Polarnatt

Julia sitter på stuggolvet med sovsäcken lindad runt sig, och lägger in ved. Det ljusa håret spretar och lyses upp av elden som börjat spraka i kaminen. Madde ligger i överslafen och inväntar värmen. Starka och vackra båda två och jag är tacksam över att vara här tillsammans med dem. Vi är så otroligt olika men i grund och botten någonstans också så lika. Vi grillar pinnbröd och dricker kaffe innan det är dags att städa ur och ge oss av. Madde och Julia på skotern hem mot Abisko och jag på skidor åt andra håller, tillsammans med Scout förstås.

Det har redan börjat skymma när vi lämnar stugan, de ljusa timmarna är få nu men de finns där. Det dröjer bara ett par minuter innan jag får se två älgar som nyfiket står och betraktar oss och på väg uppför Keronbacken ser jag säkert ytterligare femton stycken. Scout ser dem också och och jag tror att han förbannar sitt öde som draghund istället för jakthund. När vi når kalfjället ser jag att det är rätt så barblåst, och dömt att misslyckas att ta den riktiga leden. Jag ser ett skoterspår och bestämmer mig för att följa det. Inser att det går ganska långt nedanför leden när jag ser en renvaktarstuga. Drar fram kartan bara för att dubbelkolla. Letar förgäves efter Abisko, men förstår snabbt att det är meningslöst eftersom det klart och tydligt står Kebnekaise - Saltoloukta på framsidan. Hoppsan. Det gäller att inte vara för snabb när man packar... Tänker att det nog blir bra ändå och åker vidare efter skoterspåret. Det blir mörkt och jag förbannar att jag inte tagit en starkare pannlampa. Månskärvan ger inte mycket ljus och jag ser max tio meter framför mig. I en nedförsbacke fastnar jag på en stor stenhäll som jag misstar för en isfläck och ramlar. Suck.

Till sist är sist är vi alla fall ute på sjön och back on track. Men framme vid sjökanten gör skoterspåret bara en loop och vänder tillbaka. Jag traskar upp en bit och tittar efter stugorna. Åker planlöst lite fram och tillbaka och blir till sist förbannas för jag vet att stugorna är absolut max en åt något av hållen. Men jag vet inte exakt vart och jag skulle kunna passera den med 30 meter och fortfarande missa dem. Åker längs med sjökanten fram och tillbaka och hittar ett ledkryss men kan dock inte hitta nästa. När jag till sist är på väg att åka rakt ut i den öppna bäcken för att jag tror att det svarta jag ser eventuellt kan vara en stuga tycker jag att det här börjar kännas väldigt korkat. Det är bra väder nu men blåser det upp och mina egna spår och skoterspåret försvinner så har jag ett problem. Om jag dessutom plurrade skulle jag vara rätt körd. Så jag vänder helt sonika och börjar åka tillbaka. Scout är lite sur först men snart accepterar han läget. Det man inte har i huvudet får man ha i kroppen, och det matte inte har i huvudet får Scout ha i kroppen.

Ett litet norrsken smyger sig upp bakom ett av bergen. Jag funderar på att stanna, ta fram kameran och sätta upp stativet men vet att jag kommer att bli kall efter bara någon minut och att det är långt hem. Det är bättre att mala på. Det lägger sig över himlen som en tunn tunn slöja, knappt synligt för ögat. Det är jag, Scout och miljoner stjärnor,  och just här och nu är livet fullkomligt. Min tröja är täckt av frost, liksom Scouts päls och vi gnistrar ikapp med fjället. Min bästa vän, som travar på framför mig trots att han borde ha fått mat för flera timmar sedan. Han som jag vågar älska dit inga gränser finns och som följer mig trots att jag allt som oftast gör fel. Jag kommer att minnas de här nätterna, den här tiden, den här hunden. Alltid.

På väg nedför Keronbacken ramlar och svär jag om vartannat. Det är svårt när man inte ser, när stenarna sticker upp ur snön och när man har någon som tycker att det går alldeles för sakta. Vi är på väg ner mot dimman, ett vitt lock som ligger över dalen och jag känner luften ändras när vi slutligen når den. Jag är lite less nu, hemma fast ändå inte. Ser Abiskojarestugorna och att det står två par skidor utanför. Jaha. Då är det bara att åka hela vägen hem då. Ger Scout en lussebulle och han travar idogt vidare. Det är inte jag som är starkast, det är han. Utan tvekan. Om det väl gäller. Han gör ett ryck och fångar något. En lämmel. Han bär den i munnen en stund, tuggar och spottar. Tydligen smakar den inte gott. En slags sorg faller över mig när jag passerar kropp och söndertuggade inälvor, så fort släcks ett liv. Lämmel som människa.

När vi passeraqr Apelsintallen och mobilen tycker att vi är tillbaka i civilisationen ringer jag Madde. Jag lämnade nämligen min nyckel i packningen som hon och Julia tog hem. Hon tittar på mig när hon öppnar dörren och jag inser att jag förmodligen ser ganska rolig ut där jag står, trött och täckt av frost. "Det blev lite fel" säger jag. Tar min packning, lämnar skidorna och traskar hemåt. Snön har börjat dala och stjärnorna göms bakom molnen. Det är jag och Scout och polarnatten.

Black Friday, white sheep

"Hej, vad gör ni?"

"Sitter i ett tält ute på fjället. Vi har White Friday" svarar mamma. 

"Kul"muttrar jag. 

"Jocke (min shoppinggalne bror) skickade bilden som du lagt ut" fortsätter mamma. "Jag sa att det inte är så konstigt att du inte vill shoppa loss när din bil är trasig och du har tio mil till närmsta affär. Du har ju dessutom inga pengar." 

