Löpningens vara eller icke vara

Sitter på ett datacafé i Stonetown, Zanzibar, och skickar iväg anmälan till Stockholm marathon. På samma gång anmäler jag mig även till Team Stockholm Marathon (TSM) och klickar i att jag vill springa under 3.45. Egentligen har jag ingen aning. Jag har aldrig sprungit i närheten av så långt som ett marathon innan, och jag har ingen aning om vad jag springer i för tempo. Men jag väljer och skickar och där och då läggs grunden till att jag börjar springa.  

Visst hade jag sprungit tidigare, kanske till och med mer än gemene man. Med en bakgrund inom fotbollen var jag i alla fall van vid att röra mig, även om jag på den tiden var en sucker för snabbt och kort. Min snabbhet var faktiskt främsta anledningen till att jag var en ok fotbollsspelare trots total avsaknad av teknik - jag kunde springa förbi folk och göra mål. Ibland i alla fall. När jag slutade spela fotboll så fortsatte jag ändå att träna i form av styrketräning och spinning, samt 1-3 löppass i veckan varav ett till sist hamnade på 90-120 min. Men att springa var bara ett litet komplement för att vara så allsidig som möjligt. Jag är fortfarande ingen löpare, även om jag springer en eller flera gånger om dagen nästan varje dag. En löpare stannar inte och plockar hjortron eller leker kurragömma med sin hund, åtminstone inte i min värld. En löpare TRÄNAR, jag bara springer.

Men sensommaren 2010 gjorde jag i alla fall mitt ex-jobb på Zanzibar (marinbiologi) och tillbringade tre månader med att mäta och väga sjögurkor samt inventera sjögräs. Springa var den enda form av träning jag ägnade mig åt, 30-40 min kl 05.00, innan solen gick upp. Inte varje morgon, men ibland, och jag bestämde mig för att pricka av marathon från min to-do-lista. Sagt och gjort. När jag kom hem började jag träna, alltså springa med mål. Jag är av den sorten att jag, när jag väl bestämt mig, går in med själ och hjärta. Började ganska direkt springa 6-7 mil/v och ha koll på tider. Lycka var när jag upptäckte att jag joggade snabbare än 6-fart, vilket var ungefär det jag vågat hoppas på, och fortfarande kan jag komma ihåg känslan av att springa mina första 15 km under 5-fart. När TSM började hoppade jag på gruppen som tränade inför 3.30 på maran och det kändes rätt ok. Ett par månader senare testsprang jag med 3.15-gruppen och det funkade också. Man kan säga att vi hade smekmånad, jag och löpningen. Den blev min meditation, min största anledning till att jag gick upp på mornarna, och jag sprang ännu lite mer. Mitt första lopp (Premiärmilen) sprang jag förvånat in på ca 40,5 min. Fick chansen att träna med Spårvägen och intervallerna introducerades i mitt liv. Det första passet var hemskt. HEMSKT. Jag fick höra att jag skulle satsa på att hänga på en tjej som skulle springa tusingarna i 3.40-fart, vilket för mig kändes helt absurt eftersom jag aldrig klockat en kilometer under 4-fart. Första intervallen gick bra och sen var jag helt knäckt. Nån intervalldrottning kommer jag definitivt aldrig att bli (även om jag efter några veckor faktiskt lyckades springa tusingarna på 3.35-3.40). I maj sprang jag ett till millopp på ca 39.5 och fick veta att jag skulle få springa SM-klassen på maran. Där och då ville jag inte springa alls. Jag tyckte inte alls att det kändes bra att jag i min första mara, och tredje lopp någonsin, skulle fokusera mer på en viss tid än på att komma runt. Men jag startade och kom i mål på 3.01.01. Så här i efterhand kan jag ju tycka att 61 sekunder snabbare vore genomförbart...

