Dan före nyår

Sista dagarna av 2018 går mot sitt slut och jag tänker göra en kort summering av året som gått. 2018  och har på det stora hela varit ett bra år för mig, och de dalar som varit har inte varit lika avgrundslosa som de haft en tendens att vara tidigare år. Kanske börjar jag hitta "mitt" lugn och sätt att leva, kanske blir jag bara äldre. Jag vet inte men jag är glad över att det är så. Det har hänt mycket roliga saker i år rent allmänt. I februari gick jag in som delägare i Activities in Abisko, någonting som jag fortfarande inte riktigt vet vart det leder eller vad det innebär. Jag har i ärlighetens namn aldrig velat vara företagare eller ha ansvar, men ibland tror jag att det bara är att ta de chanser som uppenbarar sig. Jag känner att jag för första gången har en fast punkt och någonting att stanna kvar vid en stund, både skrämmande men samtidigt en slags trygghet. Det finns ingen anledning för mig att lämna Abisko just nu och kanske är det så att den största utmaningen för mig är att faktiskt stanna upp, landa. Att tillåta mig själv att våra nöjd. Att vara nöjd innebär inte att jag inte vill fortsätta utvecklas men jag känner en enorm tacksamhet över det som är. Rent prylmassigt och ekonomiskt behöver jag inte så mycket men jag har det viktigaste av allt: Scout, tid att vara på fjället, springa, resa, träffa min familj då och då. 2018 blev det en del småresor hemma i Lappland och övriga Sverige, Seychellerna, Frankrike och Andorra, en par längre perioder stugmys i Häsingland, några kortare fjällturer och en längre, och många många långa dagar ute på fjället. Jag älskar ju nämligen även min hemmaplan. Avslutningen på året blev tyvärr inte den bästa då min moster dog i en olycka i början av december. Jag har inte riktigt några ord för det ännu utan lämnar det där.

Löparmässigt har det varit en del upp och ner och kroppen har haft perioder då den inte alls varit med på noterna. Mitt mål för vintern var rätt och slätt att inte tappa för mycket rent lopmassigt utan grunda för våren och det tycker jag ändå jag lyckades hyfsat med. 2017 och 2018 är ju första åren som jag kunnat springa utan några större uppehåll för skador och det märks såklart en stor skillnad när det går att hålla någon form av kontinuitet. I februari sprang jag Höga Kusten Winter Trail 53 km, ett lopp som passade mig ganska bra då jag är van vid att pulsa i snö och gillar när det inte bara handlar om renodlad löpning. Att vinna var ju såklart en bonus. I april satte jag igång barmarksträningen, först på Seychellerna där jag sprang mycket intervaller på löpbandet kombinerat med lugna strandjoggar och vattenlöpning i havet. Därefter åkte jag till Hälsingland och la mig på den mängd som jag legat på större delen av vår sommar och höst, dvs 14-18 mil i veckan. Ibland något mer och ibland något mindre. Tidsmässigt har det dock varit större variation då 30 km obanat på fjället tar betydligt längre tid än 30 km längs med asfalt. I Hälsingland sprang jag även långa terräng DM 8 km, Borgarloppet 21 km och Bjornfrossa 62 km där jag kom 1a, 2a och 1a. Tillbaka i Abisko gjorde jag några riktigt bra långpass på fjället, bland annat Alesjaure t o r 72 km på strax under 7 timmar i vad som kändes som väldigt behaglig takt. Jag sprang Höjdmeter med Höjdmeter i Loussabacken i Kiruna och vann ganska oväntat. Sommarens huvudmål var att springa SAU under 12.30, helst ner mot 12 h och det kändes väldigt rimligt. Sista veckorna började dock träningen gå riktigt tungt och det höll i sig över SAU och ytterligare en dryg månad framåt. 12.33 var definitivt inte vad jag hade tänkt mig och även om det var betydligt snabbare än förra året och räckte till en vinst i damklassen så är detta med facit i hand årets absolut sämsta lopp. Framför allt var det min sämsta insats rent mentalt och jag lovade mig själv efteråt inte låta de negativa tankarna ta mig igen. Det är inte ett dugg synd om mig eller någon annan ultralöpare bara för att vi råkar vara lite trötta eller har ont någonstans, att fortsätta framåt är ett val och passar det inte så är det bara att kliva av. Stannar man på banan är det bara att göra det bästa av det som är och sätta en fot framför den andra i den mån det går. Så SAU blev en lärdom och lite av ett uppvaknande.

