas upp för att långpassen ska kunna bli av. Det är inte jätteroligt att harva skoterspår i eller springa fram och tillbaka längs E10an. Men det har sin charm och det är värt det. Nu är det dags för mig att bli lite mer medveten. Inte träna mer, men smartare. Mer specifikt för de lopp jag vill springa. Vara noggrannare mer kost, vila och ja, dricka färre mojitos. Livet handlar om val och prioriteringar och att lägga ner sin själ i en bit men totalt strunta i den andra är inte särskilt konstruktivt.

Nu är det dryga tre veckor kvar av vintersäsongen. Jag kommer att springa mycket väg och löpband för att få till det monotona malandet och mängden inför TEC. Inte min favoritträning direkt men ibland är det bara att bita ihop och göra. Jag har ju satt målet på de 100 milesen ganska högt, 16 timmar. Inte orimligt men det kommer att kräva en del av mig. April blir stugmys i Hälsingland och fokus på att träna, förhoppningsvis kommer det vara barmark där då. Det sägs ju att det bara är att bryta ihop och komma igen när saker och ting går åt helvete. Men. I detta fall så är det nog snarare Utvärdera, gör om, gör rätt.

Dan före Transgrancanaria

Det har varit mycket upp och ned inför Transgrancanaria och de senaste veckorna har jag tvivlat både på mig och min kropp. Nu ser jag dock bara fram emot att få komma iväg och längtar till efter 23 imorgon när starten har gått! Jag ser fram emot att få springa i vad som för mig är en helt ny typ av berg, att springa i shorts och tisha, springa barmark och tekniska stigar och att få bli riktigt riktigt trött. Att få "nollställa" kroppen och huvudet och att bara få fokusera på att springa. Det har varit mycket funderingar fram och tillbaka men nu orkar jag inte fundera så mycket mer utan inväntar helt sonika starten och ser vad som händer. Jag har kontroll på det jag kan kontrollera och resten får gå som det går. Min förhoppning är att jag kommer att ha kul, att kroppen kommer att hålla hela vägen och att jag kommer att lyckats peta lite i den den extra reserven av trötthet som jag annars helst undviker. Japp, det var nog det. Tar jag mig i mål tänker jag med väldigt gott samvete ägna resten av den här semestern med att dricka gt:s och sangria vid havet.

Dagens status med en dryg vecka till Transgrancanaria

Med drygt en vecka kvar till Transgrancanaria så får jag väl erkänna att jag inte helt är i fas. En höft har strulat en del de senaste veckorna och helgen som gick lyckades dessutom knät hoppa ut led. Bägge sakerna har jag en hel del erfarenhet av sedan tidigare och jag skulle inte vara särkilt stressad om det varit en månad kvar till starten men som det är nu känns tajmingen inte helt optimal. Jag är inte jättesugen på att behöva halta runt 128 km så just nu tar jag det helt sonika det ganska lugnt och svär lite över att jag inte kan köra de sista dagarna så som tänkt, MEN! Nu är det ju faktiskt bara att gilla läget och fokusera på det som känns vettigt att fokusera på så som sömn, vila och mat. Mentalt känner jag mig ganska stark och jag är väldigt sugen på att få springa barmark, på att få hamna i bubblan, och på att få bli riktigt riktigt trött! Formen känns varken fantastiskt bra eller väldigt dålig, någonstans mitt emellan helt enkelt. Jag är tillfreds med den träning jag gjort i vinter och även om det finns en massa saker jag kunnat gjort bättre så är jag nöjd med den kontinuitet jag haft och över antalet långpass jag lyckats genomföra trots att det stundvis varit en smula kyligt. Jämför jag med förra året vid samma tid så är jag betydligt bättre tränad nu, dock så misstänker jag att det kommer att märkas att det var ett tag jag sprang barmark med allt vad det innebär. Plus 25 istället för minus 25 kommer sannolikt inte heller att vara till min fördel, men det är nyttigt för mig att öva på att springa lopp i varmare temperaturer då det av någon anledning inte finns jättemånga arktiska ultralopp...

Jag hoppas verkligen verkligen att höft och knä håller sig någorlunda i shack för jag vill verkligen verkligen få springa hela banan. Att jag upptäcker att jag inte alls är tillräckligt tränad är en sak och då kommer jag pallra mig runt oavsett tid, men det vore så himla trist att behöva bryta. Jag har aldrig brutit hittills och jag hoppas att jag slipper det även denna gång. Sen är jag, tro det eller inte, inte helt dum i huvudet. Jag kommer inte att riskera att inte kunna springa på tid och evigheter bara för ett lopp. Jaja, det blir som det blir. Resultatmässigt så hoppas jag att på att klara 24-timmarsgränsen vilket jag tycker känns som en rimlig målsättning. Placeringsmässigt så får jag nog vara glad om jag lyckas hamna i den övre tredjedelen av startfältet med tanke på mängden världslöpare. Det ska bli intressant att få springa ett lopp med med så pass mycket upp och ner och någonting säger mig att jag kommer att vara ännu noggrannare med specifik backträning framöver.

Det här blev ju inte direkt världens mest upphetsande inlägg men en kort uppdatering i alla fall.