"Jag hade ändå inte handlat nåt!" säger jag förnärmat. "Ok, du har en poäng, men jag har inte ens handlat mjölk till kaffet trots att den är slut. Det är en principsak." 

"Har du tappat bankomatkortet? Vi är förresten i Birsta och handlar julklappar så jag har inte riktigt tid att prata just nu." 

Det finns stunder som jag känner mig missförstådd. Som när Jocke ringer och säger att han ålderskris och inte vet vad han ska göra med sitt liv, jag försöker trösta honom med att jag är över 30 och jobbar säsong och han utbrister: 

"Det är ju lika bra att jag ger upp på en gång om jag ändå kommer sluta på en fjälltopp!" Men jag antar att det är så i de flesta familjer, äldsta barnet är klokast och sen går det utför. Jag menar, vem fan vill sitta på en bank i Köpenhamn och tjäna en massa pengar? Helt obegripligt. Då förstår jag att man försöker köpa sig den lycka det går. Och se bara på min lillasyster. Halvt om halvt bortgift redan vid 18. Herregud. När man kan mysa med en hårig Malamute som endast kräver sin dagliga ranson av mat (även om den visserligen inte är så liten..). Nej, jag förstår inte. Det en hårt att vara ett vitt får i en för övrigt svart familj.

Sätila trail, a never ending story

"Time for take off" tänker jag och starten går. Kl är 01.00 och det är ett tyst gäng som ger sig av i mörkret. Jag förvånas över att det går så pass fort i starten men låter mig inte dras med. Första kilometerna flyter förbi, benen är sega men jag inbillar mig att det är något bättre än de senaste veckorna. Höften känns, men kontrollerat. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av de kommande timmarna men jag är inställd på att behöva bryta, ta det varv för varv, timme för timme och kanske är det därför det riktiga fokuset inte vill infinna sig. Men jag lyssnar på musik och tuggar på. Av någon anledning ligger jag först i "min" klunga, någonting jag egentligen trivs med men som jag vet är otaktiskt i mörkret eftersom jag har en tendens att springa fel om det finns minsta möjlighet. Precis det är vad som händer och jag lurar med mig ytterligare en löpare. Vi springer en bit innan vi till sist hör ropen från löparna bakom. Fan. Men tack! Hamnar istället en bit bakom klungan och lamporna försvinner i mörkret. Istället för att hänga på fortsätter jag i min egen trall vilket jag som sagt vet är otaktiskt men det är skönare att springa själv. Plockar ett par löpare längs vägen men hamnar sen ensam igen. Första varvet är ca 23 km och när jag ser ljusen i Sätila och tittar på klockan tycker jag att tempot varit helt ok. Men så är jag helt plötsligt ute ur Sätila igen och snitslarna fortsätter in i mörkret. Jag springer en bit men någonting säger mig att jag kan ha tabbat mig någonstans och efter en stund stannar jag och ser mig villrådigt omkring. Tillbaka mot Sätila eller framåt dit snitslarna visar? Jag vet inte. Kartan ligger nerknölad i ryggsäcken och jag plockar upp den. Tyvärr gör den mig inte klokare men efter ytterligare lite velande bestämmer jag mig ändå för att vända tillbaka mot byn. Och plötsligt så ser jag två ljus i fjärran, pannlampor. Andra löpare. De rör sig bortåt men jag galopperar efter. Jag tänker inte irra omkring i mörkret ensam. Strax efter varvning hinner jag ikapp dem, och glömmer i stressen att jag ju eventuellt tänkte bryta här. Det är ett par ifrån Narvik som är här för de 5 poängen till UTMB som Sätila ger. De är också lite förvirrade av snitslarna men vi tråcklar oss framåt och kommer ikapp en annan löpare, som jag sprungit förbi även under första varvet. Han tittar undrande på mig och säger att han trodde att jag var rätt långt före honom. Jag svarar att det blev lite fel och att jag tappat någonstans mellan 20 och 30 min. Efter ett tag anar vi ytterligare en löpare och jag lämnar mitt sällskap och slår istället följe med honom. Vi turas om att dra genom skogen. Det är långt ifrån lättsprunget och stundvis har vi lera upp till knäna. Det är jobbigt att halka fram och tillbaka men detta passar mig ändå betydligt bättre än de hårdare partierna på grusväg och asfalt och det här med att bli blöt bekommer mig inte det minsta när jag springer. Men jag har börjat få mer problem med höften, framför allt uppför, och jag dividerar med mig själv om jag ska kliva av i varvning. Åtta mil kvar är rätt långt. Men efter två alvedon känns det bättre och jag kan springa avslappnat igen så vid varvningen plockar jag bara några gels från drop bagen och fortsätter sedan.

Efter nån timme så börjar ljuset börjar komma. Det är inte längre pannlampor jag ser utan ryggar. Jag ligger själv, min partner har försvunnit någonstans bakom mig och jag vill helst bara trava på i min egen värld. Men tre ryggar blir till människor med jämna mellanrum men varenda gång jag kommer ikapp så drar de ifrån. Det händer gång på gång och jag börjar förstå att de helt enkelt inte vill att jag ska springa med dem, eller hinna förbi. Det gör mig inte så mycket, jag vill som sagt inte springa med dem heller men jag tänker heller inte sakta ner för att slippa. I ett lerigt skogsparti kommer jag ikapp igen. Den bakre killen vänder sig om "Du kanske vill förbi?" Han låter jävligt dryg så jag säger bara "ja, tack, det vore snällt" och klafsar förbi alla tre i ett vattenhål. Den främre ropar efter mig: "Nu blev du blöt". Grattis till honom om han varit torr fram till nu... Jag bryr mig inte om att svara. Tänker att jag jag kan räkna säsongens torrskodda pass på ena handen, tänker också att jag aldrig i helvete släpper förbi dem igen. Springer ett tag utan att vända mig om men när jag till sist tittar bakåt är de borta.

