torsdag 12 juli 2018

Swedish alpine ultra: dan före dan före dan

När jag läser igenom min race report från förra årets SAU så inser jag att det fanns delar då jag tyckte att det var ganska jobbigt. Att de sista kilometrarna var evighetslånga. Att benen snubblande fram över stenarna utan styrsel. Att jag stundvis tänkte "aldrig mer". Men jag minns också glädjen i att springa nedför Tjäktapasset, renskiljningen vid Alesjaure och känslan av att ha passerat Abisko aure, stappla fram i kvällssolen och veta att i princip vad som än händer nu så kommer jag att ta mig i mål.

Jag är beredd på en tuffare resa i år. På att gräva djupare i reserverna och fokusera på att försöka springa på och inte bara ta mig i från a till b. Men självklart är prio ett att komma fram. Det måste det vara på fjället. 107 km är ändå 107 km och terrängen är inte förlåtande om tankarna vandrar iväg någon annanstans. Tro inte att jag är någonting annat än ödmjuk inför uppgiften. Att värmen gjort sitt intåg även häruppe oroar mig. Jag hanterar inte höga temperaturer särskilt bra och trodde i min enfald att det var det absolut sista jag skulle behöva oroa mig för inför lördagen. Det är lika för alla, jag vet det, men jag hade föredragit att noll grader, vind och snöblandat regn hade varit lika för alla för det är jag mer bekväm med... Men det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Jag startar som tänkt men är inställd på att det kan bli väldigt tufft för mig att pallra mig under 12.30. Att komma i mål för den delen. Fördelen med den här typen av lopp är att det är helt meningslöst att bryta för du måste ändå ta dig till målet på något sätt alternativt tillbaka till starten. Ska det vara någon "idé" att lägga ner så förutsätter det att man är så pass skadad att det blir helikoptertransfer och det är inte särkilt önskvärt. Så nej, det är bara att springa.

Jag har fått frågan om jag tävlar mot andra och svaret är både ja och nej. När jag vet att jag har möjlighet att plocka eller att försvara en placering så försöker jag ta den men jag fokuserar inte så mycket på andra deltagare utan mer på att göra mitt bästa och det är min egen insats i förhållande till vad jag är kapabel till som jag bedömer. Det finns många betydligt starkare löpare än jag i det här startfältet och och det som gjorde att jag hade "turen" att bli totaltrea och första dam ifjol berodde på a) att Sten Orsvärn som brukar placera sig i topp gick på endast vatten och ingen energi, att b) Andreas Tengelin som låg bakom skakade axeln och tvingades avbryta och c) att fjället och jag är kompisar. För varje gnutta av energi jag ger det får jag många gnuttor tillbaka. Det hjälper mig framåt på något konstigt sätt.
 
Förra året var min strategi att dela upp det i 10*11 mil minus 3 km. I år tar jag det stuga per stuga och har någon form av referenspunkt för varje etapp beroende på terräng och höjdmeter. Då har jag hela tiden någon form av konkret mål att sträva mot vilket jag tror kommer göra det något lättare motivationmässigt att inte tappa alltför mycket på slutet. Men vad vet jag. Med en dag kvar till start är det ju dock bara att fokusera på allting som känns bra och slänga bort alla tvivel. Hur som helst så är det ju en fantastisk fin sträckning att springa och en ynnest att få spendera en hel dag i på fjället (ok, jag är ju i och för sig rätt så bortskämd i den aspekten).  Imorgon bär färden mot Nikkaloukta!

Förutom rent springmässigt så tycker till och med en mänsklig malamute som jag att det är rätt nice med sommar.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kullamannen 2018: Äntligen!

Jag och Roger kommer till First Camp Mölle natten till torsdag. Oscar och Thomas ska komma nästa dag och vi hinner med en frukost på Grand H...