Inget är enklare än att springa

"Anna, sluta whina, vad är problemet?!"
"Problemet är att jag inte känner min näsa" muttrar jag för mig själv.
"Jaha, och mer?"
"Det är sinnessjukt tungt och jag är trött i benen."
"Är det inte det som är poängen? Det räknas inte som ett problem. Kom med någonting annat."
"Jag fryser. Mina händer funkar inte"
"Äh vad fan. Sluta spring då om det är så himla hemskt!"
"Nej, det tänker jag inte göra."
"Ok, så sluta gnäll och genomför. Upp med blicken och blanka huvudet. Fundera inte så mycket."
Jag suckar och och lyfter på huvudet. Det är en sanlöst vacker dag. Eftermiddagen har anlänt och himlen håller på att färgas rosa. Allting är mjukt nu. Det är sanlöst kallt också. Minus 24 så egentligen överdriver jag lite men det är kallt i löparkläder, kallt för ett långpass. Gelsen har för länge sedan frusit till is, långt innan jag försökte ta den första. Termosen med sportdryck funderar jag inte ens på att stanna och dricka av för jag fryser för mycket, har tappat motoriken. Timmarna i moddiga skoterspår börjar ta ut sin rätt. Jag har sprungit 32 km, så egentligen inte mycket men kylan gör att kroppen känns tyngre och andningen är svårare. Jag drar ner buffen ibland för att få andas fritt men då fryser ansiktet till is. En stund till sen väg, övertalar jag mig själv. Scout travar bredvid mig med frost i pälsen. Han ser inte det minsta berörd ut, bara lycklig över att få vara i sitt rätta element. Det är jag som är den svaga länken. Efter 38 kilometer lämnar jag Scout i lägenheten, byter snabbt tröja och buff, tar ytterligare ett par handskar och ger mig ut igen.
"Bara 12 kilometer till" säger jag. "Det är ingenting. 50 km är nog idag."
Jag vet att jag ljuger för mig själv. 60 har jag sagt och 60 kommer det att bli. Men 22 kilometer på väg är fortfarande en piss i Mississippi jämfört med 22 km skoterspår på fjället. Tråkigare ja, tråkigare men enklare. Benen har hunnit stelna till och jag får jobba för att få igång dem. Men när jag slipper två-steg-fram-ett-steg-bak så är det som att de vaknar till liv igen och löpningen börjar flyta. Distansen som så är inte särskilt jobbig. Tänker att kroppen är ganska fantastisk i sin förmåga att anpassa sig och de senaste veckorna har jag börjat känna någonting väldigt ovant - jag tycker om min kropp. För första gången i livet. Inte för att den ser ut på ett visst sätt men för allting den låter mig uppleva och göra, för att den bär mig. För att den är stark. Jag ser kroppen som ett redskap, en kniv, eller en yxa och jag inbillar mig att jag börjar lära mig att hantera och till och med vårda. Och jag känner en tillit till kroppen. den är inte starkast, inte snabbast, inte vackrast men den är utan begränsningar, jag behöver bara vara tillräckligt nyfiken. Jag har funderat en del på vad jag vill med löpningen och det enkla svaret är att jag vill upptäcka. Jag vill upptäcka nya platser, ta mig igenom mentala svårigheter, lära mig mer om mina styrkor och svagheter och hur jag kan jobba med dem. Det gör jag genom att springa, och framför allt genom att springa långt. Kanske låter det banalt, och kanske ordförande jag helt enkelt en ganska banal människa men det gör mig i så fall ingenting. Jag har svårt att sätta tävlingar i sig som specifika mål även om jag har lärt mig uppskatta att stå på en startlinje, för jag tycker träningen inför är roligast. Att testa mig fram. Det är roligt att ha mer konkreta mål, eftersom det innebär att jag behöver vrida och vända lite på hur hjag ska nå just dit, men i slutändan är målet i sig inte så himla viktigt. Att inte "lyckas" är ju på något sätt också en del av grejen. För tillfället tillåter jag mig själv att prioritera att springa väldigt högt även om en del av mig säger att det är löjligt. Men jag mår bra av det, och jag njuter av att gå all in för någonting. Av att få fundera ut utmaningar. Detta året är ju ganska mycket redan spikat och jag har redan börjat snegla på längre sikt. Jag vill springa längre. Jag tror det är min grej. Det handlar bara om att bli redo först och låta kroppen ta den tid det behöver. Det är inte bråttom. Det kanske inte ens blir så. Men å andra sidan kanske det blir så och lite av tjusningen med livet är ju att inte veta.

Vid Bjorkliden vänder jag. 47 km knappt. Nio hem och tretton kvar. Det känns inte svårt längre för jag har slutat ifrågasätta och är bara. Kroppen är trött men blir inte tröttare, jag fryser men jag fryser inte mer. Jag bara lever och tiden är borta. Passerar Abisko. Funderar inte ens på att stanna, dryga två km bort till och sen bara hem. Det är enkelt. Och det är det faktiskt. Livet i min egen lilla bubbla.