I augusti åkte jag till Arjeplogsfjallen och sprang Arctic circle race 17 km. Jag är ju inte allś snabb men förvånande nog så blev det ännu en vinst. Ett par veckor senare sprang jag Järvloppet 53 km i Hälsingland och här började formen äntligen vända. Jag vann damklassen och kom tvåa totalt, nästan 50 min snabbare än förra året, men framför allt så tycker jag att jag disponerade krafterna bra och hade kul hela vägen. Därefter sprang jag Myrsyran i Kiruna, ett roligt och blött lopp som jag vann. I oktober hade vi det första löplägret i Abisko vilket blev ett av årets höjdpunkter och jag hade turen att lära känna några fantastiska människor. Nästa år ser jag fram emot att köra tre stycken! Löpararet avslutades på bästa sätt med Kullamannen 100 miles där det mesta äntligen stämde. Att jag lyckades vinna damklassen och komma fyra totalt bland alla dessa duktiga löpare känns både helt osannolikt och jättekonstigt.

Just nu "är" jag bara. Jag springer, håller hårt om min egen bubbla och funderar inte så mycket.
AOm mindre än två månader är det dags för Transgrancanaria och jag vet faktiskt inte om jag kommer att vara i form och redo. Det har varit mycket annat i livet och jag har sista veckorna prioriterat den typ av löpning som jag behöver för att må bra över den så kallade träningen och jag känner mig tillfreds med det. Att springa lopp är en väldigt liten del av livet. Jag har även tänkt om lite inför TEC i april dit jag hade tänkt komma med åtminstone några veckors bra barmarkstraning i benen. April är dock en väldigt fin månad till fjälls och det får bli några veckor med pulka och tält tillsammans med Scout istället. Om den uppladdningen fungerar för 100 miles återstår att se och gör den inte det så kommer ju en sommar och höst nästa år också.

Sista dagarna av året spenderas i Kvikkjokk.

Vinterlöpning

Ögonfransarna har frusit ihop och det är svårt att se. Kylan har för länge sedan krupit in i kroppen, in i skelettet och händerna blivit oformliga klumpar. Andetag som flätas ihop, mina och Scouts där vi travar sina vid sida. Den stilla rytmen, ordlös men mättad av uttryck. Intryck. Vi och fjället tillsammans med tusentals tankar. Och så det stora lugnet. Vi springer genom skymningen, mot mörkret. Jag betraktar fjällbjörkarna som är täckta av centimetertjock frost medan stegen för mig framåt. Fötterna har trevande börjat leka igen och jag låter dem hållas, bara slappnar av och följer med. Hjärnan räknar inte längre. Inte kilometer och inte timmar. Den litar på kroppen. Allt har sin tid. Just nu är jag inte på väg någonstans utan försöker att ta till vara på årets mörkaste dagar och tackar fjället för att det bjudit in mig, låtit mig beskåda, lärt mig att älska det utan förbehåll. För att det bara låter mig vara jag. Vid Apelsintallen stannar vi, som alltid. Jag sluter armarna om stammen och vilar kinden mot barken. Scout lyfter benet och kissar. Knappa tre kilometer hem. Jag har sprungit sträckan tusentals gånger under åren som gått sedan jag kom till Abisko. Jag hoppas att det kommer att bli många gånger till. Men man vet inte och jag aktar mig för att ta för givet. Livet är skört och jag tänker ofta att vi slösar mycket. Jag försöker att bli bättre på att inte göra det men ibland glömmer jag. Ni vet såna gånger som man går vilse i försöken att vara duktig eller att passa in, sånt som inte är så noga egentligen. Ofta blir jag irriterad över det så kallade spelet och "tassandet", det outtalade vad man får och inte får göra och säga. Förutom att det gör mig jävligt tom så är jag ganska bra på att spela. Spelar man tillräckligt bra så kan man ju faktiskt till och med stänga av och inte finnas fast man finns vilket många gånger kan vara både lämpligt och lockande. Att springa tar mig till verkligheten, eller åtminstone det som är verkligt för mig. Gör att saker och ting känns även om de inte alltid känns bra. Livet.

Tredje advent

Den här bloggen var egentligen menad att handla mer om livet i Abisko i allmänhet och mindre om löpning men jag inser att det blivit precis tvärtom. Kanske för att livet i allmänhet handlar mycket om just att springa, eller som jag skrivit förut - om att transportera mig på fjället. Jag springer när jag är glad, ledsen, stressad, fundersam, lycklig, i behov av ensamhet eller bara vill känna vinden i håret. Jag springer för att upptäcka nya platser, för att säga hej till gamla platser och för att uppleva. För att få vara naken och känna fullt ut. Jag behöver de här timmarna och dagarna både för att överleva och för att leva. Länge trodde att det handlade om att genomleva dagarna inte om att faktiskt leva dem, och om att hitta sin "av-och-på-knapp". Känna lagom. På gör jag ingenting annat än att känna och det finns stunder när jag springer med tårarna rinnande för att livet är så ofattbart vackert.