Efter maran tog det ca 3 veckor och sen blev jag skadad. Det var inte direkt oväntat eftersom jag haft ganska mycket problem även månaderna innan maran som jag försökt att strunta i. Men stoppa huvudet i sanden visade sig vara en kass idé (oväntat?!) och under de kommande två år turades mina höfter om att säga upp sig och jag kunde i princip inte springa alls. Försökte med diverse rehab, alla sorters skor och inlägg, fivefingers, yoga, stratcha, alternativträning och när jag ser tillbaka på det måste jag faktiskt skratta åt det hela. Förmodligen hade jag blivit hel betydligt snabbare om jag bara lagt mig på soffan och inte försökt alls. När jag hösten 2013 flyttade till Åre hade jag gett upp tanken på att någonsin kunna springa mer än några gånger i veckan. Men långa, lugna vandringar med ryggsäck var nog det absolut bästa som kunde hända mig, både kroppsligt och själsligt. När jag sedan fick jobb på Sylarnas fjällstation var det helt plötsligt inga problem att springa mellan fjällstationerna. Jag såg det dock inte som löpning utan transport och ett sätt att upptäcka nya platser och göra roliga turer.

Det är faktiskt först den här sommaren som jag verkligen känner att jag springer avslappnat igen och att det går bättre och bättre. Jag har sprungit utan avbrott nu i ungefär 4 månader den här här säsongen och helheten har aldrig känts så här bra. Det är roligt, jag vågar sätta små mål på vägen, men kan samtidigt ha distans. Scout och fjällen finns ju där även om jag inte kan springa. Men jag vårdar löpningen mer nu, och ser charmen med att få jobba lite grann. På så sätt är jag otroligt tacksam för de senaste åren, för om inte om hade varit... Om jag inte blivit skadad, om jag inte flyttat, om jag inte upptäckt fjällen, om jag inte skaffat Scout, om jag inte flyttat till Abisko... Hade jag då fortsatt älska att springa eller hade jag fastnat i prestations- och tidshetsen? Nu känner jag att jag hittat till det som verkligen passar mig: långa kravlösa myspass med bara Scout och renarna som sällskap.

Igår joggade jag igång igen efter Järvloppet, det kändes sådär. Men idag kändes det bra igen!

Järvloppet race report: tough love

53 km låter inte så långt, och även om banbeskrivningen talade om svart på vitt att det var många höjdmeter som skulle avverkas så hade jag inte riktigt förberett mig på den detaljen. Jag tänkte lite så här, hur kuperat kan ett lopp i Hälsingland egentligen vara. Ganska kuperat skulle det visa sig. Och det var inte så att man först sprang uppför ett fjäll och sen nedför det utan först skulle man upp, sen ner, och direkt efter upp igen. Jag som är lat tyckte det kändes onödigt att behöva springa ner när jag ändå skulle upp på nästan samma ställe igen.

Kl 07.00 gick starten. Jag gick och la mig tidigt igår i hopp om att kurera en förkylning och vad som kändes som feber. Sen upp strax efter fyra, käka frukost, och fara till Bergshotellet i Järvsö och hämta ut nummerlappen. När jag tog trappen upp från toaletten fick jag inget vidare formbesked, när benen stumnar av några få trappsteg så låter 53 km helt plöstligt mycket längre men det är ju inte så mycket att göra åt sådär några minuter innan start. Totalt var vi 19 springare, varav 4 tjejer. Det var även ett 11,7 kilometerslopp, en halvmara samt barnlopp. Vi som sprang 53:an fick uppleva två varv runt halvmaratonbanan och ett varv runt 11,7-kilomersbanan, så för att vara mer exakt så sprang vi 53,7 km, det känns viktigt att skriva, eftersom dessa 700 m kändes oändliga.