Lunk i vardagslunk

Ser mot Björkliden. Det känns långt och jag ska ännu längre och sedan tillbaka. Benen är omotiverade, fast egentligen är det nog huvudet som är det. Jag försöker komma in i lunken. Det är halt. Men framför allt är den så jäkla tråkig, den där förbannade lunken. Vid turiststationen upptäcker jag inte springer följer vägen längre utan har svängt av i riktning mot Kungsleden. Hoppsan, har ingen aning om hur det kunde hända men jag förmodar att Fjällhäxan har ett finger med i spelet och accepterar mitt öde. Den kvinnan har man inte mycket att sätta emot när hon bestämmer sig. Och direkt jag kommer in i björkskogen så sköljs den där o-motivatationen av mig, snön rör sig under mina fötter och löpningen blir plötsligt levande. Jag låter kroppen ta över och bara följer med, låter stillheten nå in i mig och tiden försvinna. Vid Nissonjokk får jag pulsa för att ta mig ut på den andra leden tillbaka till Abisko. Snön når upp till knäna och jag leker. Det är helt mörkt nu, mörkt och stjärnklart trots att klockan bara passerat fyra på eftermiddagen. Löpningen den här tiden på året är annorlunda, lugnare. När jag är ute på skoterspåren igen går benen lätt, äntligen. Länge sedan. Jag stannar och kramar Apelsintallen, sen upp på Stornabben. Ner på helikopterplattan och ut mot fjället igen fler varv. Idag finns ingen trötthet utan jag blir snarare piggare ju fler timmar som går. Skulle kunna springa hur länge som helst, men Scout är hemma och efter tre och en halvtimme vänder jag hemåt. När jag kommer längs vägen letar jag efter Scout i fönstret. Han brukar sitta där som en skugga, en herre i ett torn. Nu är han inte där, då vet jag att han sover. Men när jag passerar precis nedanför fönstret på väg in i värmen ser jag honom. Han tittar ned på mig och våra ögon möts. "Hej Scouten!" hälsar jag och med ens är han borta. När jag kommer upp i trappen väntar han mig. Inte med pussar och svansviftningar, han går inte ens fram till mig, utan mer ett stilla välkomnande. "Ska du med?" frågar jag. Han kommer fram till mig och jag selar på, sätter på mig själv midjebältet och går ut igen. Med ens är vindarna kalla, trots att jag nu har satt på mig jackan. Jag funderar på att strunta i det, en halvtimme mer eller mindre. Tre och en halv timme kanske räcker idag? Sen skrattar jag åt mig själv. Jag vet ju - om fem minuter är jag varm igen. Och Scout behöver också få sin tid. Nu är det hans tempo, snabbt ibland, kissa ofta. Jag låter det vara så, är inte stressad längre. Ner till träsket som ännu inte är fruset. Vårt hav. När jag betraktar fjällen på andra sidan ser jag alla årstider, alla skepnader, och jag har på något märkligt vis blivit en del av det nu. Kommit in i lunken, den där förbannade länken som kanske trots allt inte är så illa.

Dan före nyår

Sista dagarna av 2018 går mot sitt slut och jag tänker göra en kort summering av året som gått. 2018  och har på det stora hela varit ett bra år för mig, och de dalar som varit har inte varit lika avgrundslosa som de haft en tendens att vara tidigare år. Kanske börjar jag hitta "mitt" lugn och sätt att leva, kanske blir jag bara äldre. Jag vet inte men jag är glad över att det är så. Det har hänt mycket roliga saker i år rent allmänt. I februari gick jag in som delägare i Activities in Abisko, någonting som jag fortfarande inte riktigt vet vart det leder eller vad det innebär. Jag har i ärlighetens namn aldrig velat vara företagare eller ha ansvar, men ibland tror jag att det bara är att ta de chanser som uppenbarar sig. Jag känner att jag för första gången har en fast punkt och någonting att stanna kvar vid en stund, både skrämmande men samtidigt en slags trygghet. Det finns ingen anledning för mig att lämna Abisko just nu och kanske är det så att den största utmaningen för mig är att faktiskt stanna upp, landa. Att tillåta mig själv att våra nöjd. Att vara nöjd innebär inte att jag inte vill fortsätta utvecklas men jag känner en enorm tacksamhet över det som är. Rent prylmassigt och ekonomiskt behöver jag inte så mycket men jag har det viktigaste av allt: Scout, tid att vara på fjället, springa, resa, träffa min familj då och då. 2018 blev det en del småresor hemma i Lappland och övriga Sverige, Seychellerna, Frankrike och Andorra, en par längre perioder stugmys i Häsingland, några kortare fjällturer och en längre, och många många långa dagar ute på fjället. Jag älskar ju nämligen även min hemmaplan. Avslutningen på året blev tyvärr inte den bästa då min moster dog i en olycka i början av december. Jag har inte riktigt några ord för det ännu utan lämnar det där.

Löparmässigt har det varit en del upp och ner och kroppen har haft perioder då den inte alls varit med på noterna. Mitt mål för vintern var rätt och slätt att inte tappa för mycket rent lopmassigt utan grunda för våren och det tycker jag ändå jag lyckades hyfsat med. 2017 och 2018 är ju första åren som jag kunnat springa utan några större uppehåll för skador och det märks såklart en stor skillnad när det går att hålla någon form av kontinuitet. I februari sprang jag Höga Kusten Winter Trail 53 km, ett lopp som passade mig ganska bra då jag är van vid att pulsa i snö och gillar när det inte bara handlar om renodlad löpning. Att vinna var ju såklart en bonus. I april satte jag igång barmarksträningen, först på Seychellerna där jag sprang mycket intervaller på löpbandet kombinerat med lugna strandjoggar och vattenlöpning i havet. Därefter åkte jag till Hälsingland och la mig på den mängd som jag legat på större delen av vår sommar och höst, dvs 14-18 mil i veckan. Ibland något mer och ibland något mindre. Tidsmässigt har det dock varit större variation då 30 km obanat på fjället tar betydligt längre tid än 30 km längs med asfalt. I Hälsingland sprang jag även långa terräng DM 8 km, Borgarloppet 21 km och Bjornfrossa 62 km där jag kom 1a, 2a och 1a. Tillbaka i Abisko gjorde jag några riktigt bra långpass på fjället, bland annat Alesjaure t o r 72 km på strax under 7 timmar i vad som kändes som väldigt behaglig takt. Jag sprang Höjdmeter med Höjdmeter i Loussabacken i Kiruna och vann ganska oväntat. Sommarens huvudmål var att springa SAU under 12.30, helst ner mot 12 h och det kändes väldigt rimligt. Sista veckorna började dock träningen gå riktigt tungt och det höll i sig över SAU och ytterligare en dryg månad framåt. 12.33 var definitivt inte vad jag hade tänkt mig och även om det var betydligt snabbare än förra året och räckte till en vinst i damklassen så är detta med facit i hand årets absolut sämsta lopp. Framför allt var det min sämsta insats rent mentalt och jag lovade mig själv efteråt inte låta de negativa tankarna ta mig igen. Det är inte ett dugg synd om mig eller någon annan ultralöpare bara för att vi råkar vara lite trötta eller har ont någonstans, att fortsätta framåt är ett val och passar det inte så är det bara att kliva av. Stannar man på banan är det bara att göra det bästa av det som är och sätta en fot framför den andra i den mån det går. Så SAU blev en lärdom och lite av ett uppvaknande.