Jag tycker att vuxna generellt tar alldeles för seriöst på sin träning och komplicerar till det. Självklart beror det på vad som är målet men jag tänker att en grundläggande förutsättning oavsett mål är att man känner en glädje i att röra på sig. Jag tycker om att "leka" när jag springer: tävla med Scout, springa genom bäckar, hoppa på tuvor eller helt enkelt ta små skutt bara för att jag kan. Hittills har jag inte sett det i en enda bok jag läst om träning. Däremot är det en jäkla massa tjat om pulszoner och  diverse intervallpass. Själv har jag utvecklat en slags allergi mot allt sådant. Kanske är det verkligen så komplicerat, kanske inte, men för egen del tar det mer energi än vad det ger att försöka göra allting "rätt". Och det är ju faktiskt så rörelse inte alls behöver handla om att bli snabbare, starkare eller smalare utan helt enkelt om att det är en del av livet. Det finns stunder jag verkligen behöver påminna mig själv om mina värderingar, gånger jag lägger ut en bild på en klocktavla med kilometertider på instagram och sen tänker "fan Anna, varför?!"

I dag har jag och Scouten varit ute på fjället och bara varit. Sprungit, pulsat och knäppt kort. Scout har jagat älg och jag har jagat Scout och vips så var vi uppe ovanför dimman. Jag såg en vit fluffig hare, en liten lämmel och så såklart älgen. Inga människor. Jag brukar försöka oftast vilja se så lite människor som det bara är möjligt när jag är ute så det gjorde ingenting. Scout är tvärtom - han blir jätteglad de gånger vi möter någon. Det har äntligen börjat bli kallare och stundtals frös jag rätt ordentligt. Snö är dock fortfarande en bristvara och det känns som vi fortfarande är i väntans tider. Detta är dock sista veckan innan dagarna börjar bli något längre igen och det kommer faktiskt inte att så mycket att slippa dra fram pannlampan kl 14.

Motivationsbrist

Inspirationen att springa är just nu obefintlig. Jag satte igång att träna ordentligt igen knappt en och en halv vecka efter Kullamannen och har borrat ner huvudet i den obefintliga snön sedan dess men det har gått tungt, riktigt jävla skittungt. Jag har sagt till mig själv att det är bra mental träning, att härdas, att det inte ska vara lätt och roligt jämt och att det handlar om disciplin. Att småskavanker ska ingnoreras.

Jag har matat på pass jag inte alls tycker är roliga, fram och tillbaka fram och tillbaka längs E10an för att få ihop de kilometrar jag tycker att jag borde ha in slutet av veckan och löpningen på fjället nu tar så mycket mer tid. Och för att det här med att klämma in mer höjdmeter också tar mer tid. Frustrerad och stressad över att det går så långsamt i snömodden, över att allt ska hinnas med samtidigt, över att Transgrancanaria är mindre än tre månader bort och jag är i skitform. Över att inte räcka till och irriterad över jag till och med gruvar mig för att springa. Jag vill verkligen inte. Det händer mig ibland, enstaka dagar men sällan under veckor i sträck. Även om jag är sliten och trött så brukar jag ändå få ut någonting av löpningen men nu är jag bara lättad när passen stökas över.

Jag inser att jag glömt leken och vad att springa faktiskt är för mig. Låtit det handla om siffror istället för det där som ingen klocka kan visa. Sökt inspiration utåt istället för att titta inåt och försökt rätta in mig i en så kallad mall som inte ens finns. Jag ska göra på mitt eget sätt annars kan det faktiskt lika gärna vara. Det behöver inte vara roligt jämt, inte lätt, men det ska kännas givande och inte bara som en grå massa. Det är lätt att dras med i den så kallade "löparhetsen" och gräva ner sig i prylar, alla tusentals olika träningsstrategier, pulszoner, intervaller, trösklar, energiberäkningar, löpargrupper, utmaningar, träningsappar.... Ja, you name it. Det passar säkert vissa men inte mig för det jag älskar med löpningen är enkelheten i att vara i min egen kropp och röra mig i naturen och att få vända hjärnan ut och in. Att gå ifrån det här med att vara människa och bara "vara". Bli en trollprinsessa, prata med fjället, känna ända in i själen.

Ingen väg är rak och det är ok att gå lite vilse ibland och irra på måfå men nu ska jag faktiskt stanna upp och plocka fram kartan och fundera på vilken sträcka jag vill gå 2019. Jag har några checkpoints på vägen och det är Transgrancanaria 128 km, TEC 100 miles, SAU 107 km, Echappe 144 km och Kullamannen 100 miles. Däremellan tänker jag nog strosa obanat. Over and out.

När man väljer asfalt framför detta är det definitivt dags att fundera över vad man håller på med.