Efter 60 km överlägger jag återigen med mig själv om jag ska bryta. Nu är det inte höften utan en fot och en vad. Och jag är trött. Efter halva vägen?! Sen lägger jag ner tramset och bestämmer att jag ska i mål förutsatt att ingen kroppsdel totalhavererar. Skitsamma att jag sprungit fel. Skitsamma att det går tungt. Skitsamma att jag inte är nöjd men hur jag presterar. Det kan inte alltid gå som man vill och jag tänker inte vara en sån som bara kan springa i medvind. Jag får väl se det som en utflykt. Det är vackert väder, jag springer i ett område som är för mig helt obekant och jag gör en av de saker som jag tycker allra mest om att göra. Att kunna ta sig drygt 12 mil en "dålig" dag är ju faktiskt inte fy skam. Så det blir mitt mål. Att komma i mål.

Efter ett tag springer jag förbi ytterligare tre löpare som hejar och peppar. De verkar glada och jag blir också glad. De springer förbi mig igen på de plattare partierna och så fortsätter vi så ett tag. Till sist droppar en av killarna av och det faller sig naturligt att jag slår följe med de andra två, Martin och Daniel. Det går lättare nån mil och vi springer och pratar. Men mellan 80 och 100 km får jag en ordentlig dipp och säger åt de andra att köra på. Hör gråten i halsen och känner i bröstet att paniken är nära. Försöker andas lugnt men andetagen är korta, ytliga och jag blir rädd för att jag ska få en panikattack. Det finns ingenting kvar i kroppen. Men Martin och Daniel väntar in mig och jag tvingar mig att ta mig samman. Om de inte tänker springa på så är det ju i alla fall min skyldighet att göra mitt bästa och helt slut är man ju knappast så länge det går att fortsätta framåt.

Sista milen kommer stationerna tätt men ändå känns det som ett maraton mellan varje. Speciellt när distansanvisningarna inte riktigt stämmer. Jag får två "handvärmare" av en tjej som är där och hejar och med dem i sportbehån känns livet lite bättre. Ökat intag av energi och vätska gör också sitt till. Så passerar vi äntligen sista kontrollen och helt plötsligt blir jag förhållandevis pigg, åtminstone är jag inte längre döende. Dock dör lite av energin när fyra kilometer visar sig vara sju och jag min vad har krullat upp sig i knävecket så att det mest blir haltande framåt. Men till slut når vi Lyngevi IP där Roger och hundarna står och väntar. Scout ylar när jag fortsätter förbi honom ut på sista varvet. Daniel, Martin och jag korsar mǻllinjen samtidigt och sen får jag äntligen äntligen sitta ner.

Så här en vecka senare lägger jag Sätila till handlingarna som en lärdom. Jag är besviken över att löpningen kändes usel och att varken kropp eller huvud ville springa men jag är stolt över att jag trots allt tog mig i måĺ. Jag trodde faktiskt inte att det skulle gå den här gången och jag fick plocka ut precis allt av mig själv för att jag skulle göra det. Den här dagen fick jag ingenting gratis. Det blev också ett nytt distansrekord för mig med ca 127 km (124 på banan och 3-4 pga felspringning). Jag är otroligt tacksam till Daniel och Martin som hjälpte mig framåt länga nästan halva banan. Tack. Utan er hade det mest varit en enda lång pina. Jag är också tacksam mot Roger som kört husbil över nästan hela landet för att jag skulle få springa och som bara skrattat lite grann när jag stapplat omkring dagarna efteråt. Men nu är det lugna lufsar på skoterspår som gäller ett tag framöver!

Borta bra men hemma bäst...

Inför Sätila trail

Torsdag eftermiddag och jag försöker bestämma mig för huruvida jag ska springa Sätila eller inte. Jag hade hoppats att kroppen skulle kännas bättre efter ett par dagars vila men icke. Ni vet när man drömmer att man springer så fort man kan men man ändå rör sig i slowmotion? Precis så känns det. Adderat med en strulande höft känns 121 km långt, väldigt långt. Det känns jävligt surt eftersom det både just innan och just efter min och Scouts fjälltur kändes som att jag var i bättre form än jag någonsin tidigare varit och att kroppen svarade på varje pass. Att jag kunde göra vad som helst utan att bli trött eller skadad. För en gångs skull såg jag fram emot ett lopp. Mot att TÄVLA, jag som bara är myslöperska. Men det är inte för inte som högmod är en dödssynd.

Jag funderar på om jag ska starta och se hur det känns. Springa en mil eller två och se vad som händer. Vara inställd på att kanske behöva bryta. Jag funderar på om jag inte ska starta alls, bara låta det vara och tänka att det kommer fler lopp vilket det ju faktiskt också gör. Jag funderar på om jag helt enkelt ska nollställa mig mentalt, glömma de senaste veckornas skitlöpning och fokusera på det jag rent konkret kan påverka fram till loppet och under loppet. På det jag ser fram emot - att få springa ett till ultralopp, att starta klockan 01.00 på natten, atmosfären. Mot att bli en erfarenhet rikare. Egentligen är ju 121 km inte så långt. Att springa 5 km är ju knappt att springa alls och att springa 5 km 24 gånger låter ju egentligen inte så otroligt betungande. Inte så mycket längre än att springa 1 km 24 gånger.