I augusti åkte jag till Arjeplogsfjallen och sprang Arctic circle race 17 km. Jag är ju inte allś snabb men förvånande nog så blev det ännu en vinst. Ett par veckor senare sprang jag Järvloppet 53 km i Hälsingland och här började formen äntligen vända. Jag vann damklassen och kom tvåa totalt, nästan 50 min snabbare än förra året, men framför allt så tycker jag att jag disponerade krafterna bra och hade kul hela vägen. Därefter sprang jag Myrsyran i Kiruna, ett roligt och blött lopp som jag vann. I oktober hade vi det första löplägret i Abisko vilket blev ett av årets höjdpunkter och jag hade turen att lära känna några fantastiska människor. Nästa år ser jag fram emot att köra tre stycken! Löpararet avslutades på bästa sätt med Kullamannen 100 miles där det mesta äntligen stämde. Att jag lyckades vinna damklassen och komma fyra totalt bland alla dessa duktiga löpare känns både helt osannolikt och jättekonstigt.

Just nu "är" jag bara. Jag springer, håller hårt om min egen bubbla och funderar inte så mycket.
AOm mindre än två månader är det dags för Transgrancanaria och jag vet faktiskt inte om jag kommer att vara i form och redo. Det har varit mycket annat i livet och jag har sista veckorna prioriterat den typ av löpning som jag behöver för att må bra över den så kallade träningen och jag känner mig tillfreds med det. Att springa lopp är en väldigt liten del av livet. Jag har även tänkt om lite inför TEC i april dit jag hade tänkt komma med åtminstone några veckors bra barmarkstraning i benen. April är dock en väldigt fin månad till fjälls och det får bli några veckor med pulka och tält tillsammans med Scout istället. Om den uppladdningen fungerar för 100 miles återstår att se och gör den inte det så kommer ju en sommar och höst nästa år också.

Sista dagarna av året spenderas i Kvikkjokk.

Vinterlöpning

Ögonfransarna har frusit ihop och det är svårt att se. Kylan har för länge sedan krupit in i kroppen, in i skelettet och händerna blivit oformliga klumpar. Andetag som flätas ihop, mina och Scouts där vi travar sina vid sida. Den stilla rytmen, ordlös men mättad av uttryck. Intryck. Vi och fjället tillsammans med tusentals tankar. Och så det stora lugnet. Vi springer genom skymningen, mot mörkret. Jag betraktar fjällbjörkarna som är täckta av centimetertjock frost medan stegen för mig framåt. Fötterna har trevande börjat leka igen och jag låter dem hållas, bara slappnar av och följer med. Hjärnan räknar inte längre. Inte kilometer och inte timmar. Den litar på kroppen. Allt har sin tid. Just nu är jag inte på väg någonstans utan försöker att ta till vara på årets mörkaste dagar och tackar fjället för att det bjudit in mig, låtit mig beskåda, lärt mig att älska det utan förbehåll. För att det bara låter mig vara jag. Vid Apelsintallen stannar vi, som alltid. Jag sluter armarna om stammen och vilar kinden mot barken. Scout lyfter benet och kissar. Knappa tre kilometer hem. Jag har sprungit sträckan tusentals gånger under åren som gått sedan jag kom till Abisko. Jag hoppas att det kommer att bli många gånger till. Men man vet inte och jag aktar mig för att ta för givet. Livet är skört och jag tänker ofta att vi slösar mycket. Jag försöker att bli bättre på att inte göra det men ibland glömmer jag. Ni vet såna gånger som man går vilse i försöken att vara duktig eller att passa in, sånt som inte är så noga egentligen. Ofta blir jag irriterad över det så kallade spelet och "tassandet", det outtalade vad man får och inte får göra och säga. Förutom att det gör mig jävligt tom så är jag ganska bra på att spela. Spelar man tillräckligt bra så kan man ju faktiskt till och med stänga av och inte finnas fast man finns vilket många gånger kan vara både lämpligt och lockande. Att springa tar mig till verkligheten, eller åtminstone det som är verkligt för mig. Gör att saker och ting känns även om de inte alltid känns bra. Livet.