Jag valde tydligen strategin att gå ut hårt, även om jag inte var medveten om det just då. Jag låg i tät första 7 km innan jag blev ikappsprungen och till sist så småningom omsprungen av en kille och sen ytterligare två. Vid 18 kilometer började jag känna att "hmm... jag kommer att få det ganska tufft de sista 35. Varvade på 2.15, vilket låter som en ytterst medioker halvmaratid men som hade gett mig en andraplats i damklassen på den distansen vilket kanske säger en del om banan. Andra halvmaran försökte jag hålla mig i komfortzonen, vilket delvis lyckades, men har du väl blivit trött en gång så får du betala en gång. Dessutom började jag ifrågasätta valet av att springa i nya skor (och en ny modell för mig) som jag totalt sprungit 8 km i innan. Eftersom det låg utanför vad jag kunde påverka här och nu försökte jag bortse från det och bara tänka "keep running, keep moving". Sanningen att säga gick jag rätt mycket uppför efter första varvet men ni förstår principen. Blev omsprungen av ytterligare killar som jag sedan sprang om igen och vid andra varvningen låg jag totalt trea och var 12 minuter före närmsta tjej. Det peppade mig lite eftersom det innebar att jag dragit ifrån ytterligare 9 minuter under andra varvet trots att det kändes som att kroppen var en stor tung degklump. Peppen släppte dock efter bara några minuter då mitt lår bestämde sig för att få kramp och löpningen blev väldigt klumpig. Jag försökte beräkna hur mycket tid som går att tappa på 11,7 km och kom fram till att 12 min var fullt möjligt och att det nog bara gällde att uthärda så länge som möjligt. När de pigga, snabba, järvmilslöparna drog förbi kunde jag bara skratta åt eländet. Men till sist kom jag äntligen till sista stigningen som var en 400 höjdmeters trappa som jag redan sprungit uppför 2 gånger. Där och då ville jag nästan dö men jag lever ju efter "hem kommer man alltid" och det visade sig stämma den här gången. Tacksam att komma i mål, tacksam att komma i mål som första dam och på ny rekordtid för damer trots årets längre sträckning, tacksam att lyckas hålla platsen som totaltrea. Idag var jag inte riktigt med i matchen, varken fysiskt eller mentalt och detta är förmodligen det absolut jobbigaste "passet" jag sprungit. Är "missnöjd" med mycket, framför allt känslan i kroppen och en kass split men som jag skrev igår: learning by doing. Detta är trots allt bara min andra ultra och jag är ödmjuk för uppgiften. Min spurt de sista 100 m uppför sista backen och in i mål är jag dock väldigt nöjd med! Spurta kan man alltid! Sen har det verkligen varit en superdag. Välarrangerat lopp, vackra banor och grymma funktionärer. Addera sol och alldeles perfekt löparväder till det och man kan inte annat än att njuta oavsett hur jobbigt det är.

Nu väntar några lugna dagar innan jag far tillbaka till Abisko. Halsont har adderats till förkylningen (kanske föga otippat) så ikväll blir det familjemys med kräftor och imorgon en heldag i skogen. Just nu sitter jag och tittar på diverse kroppsdelar som fått spel och vibrerar okontrollerat. Livet.

Hem-hemma i Färila

Steg av tåget i Hudiksvall 05.39 i morse. Mamma var där och hämtade mig och nu är jag hem-hemma i Färila. Abisko har successivt blivit hemma under de två år jag bott där, inte som med Åre som var "home-at-first-sight", utan mer "hoppsan, jag uppskattar faktiskt den håär platsen mer och mer. Men Färila kommer alltid att vara ett av mina hemman: skogen, kullarna, åkrarna. Sprang några kilometer längs med Ljusnan i förmiddags (eller sprang... snarare rastade mig själv lite) och mina fötter var lyckliga över att få smeka över mjuk skogsstig och rötter, istället för parera stenar och klafsa i lera. Jag var lycklig över att omges av de stora träden, morgondaggen och komma tillbaka och äta smultron. Imorgon ska jag springa Järvloppet i Järvsö. Som alltid undrar jag varför i helvete jag envisas med att springa lopp. Jag gillar ju inte att tävla. Inte nervositeten som hoppar omkring i magen innan, inte rädslan att misslyckas. Och det är precis den där rädslan som sätter krokben ibland.

Egentligen ser jag fram emot imorgon. Jag ser fram emot att ha startat och att vara igång, springa i skogsterräng istället för fjällterräng och mot att få ett bra träningspass i fint väder. Jag vill ha en bra resa, samma känsla som under Swedish Alpine. Att bli trött men att vara fortsatt stark, framför allt i huvudet. Ja, framför allt tänker jag komma ihåg att ha kul. Att springa lopp är en lärdom och jag har inte sprungit så många. Därför påminner jag mig själv om att jag får vara en rookie, bara vara nöjd med att genomföra och klara av distansen. Imorgon ska jag springa 53:an, en distans som jag vet att jag klarar av men det är fortfarande relativt långt och inkluderar ca 3000 höjdmeter. Efter det ska jag ägna några dagar åt att bara vara i skogen innan jag far till Abisko-hem igen.