En halvtimme senare är beslutet fattat. Jag startar. Satsar först på att springa till gryningen och se vad som händer. Det är drygt 5 timmar. Jag vill uppleva att starta på natten, få vara förväntansfull även om det slutar i platt fall. Har ju trots allt köpt mig lite extra motivation i form av nya skor. Ses på startlinjen.

Lördagsmorgon i november

Vänder efter 2 km och går hemåt. Orkar inte springa trots att det går lätt nedför, trots att mina fötter skulle kunna leka med stenarna. Kroppen vägrar och idag har jag inte den mentala styrkan att tvinga den, eller viljan. Benen protesterar och jag blir andfådd bara av att jogga några hundra meter på plan mark. Bara av att röra mig hemma i lägenheten om jag ska vara helt ärlig. Det är inte ett tungt pass utan tunga pass som radar upp sig efter varandra och det gör ont be här och där. Jag funderar på varför. En röst viskar att jag bara är lat och otränad men rent logiskt är det ju konstigt att jag helt plötsligt springer sämre nu än i början när jag knappt hade sprungit alls på flera månader. Så lite har jag inte tränat. Men jag tycker heller att jag tränat extremt mycket eller hårt senaste veckorna. Uteslutningsmetoden säger mig dock att det är större sannolikhet att det varit för mycket än för lite, även om jag inte riktigt ser rimligheten i det. Men kanske är det så att man inte kan se 6-8 timmar vandring med nästan 30 kg på ryggen samt 45-60 min jogg på det som vila. Hmmm, kanske inte ens som aktiv vila nu när jag ser det nedskrivet. Skitsamma. Oavsett vad det beror på så känns det skit och jag har för första gången på länge totalbrutit ett pass. Men när jag passerar lägenhetsfönstret så ler jag. Två spetsiga öron sticker upp. Scout som scoutar. Burspråket har verkligen blivit hans plats. När jag kommer in står han i dörren, han som för bara en stund sen knappt lyfte ögonlocket när jag gick ut. Klappar, kliar, säger godmorgon, drar på mig dunjackan, den enda som fortfarande är någorlunda hel, Scouts glädjeyttring slaktade nämligen ytterligare en igår. Tar ett varv runt byn. Det är halt, har regnat och frusit på. Det regnar faktiskt lite fortfarande. Sen går vi in. Scout äter, sen lägger vi oss nos mot näsa i sängen och jag begraver handen i hans päls. Tänker att det här med att springa faktiskt är långt ifrån allt här i livet.

Ibland spelar det ingen roll hur fort jag springer det går ändå långsamt

Efter första varvet stänger jag av klockan, det är bättre att slippa svart på vitt. Den tidiga höstens form är spårlöst borta och just nu går det bara tungt. Riktigt jävla skittungt rent ut sagt. Jag intalar mig att det inte gör så mycket, att det ändå är de långsamma vinterspringen i snömodd som väntar nu, men det är ju inte helt sant. Nästa helg ska jag nämligen springa 121 km i Sätila. Både huvud och kropp är överens om att vara ganska osugna, men jag ska börja jobba på det förstnämnda inom en snar framtid. Kroppen kan jag bara hoppas att den ska bli mer välvilligt inställd till det här med att springa. Kanske är det som med tentor - att man pluggar som en dåre till dess att det är två tre dagar kvar och sen är det stört omöjligt att plugga alls, det här med sista-minuten-läsning har i alla fall aldrig varit någonting för mig. Ja, vad vet jag. Att sista dubbelpasset på ett tag är avklarat vet jag åtminstone. Att det känns bättre efter en timme än efter 15 minuter. Att det inte kan mer än att gå åt helvete och att det knappast är hela världen. Att jag från och med imorgon ska tillbringa kommande två veckor i en husbil. Att jag är en ardenner. Eller nåt.

From Abisko with love

Vaknar av skrik och att planet kränger till. Jag hinner bli rädd men till sist står vi stilla på Kiruna flygplats. Jag vill bara att dörrarna ska öppnas och tränga mig förbi de andra passagerarna, komma ut och hem, men istället så sitter jag snällt kvar och väntar. När jag till sist stiger ut på trappan fyller jag lungorna med luft. Den smakar annorlunda här, känns annorlunda. Har bara varit i Stockholm några dagar men i realiteten är det en resa tillbaka till ett annat liv. Till det jag kunde ha valt men valde bort. Jag är inte en del av stan längre, om jag nu någonsin varit det. Det är främmande gator jag går på, men ändå så välbekanta. Ihållande ensam bland alla människor. Men det har jag alltid varit - alltid mer ensam bland andra än i mitt eget sällskap. Konstigt, eller så är det inte det.

Kör hemåt, mot fjällen. De är vita nu, på väg att svepas in i sitt täcke. Naturen på väg att somna och ljuset blekna. Solen tar sig ännu över horisonten men natten väntar. Den långa natten. Jag får sakta ner för en flock renar. De tittar först bara på mig, totalt ointresserade av att flytta sig innan de till sist masar sig av vägen. Några tårar tränger fram när jag når Torneträsk. Vatten för vatten. Hundarna står vid grinden till hundgården när jag kör in på infarten. Scout och så mina "lånehundar" Roy och Birger som jag ska ta hand om ett par dagar. Min flock. Får åtskilliga pussar när jag släpper ut dem innan de springer iväg över gräset. Bär in packningen. Går in på toaletten och tvättar bort sminket. Svart mascara rinner ner i handfatet. Sen går vi ut på fjället.

