söndag 8 juli 2018

Mål, måsten och picknickpass

Det är lätt att stirra sig blind på hur andra gör, jämföra och känna sig misslyckad eller lyckad. Jag försöker i största möjliga mål undvika det och fokusera på vad jag själv håller på med. Jag tror att man måste leta fram sin egen väg för att det ska bli bra. För att bli bättre men framför allt för att må bra och vara tillfreds. Visst inspireras jag av andra, både inom löpning och i övriga livet, av dem som har disciplin av slaviskt följa en plan men lika mycket av de som presterar på topp genom att "enbart" gå på den så kallade känslan. Mest imponeras jag av dem som vågar stå för sina mål och jobba för dem oavsett vad det gäller. Oavsett våra olika förutsättningar och slutresultat så är alla drömmar lika mycket värda.

Ofta tror jag man sätter upp mål som inte alls går hand i hand med ens drömmar, eller så talar jag bara för mig själv. Säg att jag sätter upp ett mål att klara av att springa x antal intervaller på x tid och när det är klart kan jag nöjt skriva "check"  min träningslogg (som för övrigt inte ens existerar). Och så har jag slösat 90 minuter av mitt liv på något som jag inte tycker är särskilt kul istället för att vara ute på fjället och vimsa runt. Jag VET att det finns saker som man MÅSTE göra, jag är trots allt vuxen även om det kanske inte verkar så, men de är ytterst få. Och tro mig - när de situationerna uppkommer så försöker jag hantera dem. Men det finns också väldigt mycket som man absolut inte måste. Man måste inte springa, man måste inte springa intervaller, man måste inte ha ett 8-5 jobb, man måste inte borsta håret varje dag, man måste inte gifta sig och skaffa barn, man måste inte springa åt rätt håll i elljusspåret. Man KAN, om man VILL! Men vill man INTE så finns det andra alternativ. Vad man däremot MÅSTE är att göra sitt bästa för att vara snäll mot sig själv och andra. Ni som inte lärt er det borde titta på Nalle Puh. Till dig som eventuellt tänker rösta på Sverigedemokraterna i nästa val rekommenderar jag också Nalle Puh... Ok, det här inlägget ska inte alls handla om Sverigedemokraternas vara eller icke vara - men Sverige, jag skäms! Och skräms. Vad har gått fel i våra hem, skolor, arbetsmiljöer när alla människor helt plötsligt inte är lika mycket värda? Jag vill tro på alla människors godhet så jag väljer att tro att de som skiljer på människa och människa helt enkelt inte tänker, att du kanske är lite mindre begåvad än genomsnittet. Men inte elak. Så återigen: titta på Nalle Puh, där lär du dig att alla djur i skogen är lika viktiga.

Sorry för side steppet, åter till strukturens vara eller icke vara, mål och drömmar. Vad det gäller löpning så delar jag själv in mina pass i "picknicklöpning","långpass", "mysjogg", "hundrastning", "sightseeing" och "träning". Picknicklöpning är en av mina favoriter och är rätt och slätt en heldag ute i löparskorna dit andan faller på, kanske upp på någon topp, kanske fort, kanske sakta. Det blir som det blir helt enkelt. Jag picknickar sällan men vill jag sätta mig på en sten en stund och fundera så gör jag det. Långpass är precis som det låter ett långpass. Skillnaden från picknicklöpning är att jag har ett tydligt mål vad det gäller fart, distans eller timmar och inte sätter mig på en sten och filosoferar. Mysjogg är en kortare variant av picknicklöpning och går ofta i obanad terräng och inkluderar kurragömma och ikapplöpning med Scout. Mental och fysisk återhämtning helt enkelt. Hundrastning sker när jag egentligen inte känner för att springa och inte heller ser någon poäng med det men Scout behöver röra på sig och jag tycker att det här med promenader är rätt trist. Sightseeing är också jättekul! Jag brukar försöka göra det som ett litet äventyr. Sightseeing kan ske i alla miljöer och springer jag asfalt så är sightseeing den typ av pass jag gillar bäst. Så har vi då träning. Tro det eller ej men jag tränar också ibland. Min favorit vad det gäller träning är backe och då tar jag helt enkelt en backe, bestämmer en tid och springer upp och ned till dess att tiden gått. Japp, backe gillar jag! Trösklar och fartlek sysslar jag också med ibland men tycker det är måttligt kul. Intervaller springes endast på löpband. Majoriteten av den tid jag springer är alltså inte träning utan mer bara en livsstil. Att vara ute och andas frisk luft, sortera tankar, leka... Jag tycker helt enkelt att det är ganska oinspirerande att springa ett förutbestämt pass. Om jag springer på ett nytt ställe och hittar en vacker dalgång som bara "drar" mig inåt inte vill jag vända då bara för att det råkar stå 90 minuter på schemat. Min filosofi är att det jämnar ut sig, och gör det inte det, ja då är det väl så.

Kanske låter det nu som att jag är helt strukturlös och det är väl till viss del sant. Men jag har ändå någon form av grundfilosofi som förmodligen bara jag kan se. Och jag sätter absolut upp mål. Just nu ligger sommarens mål, Swedish alpine ultra, och det är med skräckblandad förtjusning jag kommer att ställa mig på startlinjen. Jag har sagt att mitt minimimål är under 13.11, dvs snabbare än förra året, och oavsett vad som händer så kommer jag inte att vara nöjd om jag inte fixar det. Är väderförhållandena bra så kommer jag att gå för 12.30 vilket känns ganska realistiskt men som förutsätter att jag prickat formen och att jag får vara nere i diket och gräva lite. Som det varit under våren så har riktigt bra pass blandats med riktigt usla och jag vet inte riktigt vart jag står faktiskt. Det är som det är men jag hoppas såklart på en så kallat riktigt bra pass nästa lördag och oavsett vad, så kommer jag att ge mitt absoluta allt för dagen. Därefter ska jag fundera lite över nya mål. Kullamannen 100 miles står ju på listan i höst och det ska bli intressant att se hur den distansen kommer att kännas. Jag är rätt sugen på att testa en Backyard ultra nästa år, men även någon form av flerdagarsvariant som jag kan se lite som ett äventyr. Ice ultra i Jokkmokksfjällen är en stark kandidat. 23 mil över fjället fördelat på 5 dagar, loppet går i februari vilket innebär temperaturer runt -30-40 grader och löpning delvis med snöskor. Allt förutom sovsäck och nattpacke bärs på ryggen. Att det går nästan på hemmaplan, samt i en miljö som jag faktiskt springer i hela vintrarna gör att det känns som en rolig utmaning. Det är dock svindyrt att starta så vi får se vad som händer. I övrigt så skulle det vara kul att testa ett Sky race i samband med någon resa. Andorra och Pyreneerna gav mersmak! Men fokus kommer i alla fall ligga på längre distanser i knixig terräng då det är den typen av träning jag tycker är rolig och har enklast att få till. Och som innebär att jag har en massa nya kombon av rundor att testa!

Igår skulle jag ha vilat men Scout tyckte det var trist så det blev ett picknickpass. Idag är det dock helvila som gäller.











Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Regndans

På väg uppför Noulja hittar jag hjärtat igen. Lyckospringer på fortfarande lite stela ben. Så kommer regnet och jag dansar. Återigen ingen l...