Abisko: bland asfalt och älgar

"Men varför sprang du asfalt?" Hon ser på mig som om jag vore spritt språngande galen. Och kanske är jag det, för varje gång mina fötter träffar vägen undrar jag också vad jag håller på med. Missförstå mig rätt - jag gillar att springa. Punkt. Överallt. Jag gillar rörelsen och att vara ett med min kropp. Men jag ÄLSKAR att springa på fjället och i terrängen. Fullkomligt älskar. Skulle jag välja en sak som jag vill göra varje dag i resten av mitt liv så är det det. Abisko är dessutom inget mecka för road runners. Det finns en väg, d v s två möjliggeter: att springa åt höger eller åt vänster. Trots att jag väldigt sällan springer väg så har jag hunnit prova bägge hållen. De är ganska likvärdiga. Jag brukar välja riktning beroende på vilket håll det blåser åt och utifrån dagsform. Är jag pigg och taggad börjar jag med motvind så jag kan trycka på i medvind på vägen hem, är jag trött och omotiverad så börjar jag i medvind eftersom hem kommer jag ju ändå bli tvungen att ta mig på ett eller annat sätt. De senaste två veckorna har jag i alla fall sprungit asfalt totalt tre gånger och svaret på "Varför?" är att jag haft en liten ambition om att a) bli snabbare b) påminna kroppen om hur det är att springa flackt. Det här med att försöka bli snabbare är lite av ett dilemma för jag är en myslöperska ut i tåspetsarna. Jag gillar helt enkelt inte att bli trött. Inte andfådd-trött. Jag vill kunna sjunga, prata för mig själv och ta små glädjeskutt när jag springer, inte kvävas. Men det verkar som om att andåddhet är lite av en förutsättning för att kunna springa snabbare under en längre tid. Tyvärr. Men när jag för ett par dagar sedan konstaterade att jag har ungefär samma grundfart i terrängen som på asfalten så lovade jag mig själv att jag faktiskt inte behöver springa väg mer. Fjället har ju trots allt oändliga möjligheter, både på och utanför stigarna.

För övrigt har jag (förhoppningsvis) precis avslutat två veckor med en kraftigt dykande form. Det har varit "den stora tröttheten" både psykiskt och mentalt. Lyckades ändå få till en vecka med 180 km, vilket är mängdrekord för min del, och drog sen ut och tältade tre nätter och myssprang dagsturer. Jag såg det som vila men det kändes minst lika mycket skit efteråt så till sist hade jag två dagar träningspaus när jag bara körde lätt styrka och drack vin. Jag vet inte om det var vilans eller vinets förtjänst men dagen efter körde jag mitt i särklass bästa långpass sedan 2011 då jag trots allt lyckades springa Stockholm marathon (asfalt!!!???) på 3.01. Så vem vet, kanske ligger det någon slags form där framme och lurar.

I Abisko är det höst nu och det har kommit nysnö även ganska långt ner på fjället. Löven gulnar mer och mer för varje dag och det är tights, jacka och buff som gäller. Det är svårt att tro att det fortfarande är augusti men ska jag vara ärlig så sörjer jag inte den avbrutna sommaren. Hösten är min tid, och jag hoppas på en lång sådan istället. Scout är också nöjd och har gått in i mysmode. Det innebär att han hoppar upp i sängen ett par gånger varje natt och vill bli kliad samt att både morgonklapparna och kvällsmassagen är mycket viktig. Jag gör mitt bästa som matte men det räcker tydligen inte alltid för i förrgår smet han iväg och jagade älg. Sex timmar senare hörde jag äntligen ett avlägset skällande i björkskogen och där stod Scout, fortfarande på älgjakt. Men han var tydligen trött för när jag skrek "MAT" så kom han springande, till synes överlycklig över att det var dags att gå hem. Eftersom jag trott att jag skulle hitta resterna av honom längs med vägen eller utefter järnvägen så var jag också överlycklig. Jag vet. Scout är en hund. Men han är också min familj, min bästa vän och mitt dagliga sällskap.

Some pics från de senaste veckorna.

Lördagsflum

Myggbett, sönderkliade, över hela kroppen, som på ett barn. Jag vill vara ett barn. Ett tyst barn som stänger dörren till sin lekkammare. Ett barn ute på fjället där regnet och vinden är mina vänner och vi dansar ikapp.

Det rör sig snabbt inne i mitt huvud. Inte dåligt, men snabbt, jag hinner inte med. Orkar inte ta in allt. Säger åt hjärnan att vara tyst ibland, eller bara tänka klart sina tankar. Ta en paus och vara i verkligheten. Den fnyser och jag springer, springer till häret och nuet där huvudet kan vila.