Tredje advent

Den här bloggen var egentligen menad att handla mer om livet i Abisko i allmänhet och mindre om löpning men jag inser att det blivit precis tvärtom. Kanske för att livet i allmänhet handlar mycket om just att springa, eller som jag skrivit förut - om att transportera mig på fjället. Jag springer när jag är glad, ledsen, stressad, fundersam, lycklig, i behov av ensamhet eller bara vill känna vinden i håret. Jag springer för att upptäcka nya platser, för att säga hej till gamla platser och för att uppleva. För att få vara naken och känna fullt ut. Jag behöver de här timmarna och dagarna både för att överleva och för att leva. Länge trodde att det handlade om att genomleva dagarna inte om att faktiskt leva dem, och om att hitta sin "av-och-på-knapp". Känna lagom. På gör jag ingenting annat än att känna och det finns stunder när jag springer med tårarna rinnande för att livet är så ofattbart vackert.

Jag tycker att vuxna generellt tar alldeles för seriöst på sin träning och komplicerar till det. Självklart beror det på vad som är målet men jag tänker att en grundläggande förutsättning oavsett mål är att man känner en glädje i att röra på sig. Jag tycker om att "leka" när jag springer: tävla med Scout, springa genom bäckar, hoppa på tuvor eller helt enkelt ta små skutt bara för att jag kan. Hittills har jag inte sett det i en enda bok jag läst om träning. Däremot är det en jäkla massa tjat om pulszoner och  diverse intervallpass. Själv har jag utvecklat en slags allergi mot allt sådant. Kanske är det verkligen så komplicerat, kanske inte, men för egen del tar det mer energi än vad det ger att försöka göra allting "rätt". Och det är ju faktiskt så rörelse inte alls behöver handla om att bli snabbare, starkare eller smalare utan helt enkelt om att det är en del av livet. Det finns stunder jag verkligen behöver påminna mig själv om mina värderingar, gånger jag lägger ut en bild på en klocktavla med kilometertider på instagram och sen tänker "fan Anna, varför?!"

I dag har jag och Scouten varit ute på fjället och bara varit. Sprungit, pulsat och knäppt kort. Scout har jagat älg och jag har jagat Scout och vips så var vi uppe ovanför dimman. Jag såg en vit fluffig hare, en liten lämmel och så såklart älgen. Inga människor. Jag brukar försöka oftast vilja se så lite människor som det bara är möjligt när jag är ute så det gjorde ingenting. Scout är tvärtom - han blir jätteglad de gånger vi möter någon. Det har äntligen börjat bli kallare och stundtals frös jag rätt ordentligt. Snö är dock fortfarande en bristvara och det känns som vi fortfarande är i väntans tider. Detta är dock sista veckan innan dagarna börjar bli något längre igen och det kommer faktiskt inte att så mycket att slippa dra fram pannlampan kl 14.

Motivationsbrist

Inspirationen att springa är just nu obefintlig. Jag satte igång att träna ordentligt igen knappt en och en halv vecka efter Kullamannen och har borrat ner huvudet i den obefintliga snön sedan dess men det har gått tungt, riktigt jävla skittungt. Jag har sagt till mig själv att det är bra mental träning, att härdas, att det inte ska vara lätt och roligt jämt och att det handlar om disciplin. Att småskavanker ska ingnoreras.

Jag har matat på pass jag inte alls tycker är roliga, fram och tillbaka fram och tillbaka längs E10an för att få ihop de kilometrar jag tycker att jag borde ha in slutet av veckan och löpningen på fjället nu tar så mycket mer tid. Och för att det här med att klämma in mer höjdmeter också tar mer tid. Frustrerad och stressad över att det går så långsamt i snömodden, över att allt ska hinnas med samtidigt, över att Transgrancanaria är mindre än tre månader bort och jag är i skitform. Över att inte räcka till och irriterad över jag till och med gruvar mig för att springa. Jag vill verkligen inte. Det händer mig ibland, enstaka dagar men sällan under veckor i sträck. Även om jag är sliten och trött så brukar jag ändå få ut någonting av löpningen men nu är jag bara lättad när passen stökas över.

Jag inser att jag glömt leken och vad att springa faktiskt är för mig. Låtit det handla om siffror istället för det där som ingen klocka kan visa. Sökt inspiration utåt istället för att titta inåt och försökt rätta in mig i en så kallad mall som inte ens finns. Jag ska göra på mitt eget sätt annars kan det faktiskt lika gärna vara. Det behöver inte vara roligt jämt, inte lätt, men det ska kännas givande och inte bara som en grå massa. Det är lätt att dras med i den så kallade "löparhetsen" och gräva ner sig i prylar, alla tusentals olika träningsstrategier, pulszoner, intervaller, trösklar, energiberäkningar, löpargrupper, utmaningar, träningsappar.... Ja, you name it. Det passar säkert vissa men inte mig för det jag älskar med löpningen är enkelheten i att vara i min egen kropp och röra mig i naturen och att få vända hjärnan ut och in. Att gå ifrån det här med att vara människa och bara "vara". Bli en trollprinsessa, prata med fjället, känna ända in i själen.

Ingen väg är rak och det är ok att gå lite vilse ibland och irra på måfå men nu ska jag faktiskt stanna upp och plocka fram kartan och fundera på vilken sträcka jag vill gå 2019. Jag har några checkpoints på vägen och det är Transgrancanaria 128 km, TEC 100 miles, SAU 107 km, Echappe 144 km och Kullamannen 100 miles. Däremellan tänker jag nog strosa obanat. Over and out.

När man väljer asfalt framför detta är det definitivt dags att fundera över vad man håller på med.

Vinden sliter i mig, får mina ögon att tåras. Fjället. Jag, Scout och fjället. Ensamheten som är så långt ifrån tomhet som det går att komma. Slappnar av och sätter tilliten till kroppen, fötterna. Att de hittar rätt. Som tentakler. Känselspröt. Levande, lekande framåt. Friheten i att springa utan att vara på väg någonstans, bara njuta av rörelsen i sig. Om det finns något mer fullkomligt? Jag tror inte det.