Långpass på elljusspår och livet som Plupp

Tassarna luktar gräs. Mark. Jag vill snusa på dem, ta in doften och spara den till en tid när nuet blivit ett annat nu. Stanna tiden och memorera sekunderna så att de aldrig försvinner. Just nu faller jag fritt och undrar vart jag ska landa, om jag ska landa eller om jag ska lära mig flyga under tiden. Hjärnspöken viskar efter perfektion och jag inser att det finns stunder när jag lyssnar. Har varit konstant otillräcklig en tid. Sprungit för lite, för sakta, varit en dålig matte, en dålig dotter, en dålig vän. En dålig människa. Varit för tjock, för tung, för otränad, för svag. Dags att stoppa, andas, och våga göra tvärtom. Släppa istället för att klamra efter kontroll. Påminna om att det inte finns något "om bara". Ändå blir jag stundvis arg när "livet kommer emellan". Sen tänker jag efter: vill jag leva eller genomleva? Jag ibland längta tillbaka till när jag var mer fokuserad på att genomleva och att dagarna bara var en transport. Det låter konstigt men det fanns en otrolig enkelhet i det, i rutiner som jag aldrig ifrågasatte, aldrig lät "livet komma emellan". Men det var också som att sitta i ett tomt glashus och titta ut på världen. Nä, det går att hitta enkelhet på andra vis, som inte grundar sig i rädsla och ångest.

Om ganska exakt tre veckor ska jag springa 12 mil. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning kan man väl säga. Jag har bara varit i närheten av den distansen en gång tidigare och det var ju som ett fjällopp. Även om detta också är trail så misstänker jag att terrängen kommer att se väldigt annorlunda ut och vara mer "löpvänlig". För min del är inte det ett plus utan det här med att snubbla runt bland stenar och vada i jokkar är ju mer min grej men det ska bli intressant om inte annat. Min kropp börjar så smått kräva återbetalning för att jag kunnat springa mycket i sommar och det är småskavanker lite här och där. Så fokus på de nästkommande tre veckorna är helt enkelt att förbli hel. Jag hade planerat för långpass på 6-7 mil på fjället idag men det kändes som att utmana ödet. Det har nämligen hänt mig tidigare att jag blivit jättehalt med 2-3 mil hemifrån och är det ju bara att försöka halta sig hem oavsett. Det är ett väldigt bra tips på hur man blir skadad. Istället satte jag Scout i hundgården och begav jag mig till elljusspåret. Tro det eller ej, men vi har faktiskt ett grymt sådant i Abisko med en massa roliga backar. Nackdelen är att det bara är 2,5 km så vill man hålla på ett tag så blir det några varv. Min plan för dagen var helt enkelt att köra på så länge det kändes bra och förhoppningsvis landa någonstans mellan 20 och 50 km, dvs 8-20 varv. De första 8 varven rann bara iväg men sen började backarna kännas o-roliga och spåret i sig bli uttjatat. Bytte riktning efter 10 varv men det gjorde mer från än till och jag bestämde mig för att stanna efter 15 varv. 14 och 15 gick väldigt segt men samtidigt så var det ju som bara 5 varv kvar till 20, dvs 50 km. Tog en gel och drack vatten. Träning upp till 30-35 km kör jag varken vatten eller energi men här vid 37,5 km prioriterade jag att kunna fortsätta springa på istället för att bara klara mig runt sista biten. Det intressanta var att jag ganska direkt kände en ganska stor skillnad och fick 5-6 betydligt lättare kilometer. Sen blev det tyngre igen men sista biten så var det ju det här med bekvämligheten trots allt rätt oväsentligt. Det kändes som ett lättnad att få till det här långpasset utan att diverse kroppsdelar kraschade och nu blir det inget springa längre än 25-30 km. Sen väntar vintern och jag ser fram emot annan typ av träning än att bara springa.

För övrigt är fjället otroligt vackert nu och jag har haft några riktigt fina turer, både i löparskor och i kängor. Snön börjar krypa neråt och både jag och Scout är kor på grönbete. Den "riktiga" jobbstarten närmar sig och vi går mot polarnatt. Livet just nu. Sen har jag fått höra att jag ser ut som fjälltrollet Plupp också.

  

  

Ut på tur aldrig sur?

Inleder med stil Saltoulukta. 3-rätters, två flaskor Moet och en för tidig födelelsedagspresent i form av en kamera. Han kan Roger, min chef på Activities och numera också en av mina absolut bästa vänner. Förmiddagen efter traskar vi iväg, jag och Scout. Uppe på fjället ligger dimman tjock och regnet byts ut mot blöt snö. Men jag är glad över att vara på väg. Scout också, tror jag. Trots att han bär. Sanningen är att jag skulle bära all packning, om jag kunde. Men jag kan inte. Om inte Scout bar större delen av sin egen mat så skulle det inte bli nån tur. Hund- och människoföda för två veckor väger, även om det bara är torrfoder och pulvermos.