Livet som bara går och går och går utan att jag kan kontrollera. Allting bara händer och rinner mellan fingrarna. Tar tag och tappar. Gång på gång. Släppa? Men nej! Ta tag! Vill kontrollera även om det inte går. Men varför går det inte?!

Att inte kunna andas, leta efter den enkla vägen istället för att låta livet göra ont. Men jag vill ju att det ska göra ont, jag vill känna, och det som gör ont är det ofarliga. När meningslösheten äter upp mig längtar jag bara efter att bli galen.

Det finns ingen sanning i orden, hur gärna jag önskar att det vore så. Det är bara bokstäver som sätts ihop och leks med, som kan formas hur som helst och till vad som helst. Men egentligen kunde vi lika gärna vara ordlösa.

Åh, jag vet inte och hur ska jag någonsin kunna veta? Hur kan någon annan veta något? Förstår inte. Inte mig själv och inte någon annan så låt mig bara vara ifred i en luddig mjuk boll och titta ut på resten av världen. Jag behöver verkligen inte vara med, så tvinga mig inte. Få mig inte att vilja ibland för jag vill inte! Fatta det!

Imorgon efter jobbet ska jag och Scout ut på tur. Bara till på onsdag men ändå. Jag vet inte vart vi ska men det är helt oväsentligt. Vara ifred så att jag vill vara med människor igen. Det är en balans det där. Som allting annat. Hur kan det krävas så mycket skills för att skapa jämvikt i en gungbräda? Sen tittar jag på andra och ser att det verkar vara ganska svårt ändå och att jag kanske trots allt gungar på ganska bra i min park.  

Höstfeelings och backträning

Idag körde jag det första "strukturerade" passet sedan Swedish Alpine Ultra och det blev ett backpass, 5*Stornabben. Nabbe betyder kulle på någon dialektslang som jag fortfarande inte helt vet vilken det är och Stornabben är, precis som det låter, vår största "kulle" här i Abisko. Observera, inga som helst likheter med ett fjäll! Upp på Stornabben är det ca 1 km beroende vilken väg man tar och lutningen varierar mellan snäll och lite mindre snäll men ändå fullt springbar. Mest såg jag det dock som en träning i stenig nedförslöpning då terrängen, som överallt annars häromkring, stundvis är rätt stenig. Idag var det dessutom hala stenar så det var helt perfekt för balansen och jag är stolt över att det bara blev två vurpor. En sommar för några år sedan körde jag en hel del så kallade hyggesintervaller vilka går ut på att man letar upp ett lagom lutande och lagom snårigt hygge, joggar uppför och springer nedför med livet som insats. På den tiden kunde jag inte springa "på riktigt" p g a en kinkig höft men ju mindre monotont desto bättre. Det blev också en hel del snöpulsande på vintern, i både kängor och five fingers med och utan ryggsäck. Man kan säga att jag testade mig fram... Så här i efterhand kan jag tycka att vissa idéer jag haft är ganska lustiga (och knäppa) och när jag ibland beklagar mig över min brist på kreativitet brukar mamma säga att jag åtminstone är väldigt kreativ när det kommer till träning. Sanning att säga tror jag att vissa saker gjort mer skada än nytta (till exempel teorin om att det är bra att springa skadad för att lära sig hantera smärta, eller springa i 30 grader kyla i alldeles för lite kläder och "få" ta på sig ett klädesplagg till för varje halvtimme) men jag tror i alla fall att vissa saker stärkt mig mentalt. När jag tycker att någonting är tråkigt brukar jag tänka på vattenlöpning och den tiden jag hade fått för mig att jag skulle köra det två gånger om dagen 5 dagar i veckan och sen ett långpass på 3-4 timmar. Det var TRÅKIGT hur mycket jag än försökte piffa upp passen. Nuförtiden är jag alldeles för kräsen med min tid. Visst gör jag ibland saker som jag kanske inte helt tycker om men på det stora hela - väldigt sällan. Att springa tröskel på platten är ungefär så illa det någonsin blir.