Mellanperiod

Det blir inget Tjörnarparen i år för min del, tyvärr. Att springa ytterligare 100 miles om bara tre veckor känns för tätt på även om jag så gärna ville springa just det loppet. Det är lätt att dras med i "lopphetsen" och många i ultravärlden verkar springa långa lopp väldigt tätt. Själv försöker jag skynda långsamt då mitt absolut främsta mål för de nästkommande åren är att hålla mig skadefri. Det kan låta som ett trist huvudmål men jag tror att den absolut viktigaste förutsättningen för långsiktig förbättring är kontinuitet. Jag har haft ett bra löparår, en hel del upp och ner, men på det stora hela så har utvecklingskurvan gått stadigt uppåt och med nio vinster och två andraplatser så kan jag inte klaga. Kullamannen blev en fin avslutning och det känns helt rätt att nöja sig ännu mer istället för att gapa efter ännu mer. 100 miles är fortfarande en alldeles för lång distans för mig för att jag bara ska kunna ta det som en kul grej och med Transgrancanaria tre månader bort och sen TEC 100 miles i april så vill jag lägga tiden som kommer på att förbereda mig. Det känns bra att avsluta säsongen och fortfarande vara riktigt riktigt sugen och jag ser fram emot att träna lite mer specifikt inför dessa lopp som är totalt olika. Transgrancanaria blir med sina 7500 hm på 128 km det absolut mest kuperade lopp jag sprungit och min första bergslopp, TEC blir med sin 11 km långa rundbana det mest "snabbsprungna" lopp jag sprungit i modern tid och kommer att kräva en del "plattlöpning" och fart innan. Jag har hittills i år bara tränat på på i princip samma sätt oavsett lopp och fokuserat på att ligga på en hyfsad mängd, ca 15-18 mil/v (ibland ner mot 12 ibland upp mot 20), mestadels fjällterräng och nån gång i veckan någon form av fartinslag och det ska bli riktigt roligt att "utmana" lite mer och inte bara jobba med förflyttning. Vinterträningen kräver dock lite eftertanke då det är svårt att få till de riktigt långa löpdagarna på 6-10 timmar när temperaturen ligger runt minus 25-35 men jag tänker att det inte behöver vara en nackdel att för en period satsa på mer lättsprungna snabbare långpass istället för obanade riktigt långsamma. De flesta längre ultralopp förutom SAU verkar ju innehålla åtminstone vissa partier asfalt/grusväg/planare stigar och där har jag nog en hel del att hämta om jag jobbar lite mer aktivt med den biten.

Jag har under året frågat mig vad jag egentligen vill ha ut av löpningen: mysspringa, springa nåt lopp då och då, eller faktiskt satsa på att utvecklas? Tankarna har hela tiden kommit tillbaka till "inte ska väl jag..." och jag har tyckt att det känts en smula fånigt att lägga så mycket tid och energi på någonting när jag bara är motionär. Men rannsakar jag mig själv, utan rädsla för vad andra ska tycka och tänka, så är svaret att jag är nyfiken på att se vart jag kan ta det. Lika mycket som jag är rädd för att sätta mål, lika mycket så älskar jag det. Att våra i min bubbla och jobba mot någonting. Jag har strövat ganska planlöst i några år och det har varit nyttigt för mig, men med hela mitt hjärta känner jag nu glädje över att försöka gå all in för någonting. Att träna har ju alltid varit en väldigt stor del av mitt liv, även om inte just att springa varit det, och även om det periodvis varit mest förknippat med ångest och tvång så har det också gett mig så otroligt mycket genom åren. Jag har varit rädd för att ett all in skulle resultera i en återgång till gamla vanor, men att styras av rädsla är en himla trist sak och framför allt så "lever" jag nu och inte bara "genomlever". Allt har sin tid.

Jag är i alla fall igång med löpningen igen även om det för tillfället mest är stilla mellanmjölk. Försöker mest bara vänja in kroppen vid dubbelpass och åtminstone 20-25 km per dag igen. Då fjället är en isgata så blir det mycket monoton asfalt men det passar mig rätt bra just nu då det är relativt tidseffektivt och jag kan låta tankarna sväva iväg. Ser dock riktigt mycket fram emot snö och att få springa skoterspår!

Kullamannen 2018: Äntligen!

Jag och Roger kommer till First Camp Mölle natten till torsdag. Oscar och Thomas ska komma nästa dag och vi hinner med en frukost på Grand Hotell samt en 45 min jogg på Kullaberg innan de anländer. Vi lunchar på krukmakeriet och träffar där ett gäng andra löpare. Stämningen går att ta på nu, imorgon gäller det. Oscar bor med oss medan Thomas och Louise sover i Båstad. Thom kommer ut till oss på eftermiddagen och vi spenderar kvällen tillsammans. Oscar och Thom sitter och jämför energiplaner i excel medan jag packar skumtomtar. Känner mig med ens fruktansvärt oförberedd och drabbas av en minuts dåligt humör. Vi går och lägger oss tidigt men jag sover inte särskilt mycket och är vaken när klockan ringer. Vi packar in oss i bilen och kör mot hotell Skansen i Båstad där det är pre-race-frukost innan start. Vi är alla nervösa och det sägs inte så mycket.