Vi går till Sitojaure första dagen och till min lycka kommer en båt in vid båtlämningen samtidigt som vi kommer ner. Frågar killen som hoppar iland om han möjligen ska köra ytterligare en transfer idag. Nix. Hepp. Men sen säger han åt mig att vänta i tio minuter och försvinner. Själv sitter jag på en bänk i regnet med Scout hoprullad vid mina fötter. Killen kommer tillbaka igen och frågar om jag tältar. Ja, det gör jag ju. Det är bättre för mig på andra sidan, säger han. Där finns ett vindskydd. Han ska köra över mig, om ett tag, vi väntar och ser om det kommer ytterligare någon. När taget passerat och jag ska betala är jag kall. Händerna vill inte och killen, Lars, flinar när jag fumlar med ryggsäcken. "Fryser du?". Jag muttrar bara. "Vart ska du någonstans?" "Inte upp i Sarek väl?". Jag tittar frågande på honom. "Jo.". "Du får inte gå där med hund nu, inget jag bestämt och jag är ingen polis men så är det." Jävla skit. Jävla helvetes skit. Hur kan jag vara så dum att jag inte kollat det?! Tanken har inte ens slagit mig, trots att jag borde ha fattat att det kunde vara samma som med Padjelanta. "Förra året körde jag över en tysk som också hade en malamute. Den hade jagat ren så han kom sent. Han skulle också in i Sarek." Jaha? Vad har jag med det att göra. "Scout jagar inte ren" svarar jag kort. "Det säger alla. Men i stan finns det ju som inga renar.". "Du, den här hunden skulle gladeligen jaga ren" säger jag, "men han sitter i koppel. I Abisko har vi nämligen också en del ren". Han ser nyfiket på mig. "Bor du i Abisko?". "Ja". Vi småpratar en stund. Innan vi far över sjön frågar han om jag inte ska köra båten nästa höst och pekar på en nybyggd liten stuga, "du och hunden får bo där och vill du då in i Sarek ett par dagar utan hund så går det att lösa". Väl över på andra sidan sliter jag av mig de genomblöta kläderna och lägger mig på en brits i vindskyddet. Huttrar och vill helst bara sova men jag tar mig samman och lagar middag. Regnet smattrar fortfarande. Vaknar mitt i natten och inser att jag inte kommer att sätta upp tältet inatt. Somnar igen.

Att gå in i Sarek när jag inte får vara där känns som en dålig grej. Ganska pinsamt att åka fast när jag både är guide och biolog. Så jag bestämmer mig för att gå Kungsleden ner till Kvikkjokk och sen upp i Tarradalen och fjällen där. Vi når Aktse mitt på dagen och får vänta till sen eftermiddag på båtsjutsen. Det gör inte så mycket. Vi tar en varsin hundfilt och sover ett par timmar på stuggolvet och sen blir jag bjuden på fika hos stugvärdarna, som visat sig ha varit stugvärdar på Gåsen under den tiden då jag arbetade på Sylarna. Jag ser in mot Rapadalen och Skierfe. Längtansfullt. Jag kommer till er så småningom.

Vi når Kvikkjokk mitt på dagen dag nr 4 och då är jag less på den här jävla Kungsleden. Jag kommer ALDRIG att gå just den här sträckan igen. Sten och skog och sten och skog. Scout ramlar och skrapar upp armbågen. Men till sist när vi nere i Kvikkjokk och jag nollställer mentalt. Börjar om. Då visar det sig att jag inte tar mig över älven. Att ta sig över i strömmarna skulle vara självmord och i mynningen försöker jag ett par gånger men inser att det är simma som gäller i så fall. Jag överväger faktiskt det men det är en bit och jag vet inte om ryggsäcken flyter. Vet inte heller om Scout skulle simma efter mig så här långt och så har ju han packning också. Jag ska aldrig fjällvandra mer, jävla skitidé. Nästa år åker jag till Fuertuventura på träningläger istället. Men nu? Ska jag gå upp i skogen igen och ligga där och häckla i 10 dagar? Skita i det helt och åka hem till Abisko? Försöka komma ut på nåt annat sätt? Jag ringer Roger. En timme senare är jag upplockad och det blir klart att jag kan flyga ut till Tarrekaisestugan dagen efter. Ibland är det skönt när någon annan löser problemen åt en.

Ett lugn kommer över mig när helikoptern lyfter igen och jag och Scout står ensamma kvar längs med Tarraälven. Jag tycker om den här dalen, det här området. Går en bit och lunchar utanför Tarraälvshyddan, den allra första STF-stuga som byggdes. Två britsar och jordgolv. En spisvrå. Sen går vi upp på fjället. Äntligen. Solen är framme och dalen nedanför ligger som ett sagolandskap. Renarna betraktar oss nyfiket när vi går förbi. De är vackra nu, speciellt sarvarna. Mäktiga. Ståtliga. Det är nästan så jag önskar att jag vore vaja.

De kommande dagarna är vi bara. Sätter upp tältet. Sover. River tältet. Bränner ett stort håll i sovsäcken så det föds en anka varje morgon. Går. Äter. Det finns ett lugn i enkelheten och rutinerna. I tystnaden. I att kunna höra sina egna tankar. Låta dem komma, gå och sedan komma tillbaka igen. I att inte se en enda människa på över en vecka. Springer lite också. Jag har springkläder med denna gången och joggar kravlöst på eftermiddagarna. Stelt först men sen går det lätt. Har nojat över att "tappa formen" när vi är ute men det känns snarare tvärtom - att vandra och bära gör dig stark. Seg.

Natten då jag fyller 32 sover vi inne i Vaimokstugan. På morgonen tänder jag ljus och äter gröt med blåbär. Scout sjunger, eller piper, han är kissnödig. Sen går vi, som vanligt. Med utsikt över Tarradalen sätter jag upp tältet, vi är på väg hem. Scout sjunker ner i mossan. Han älskar att stanna, att bara vara. Gå är ett nödvändigt ont. Jag vill springa. Sätter fast honom i midjan och springer tillbaka längs leden vi nyss kom på. Scout undrar vad i helvete vi håller på med. Han vill inte. Förstår inte varför. Vägrar. Att springa och bokstavligen släpa en malamute är inte så kul. Jag blir arg. Hur svårt kan det vara att få springa en timme på sin födelsedag? Det är allt jag begär. Det är ett omöjligt krav tydligen. Vänder, ger Scout mat och sätter fast honom i tältet. Det är en siren när jag springer därifrån som bara blir högre. Orkar inte höra, vänder igen och gör ett nytt försök med Scout. Han springer snällt i tio minuter. Sen är det stopp. Jag ger upp.