Den senaste veckan har jag lekt mycket, sprungit mycket obanat och letat nya platser. Jag välkomnar att hösten är på ingång. Vinden, de låga molnen och kylan i luften. Jag är färdig med värmen och med det ständiga ljuset. Nu väntar den vackraste tiden på fjället med krispiga mornar, höststormar och stjärnklara nätter. En månad till sen börjar fjället tömmas på vandrare. När jag är ute så vill jag ha ensamheten, hör till dem som viker av leden för att undvika ett möte. Nej, jag vill inte prata, inte dela turerfarenheter, jag vill vara ifred. Jag och Scout. Tältet och en bok. Fast jag läser inte så mycket ute på tur, tänker mest. Går. Packar ihop, går, packar upp, lagar mat och sover. Enkelt. Det är så jag laddar upp mellan säsongerna, är tyst. Stugliv och turliv. Har så smått börjat fundera över höstens tur som kommer att bli 2-3 veckor i slutet av september/början på oktober. Vart har jag inte riktigt bestämt än. Det får inte vara för planerat heller då jag vill kunna gå som jag vill och stanna där jag vill. Jag hade gärna gått en liknande tur som i april och sett Padjelanta på hösten men det går inte eftersom Scout råkar vara en hund och hundar är förbjudna i området den tiden. Men på det stora hela skulle jag förmodligen kunna gå i princip i vilket fjällområde som helst och vara nöjd. 

I förrgår var jag bara tvungen att gå in i dimman

Vid Lapporten

Några höstbilder också trots att vi inte riktigt är där än...

Vardag

Solen letar sig ner mot bergen. Färgar himmelen rosa och fjället skiftar i guld. Torneträsk glittrar. En saga, ett sagolandskap. Jag är fjällprinsessan och Scout är min varg. Vi dansar över stenar, springer ikapp. Vadar över jokkar. Låter vattnet kyla oss. Stannar och dricker. Är. Det handlar inte om löpning, inte alls. Det handlar om dessa kvällar, om fullkomligheten i att vara ett med naturen, ett med sin kropp, om kärleken. Det kan vara stjärnklara nätter i skoterspår och luft som är så kall att den knappt går att andas. Eller att springa i stormen, med stormen, mot stormen med goggles. Om att springa barfota på stranden och leka med vågorna. Soluppgångar, dagar, kvällar, nätter. Årstider och väder. Det är därför. Jag springer för att känna mig levande och för att överleva. För att det är det fullkomliga.

Kvällsspring

Att springa är en stor del av mitt liv men den här bloggen kommer aldrig att handla om träningsupplägg, tider eller prestationer. Jag tycker att det är ointressant. Visst tävlar jag, men mot mig själv. Det är mer en fråga om att utvecklas. I min värld är huvudet det allra viktigaste, långt viktigare än kroppen. Den är däremot ett redskap vi behöver ta hand om. Det är lätt att halka iväg och titta på hur andra lever och tränar och tro att det är så det ska vara. Att hitta inspiration är bra, det är jag övertygad om. Men inte kopiera och inbilla sig att det ska fungera. 

Min egen så kallade "träning" inkluderar i princip alltid Scout. Det måste den göra och det vill jag att den ska göra eftersom han är den absolut viktigaste i mitt vardagliga liv. Vår tid tillsammans går före att springa ett visst pass även om det inte alltid är ultimat ur kortsiktig prestationssynpunkt. Men i det långa loppet ger det mig så otroligt mycket mer. Som sagt, det handlar om att hitta vad som fungerar för en själv, kroppsligt, själsligt och i praktiken och lämna utrymme för det som inte är "perfekt". Men ibland tappar man balansen för en stund. Jag snubblar ofta, ramlar ibland, men har blivit bättre på att hitta tillbaka. Bättre på att se mina egna begränsningar, men kanske framför allt mina egna storheter och hur jag ska skutta över de där begränsningarna. 

Jag har börjat springa i princip så som jag brukar göra igen, men inga dubbla pass med löpning. Det känns både bra och dåligt hittills. Fart på flackt känns inte alls bra för benen tvärstoppar och jag får ont i en höft samt diverse andra kroppsdelar efteråt, men att kravlöst lufsa omkring fungerar bra. Idag var jag ute på den första lite längre svängen sedan Swedish alpine ultra, 4 + 2 timmar. Fyra timmar myslufs och 2 timmars ofrivilligt jaga Scout. Som sagt, Scout är i högsta grad delaktig i min träning.

Fun runs

Blöt löpning

Har även hunnit med en tur till Låkta via Trollsjön

Mellan Låkta och Trollsjön var det rätt mycket snö kvar