Vid frukosten så försöker jag undvika att titta så mycket på de andra löparna och påminner mig själv om att jag alltid tycker att alla andra ser snabbare ut än jag. Käkar, förbereder drop bags och lyssnar på ett kort välkomstmöte. När det är tio minuter till start tar jag en kort stund för mig själv och blickar ut över havet. Jag känner samma egendomliga lugn, samma ivriga förväntan som jag gjort under de senaste veckorna. Formen, den som lyst med sin frånvaro under sommaren, lyser lika starkt med sin närvaro nu och jag längtar efter att få pusha och låta kroppen gå Det är mitt lopp, jag känner det, men försöker samtidigt tona ner mina förväntningar. Jag har ju aldrig sprungit 100 miles och vet inte vad som väntar. Klockan tickar mot start och jag kramar Roger och de andra, önskar dem en fin dag och natt. Så kommer riddaren på sin vita häst dansandes, nedräkningen börjar och så går starten. Täten försvinner fort iväg och även en klunga med Sofia Smedman, fjolårets vinnare, sätter av i ett relativt högt tempo. Jag ska springa mitt lopp så jag saktar ner för att springa klokt men sen tänker jag "äh, det löser sig" och hänger på. Kilometrarna fladdrar iväg och jag springer om Sofia. Tycker jag springer lugnt och kontrollerat men klockan visar att det går betydligt snabbare än tänkt. Jag överlägger med mig själv och bestämmer mig för att gå på känsla istället för klocka. Vips så har en mara passerat. En fjärdedel gjord, mer en hälften av det flacka partiet. Känner mig pigg och stark och i min egen bubbla av icke högklassig musik. Efter ca fem mil så når jag Ängelholm där jag har min första drop bag. Möts av Roger, ytterligare glada supporters samt ett gäng funktionärer. Jag har varit orolig för att det ska ta lång tid att hitta rätt väska men det går himla smidigt och jag plockar på mig pannlampa samt mer energi, fyller flaskorna med sportdryck och ger mig iväg. Jag får reda på att Sofia ligger sju minuter bakom mig, vilket i sammanhanget är lika med ingenting. Det är tre mil kvar ut till Kullaberg och till dess att loppet börjar och jag börjar bli småless på det monotoma matandet i motvind. Jag är ingen plattlöpare utan ser fram emot att nå den mer kuperade halvan. Hittills har det ändå gått över förväntan och min förhoppning är att benen kommer bli som nya igen när de får börja jobba lite annorlunda.

Foto Mtn Adventure 

Foto Mtn Adventure

Foto Mtn Adventure

Maler på. Har lite problem att hitta markeringarna och virrar till det några gånger, tappar tid. Väntar in andra löpare. Blir lite irriterad och tappar flytet lite. Den första lilla svackan. Min energi tar slut både i form av vätska och gels. Rookie. Jag skulle ha räknat på det lite bättre ändå. Tröstar mig med att det bara är ett par mil kvar till Mölle. Ingenting. Första biten ute på Kullaberg förvånas jag över kuperingen, den är mer backar, mer snår, mer tekniskt än jag hade väntat mig. Jag trodde att det var en överdrift men icke. Det känns som det går oerhört långsamt och jag förväntar mig hela tiden att bli omsprungen. Stressar lite över att jag tappar tid och över att fötterna snubblar vid bytet från de betydligt plattare stigarna. Men jag försöker nollställa. Försöker att bara springa. Mig själv, den enda jag kan fokusera på. Att göra det jag kan. Så kommer den beryktade Dödsbacken. Visst är den brant, brantare än väntat faktiskt, men vips så är jag uppe. Eller? Nej, det är jag inte - backen tar hela tiden ny fart. Tre gånger till uppför detta alltså. Jahapp. Jag ser till att inte pressa på för mycket för jag börjar inse att jag kommer att behöva en del krafter till de sista tre varven. Kommer till fyren. Missar vätskestationen. Skit. Stressar lite över att jag sabbat mig gällande detta men det är ingenting att göra åt nu.

Så når jag Grand Hotell för första gången. 10 mil sprungna och 67 km kvar. Det känns överkomligt. Det är nu det börjar, loppet. Taggas av Roger och arrangörerna. Emil Sergel ska göra ett reportage om loppet efteråt och är där och filmar, likaså Trailrunning Sweden. Jobbar på imagen och att inte se trött ut och det funkar. Jag är egentligen inte särskilt trött heller det ordförande bara det att det varit en lång transport. Men med högklassig musik så som Aqua och E-type löser sig det mesta. Thom har brutit pågrund av en hoftböjare och en fot. Blir ledsen för hans skull. Tycker att han och Roger är hårda när de kör iväg mig ut i kylan igen. Men de har rätt i att det inte går att bli sittandes. Första varvet flyter på smidigt och efter en stund börjar jag passera löpare som är på väg till Mölle för första gången och jag blir glad över att det händer något. I en backe ser jag Oscar, vi byter några ord och han verkar vara vid gott mod trots problem med ett knä. I slutet av varvet tappar jag tid igen och maskar lite onödigt på transporterna. Jag försöker driva på mig själv men det är svårt. In till varvning. Nu är det många löpare här. Jag byter tröja och fyller snabbt på med energi. Kortare stopp än förra gången. Ut igen. Kanske åtta timmar kvar nu. Ingenting men det känns länge. Ett varv i talet påminner jag mig själv. Andra varvet går ganska långsamt. Jag försöker hushålla med energi men framför allt är jag lite lat och ramlar in i bekvämlighetszonen. Jag vill fullfölja och jag vet att jag kommer att göra det nu och är ganska nöjd med hur det gått hittills. Shape up nu girl.