Dagen efter beger vi oss neråt. Att komma ner till träden känns som att komma hem. Här är jag trygg. Kalfjället bryr sig inte alls om dig utan lever sitt eget liv, kräver en annan slags vaksamhet. Det skonar ingen. Skogen tar hand om dig. Går till Såmmarlappa, därefter till Njunjes. Har tänkt vara ute i en natt till men nu är vi nästan i Kvikkjokk. Lyssnar till höststormen och bestämmer mig morgonen efter för att gå ner. Det har regnat en hel del de senaste dagarna. Jag vadar stundvis till knäna trots att jag går på stig eller spång och Scout får nästan simma på sina ställen. Sista dagen är alltid jobbig för mig, för mentalt är jag sedan hemma. Så även idag. Svär svär svär och hatar vandring, hatar regn. Märker efter ett par timmar att jag är förvirrad. Blodsockerfall. Har inte ätit frukost och har överlag legat lågt i energi några dagar. Men till sist passerar vi båtlämningen och jag sms:ar Roger. Han ska hämta oss med båt så vi tar oss över till Kvikkjokk. Scout skriker av lycka när båten kommer emot oss, han vill hem nu. Han är trött och trots att det går vågor på sjön och regnet piskar i ansiktet bekommer det honom inte. Innan vi når land hoppar han ur och springer upp till stugan. Överlycklig att vara "hemma". Sen sover han hela eftermiddagen och kvällen. Själv ligger jag på soffan, äter mat, dricker vin. Njuter av "indoors" och att lyssna på vädret utanför.

Ibland går det

Har en vision om att få till en vecka med många mil eftersom det sen väntar två veckor ute till fjälls med tung ryggsäck och inte så mycket springa. Tyckte det startade hyfsat i måndags med 15 + 22 km men nuförtiden får jag betala för varje gång jag dricker vin så i igår blev det bara 10 km och jag börjar allvarligt överväga om inte vatten kanske är en bättre återhämtningsdryck i långa loppet. Idag var jag dock tillbaka på banan, även om benen kändes tunga och motivationen inte höll med om att 20 + 20 km skulle bli lätt och kul. Men jag och Mr Hairy gav oss ut och bestämde oss för att bara njuta av vädret (äntligen RIKTIG höst med isiga vindar och krispig luft) och helt enkelt bara lufsa på. Första timmen kändes varje uppförslut som oöverstigliga trösklar men allteftersom tiden gick började det faktiskt lätta lite och Scout pinnade på i jämn takt utan att jag behövde dra honom framåt och utan extremt många kisspauser. Det blev till en trevlig utflykt och jag log och sa hej till de få vandrare vi mötte. Jag sätter stort värde i att se glad ut och verka oberörd när jag möter någon - gör jag inte det betyder det att jag är riktigt jävla trött eller på väldigt väldigt dåligt humör. Igår fällde Scout mig när jag tittade upp och hejade eftersom han tvärnitade för en väldigt intressant doftfläck just då och jag flög över honom ner på trottoaren. Det kändes lite B att snubbla på platt asfalt faktiskt. Dagens första spring resulterade i alla fall i 25 km och efter 90 min paus med lunch och kaffe så segade jag mig nedför trappen igen, denna gång utan Scout. Jag har tur och hör till de människor som kan springa nästan direkt efter jag ätit (även om jag verkar ha betydligt svårare att tugga MEDAN jag springer) och eftersom motivationen sjunkit till noll igen så tyckte jag att det var lika bra att komma i väg innan jag fick några andra idéer. Jag var helt inställd på att det skulle gå väldigt långsamt, ta väldigt lång tid och kännas väldigt tungt men benen bara flöt i väg och till sist följde jag bara med och det kändes som en 22 km långt orgasm. Ibland händer det. Skämt åsido. Jag kände mig snabb och jag önskade för en sekund att jag tagit klockan. Men sen ångrade jag mig, jag vet att jag inte är snabb men det kändes skönt att för en liten stund få leva i illusionen och sväva över stigen. Summa summarum blev 47 oväntat trevliga kilometer och nu har jag återigen hopp om morgondagen. Fast är det fint väder så blir det nog en äkta myslöpning med macka, kaffe och såklart Scoutkli. Man får ju inte glömma det viktigaste...

Natures beauty

Det är vackert nu. Magiskt. Fjället i sin rätta skepnad, vilt och brinnande. Kalla vindar som går genom kläderna, genom hud och muskler, in i benen. Jag springer, stannar, beundrar, andas. Springer lite mer. Kliar Scout som inte är riktigt lika förtjust i att springa som jag. Han är en Ferdinand, vill helst bara ligga i riset uppe på en höjd och finnas till. Med en självklarhet som jag ibland avundas honom.
   Vi är inga sommarbarn, varken jag eller Scout och det är som att vi båda får tillbaka livsglädjen när kylan kommer. Jag njuter av mjuk lera under fötterna, av att fortfarande springa barmark, men ser även fram emot månaderna av harvande i moddiga skoterspår där två steg framåt betyder ett steg bak. Vintern är på något sätt grunden, att ge sig ut oavsett väder. Springa i snöstorm med goggles, frysa om lungorna för att luften är så kall att dra in. Ja, snart är vi där men till dess ska jag dansa över fjället på lätta fötter.

Abisko och livet right now.

Löpningens vara eller icke vara

Sitter på ett datacafé i Stonetown, Zanzibar, och skickar iväg anmälan till Stockholm marathon. På samma gång anmäler jag mig även till Team Stockholm Marathon (TSM) och klickar i att jag vill springa under 3.45. Egentligen har jag ingen aning. Jag har aldrig sprungit i närheten av så långt som ett marathon innan, och jag har ingen aning om vad jag springer i för tempo. Men jag väljer och skickar och där och då läggs grunden till att jag börjar springa.  

Visst hade jag sprungit tidigare, kanske till och med mer än gemene man. Med en bakgrund inom fotbollen var jag i alla fall van vid att röra mig, även om jag på den tiden var en sucker för snabbt och kort. Min snabbhet var faktiskt främsta anledningen till att jag var en ok fotbollsspelare trots total avsaknad av teknik - jag kunde springa förbi folk och göra mål. Ibland i alla fall. När jag slutade spela fotboll så fortsatte jag ändå att träna i form av styrketräning och spinning, samt 1-3 löppass i veckan varav ett till sist hamnade på 90-120 min. Men att springa var bara ett litet komplement för att vara så allsidig som möjligt. Jag är fortfarande ingen löpare, även om jag springer en eller flera gånger om dagen nästan varje dag. En löpare stannar inte och plockar hjortron eller leker kurragömma med sin hund, åtminstone inte i min värld. En löpare TRÄNAR, jag bara springer.

Men sensommaren 2010 gjorde jag i alla fall mitt ex-jobb på Zanzibar (marinbiologi) och tillbringade tre månader med att mäta och väga sjögurkor samt inventera sjögräs. Springa var den enda form av träning jag ägnade mig åt, 30-40 min kl 05.00, innan solen gick upp. Inte varje morgon, men ibland, och jag bestämde mig för att pricka av marathon från min to-do-lista. Sagt och gjort. När jag kom hem började jag träna, alltså springa med mål. Jag är av den sorten att jag, när jag väl bestämt mig, går in med själ och hjärta. Började ganska direkt springa 6-7 mil/v och ha koll på tider. Lycka var när jag upptäckte att jag joggade snabbare än 6-fart, vilket var ungefär det jag vågat hoppas på, och fortfarande kan jag komma ihåg känslan av att springa mina första 15 km under 5-fart. När TSM började hoppade jag på gruppen som tränade inför 3.30 på maran och det kändes rätt ok. Ett par månader senare testsprang jag med 3.15-gruppen och det funkade också. Man kan säga att vi hade smekmånad, jag och löpningen. Den blev min meditation, min största anledning till att jag gick upp på mornarna, och jag sprang ännu lite mer. Mitt första lopp (Premiärmilen) sprang jag förvånat in på ca 40,5 min. Fick chansen att träna med Spårvägen och intervallerna introducerades i mitt liv. Det första passet var hemskt. HEMSKT. Jag fick höra att jag skulle satsa på att hänga på en tjej som skulle springa tusingarna i 3.40-fart, vilket för mig kändes helt absurt eftersom jag aldrig klockat en kilometer under 4-fart. Första intervallen gick bra och sen var jag helt knäckt. Nån intervalldrottning kommer jag definitivt aldrig att bli (även om jag efter några veckor faktiskt lyckades springa tusingarna på 3.35-3.40). I maj sprang jag ett till millopp på ca 39.5 och fick veta att jag skulle få springa SM-klassen på maran. Där och då ville jag inte springa alls. Jag tyckte inte alls att det kändes bra att jag i min första mara, och tredje lopp någonsin, skulle fokusera mer på en viss tid än på att komma runt. Men jag startade och kom i mål på 3.01.01. Så här i efterhand kan jag ju tycka att 61 sekunder snabbare vore genomförbart...

Efter maran tog det ca 3 veckor och sen blev jag skadad. Det var inte direkt oväntat eftersom jag haft ganska mycket problem även månaderna innan maran som jag försökt att strunta i. Men stoppa huvudet i sanden visade sig vara en kass idé (oväntat?!) och under de kommande två år turades mina höfter om att säga upp sig och jag kunde i princip inte springa alls. Försökte med diverse rehab, alla sorters skor och inlägg, fivefingers, yoga, stratcha, alternativträning och när jag ser tillbaka på det måste jag faktiskt skratta åt det hela. Förmodligen hade jag blivit hel betydligt snabbare om jag bara lagt mig på soffan och inte försökt alls. När jag hösten 2013 flyttade till Åre hade jag gett upp tanken på att någonsin kunna springa mer än några gånger i veckan. Men långa, lugna vandringar med ryggsäck var nog det absolut bästa som kunde hända mig, både kroppsligt och själsligt. När jag sedan fick jobb på Sylarnas fjällstation var det helt plötsligt inga problem att springa mellan fjällstationerna. Jag såg det dock inte som löpning utan transport och ett sätt att upptäcka nya platser och göra roliga turer.

Det är faktiskt först den här sommaren som jag verkligen känner att jag springer avslappnat igen och att det går bättre och bättre. Jag har sprungit utan avbrott nu i ungefär 4 månader den här här säsongen och helheten har aldrig känts så här bra. Det är roligt, jag vågar sätta små mål på vägen, men kan samtidigt ha distans. Scout och fjällen finns ju där även om jag inte kan springa. Men jag vårdar löpningen mer nu, och ser charmen med att få jobba lite grann. På så sätt är jag otroligt tacksam för de senaste åren, för om inte om hade varit... Om jag inte blivit skadad, om jag inte flyttat, om jag inte upptäckt fjällen, om jag inte skaffat Scout, om jag inte flyttat till Abisko... Hade jag då fortsatt älska att springa eller hade jag fastnat i prestations- och tidshetsen? Nu känner jag att jag hittat till det som verkligen passar mig: långa kravlösa myspass med bara Scout och renarna som sällskap.

Igår joggade jag igång igen efter Järvloppet, det kändes sådär. Men idag kändes det bra igen!