I sista varvningen frågar jag försiktigt hur långt bakom nästa tjej är. Får inget klart svar men får höra att det är åtminstone en och en halv timme och att jag kan ta det lugnt för att inte riskera att vägga. Jag kommer inte att vägga och det säger jag, inte nu. Hur jag kan vara säker på det vet jag inte men det är jag. Jag ger mig ut på sista varvet ganska exakt kl 03.00 med orden "vi ses innan sju". Har fyra timmar på mig att springa ett varv för att springa under 22 timmar och 22 timmar är en tid jag skulle vara väldigt väldigt nöjd med. Början av varvet går lite långsamt men allteftersom att jag passerar allt för sista gången är det kroppen vaknar till liv och jag kan öka takten allteftersom. Nedför går lätt lätt och jag passerar ständigt löpare. Visst gör det ont men allt det stappliga är borta. Uppför märks det att jag varit igång en stund men jag behöver inte försöka hålla mig fräsch längre så det handlar egentligen bara om hur trött jag orkar bli. Av naturen är jag rätt lat och redan rätt nöjd så jag pushar lite lagom, så att det "gör ont" men är hanterbart. Uppför dödsbacken går det tungt och jag känner mig som en tung klump när jag drar mig upp med hjälp av repet. Skrattar lite åt att jag är så osmidig, men nu är det ju sista gången. Sista varvet. Sista riktigt jobbiga backen. Vägen mellan dödsbacken och fyren har varven innan känts oproportionerligt lång men det här gången försvinner den bara. Jag trycker på lite eftersom jag passerat tre killar under varvet som legat före mig i totalplaceringen och jag har en liten förhoppning om att kunna knipa den totala fjärdeplatsen. Inte för att det spelar så stor roll, men lite kul hade det varit och jag taggar till av att få "tävla" lite. Vid fyren står Roger och svingar sin koskälla hysteriskt. Det är ett jäkla liv på de där. Jag går fyrbacken och säger till Roger att härifrån är det bara att köra. Inte så långt kvar till mål och en rolig sträcka att springa. Konstigt nog är jag knappt trött längre, bara så ofattbart tacksam över vetskapen att jag kommer att lyckas ta mig i mål, tacksam över att kroppen hållit hela vägen och den klarar att förflytta mig dessa distanser. Jag tänker på resan hit, alla besvikelse och ångest över att inte kunna springa, över att till sist försöka sluta tänka på löpning, sluta vilja. Jag tänker på åren i Jämtlandsfjällen, på långa dagar till fjälls på skidor och i löparskor. Inte löpning som så men förflyttning. Hur det på något sätt härdat och läkt, fysiskt men framför allt mentalt. Når asfalten. Sista 100 meterna nu. Känner ett styng av vemod när jag ser Grand Hotell. Det ska bli skönt att sluta springa men på något sätt känns det också vemodigt. Det är som att springa är allt som finns just nu och jag inte vet om jag är redo att spräcka bubblan. Klockan visar 21.15. Sinnessjukt. Jag är ju ingen löpare. Emil filmar när jag passerar mållinjen. Själv tror jag att målet är inne på grand och fortsätter springa fram till dörren och när den inte går att öppna blir jag irriterad. Som om några sekunder hit eller dit skulle spela någon roll. Så är jag inne. Roger möter mig. Där sitter också löpare som är på väg ut på nästa varv. Jag sätter mig ner. Så var det slut.

Det har varit en fantastisk helg på alla sätt och vis. Tiden 21.15, 1a tjej och 4e totalt överträffade alla mina förväntningar. Men framför allt har det varit allt det där andra. Att göra detta tillsammans med Thomas, Thom och Oscar som alla var på löplägret tidigare i år och som jag på denna korta tid kommit att se som riktiga vänner. Roger som tar hand om både mig och Scout så att all denna löpning går att genomföra. Alla människor som trott på mig innan start trots att jag egentligen är en total nykomling i ultravärlden. Alla som hejat längs med vägen och gett mig energi, hela tiden. Alla som suttit hemma och följt mig under loppet. Alla fina ord efteråt av medlöpare och arrangörer samt personer som jag inte vet vilka ni är. Jag har fått höra att det är otroligt att jag kunde vara så glad hela tiden men herregud, hur skulle jag kunnat vara annat? Jag har ju som blivit trodd på hela vägen. Och framför allt så älskar jag ju att springa. Kärlek innebär inte att det är smärtfritt och friktionsfritt alltid utan att jobba sig igenom även de tyngre perioderna och stunderna av tvivel. Det innebär inte att det är roligt jämt. Jag har älskat varje meter av detta lopp och sprungit varje steg med hjärta. Jag har gett mig själv men fått tillbaka så mycket mer och som inte har med resultat att göra. Det handlar inte ens om att nå mållinjen utan om att våga försöka. Jag hade "turen" att bli belönad denna gång. Självklart ligger det ju jobb bakom men oavsett vad så finns det saker som kan gå rent åt helvete som är svåra att styra över. Mitt lopp var inte perfekt men det var jävligt bra och på det stora hela så hade det inte kunnat bli så mycket bättre. Jag kommer att få jobba och finslipa detaljer om jag ska kunna förbättra det och jag ser fram emot att "få" börja springa igen. Jag hade en förhoppning om att den här typen av distans skulle kunna passa mig och det har jag fått ett kvitto på och det är defitinitivt distansen över 100-120 km som jag kommer att jobba vidare på. Vad det landar i får vi se. Ikväll tror jag att det landar i ett glas vin eller tre i alla fall.