Dan före nyår

Sista dagarna av 2018 går mot sitt slut och jag tänker göra en kort summering av året som gått. 2018  och har på det stora hela varit ett bra år för mig, och de dalar som varit har inte varit lika avgrundslosa som de haft en tendens att vara tidigare år. Kanske börjar jag hitta "mitt" lugn och sätt att leva, kanske blir jag bara äldre. Jag vet inte men jag är glad över att det är så. Det har hänt mycket roliga saker i år rent allmänt. I februari gick jag in som delägare i Activities in Abisko, någonting som jag fortfarande inte riktigt vet vart det leder eller vad det innebär. Jag har i ärlighetens namn aldrig velat vara företagare eller ha ansvar, men ibland tror jag att det bara är att ta de chanser som uppenbarar sig. Jag känner att jag för första gången har en fast punkt och någonting att stanna kvar vid en stund, både skrämmande men samtidigt en slags trygghet. Det finns ingen anledning för mig att lämna Abisko just nu och kanske är det så att den största utmaningen för mig är att faktiskt stanna upp, landa. Att tillåta mig själv att våra nöjd. Att vara nöjd innebär inte att jag inte vill fortsätta utvecklas men jag känner en enorm tacksamhet över det som är. Rent prylmassigt och ekonomiskt behöver jag inte så mycket men jag har det viktigaste av allt: Scout, tid att vara på fjället, springa, resa, träffa min familj då och då. 2018 blev det en del småresor hemma i Lappland och övriga Sverige, Seychellerna, Frankrike och Andorra, en par längre perioder stugmys i Häsingland, några kortare fjällturer och en längre, och många många långa dagar ute på fjället. Jag älskar ju nämligen även min hemmaplan. Avslutningen på året blev tyvärr inte den bästa då min moster dog i en olycka i början av december. Jag har inte riktigt några ord för det ännu utan lämnar det där.

Löparmässigt har det varit en del upp och ner och kroppen har haft perioder då den inte alls varit med på noterna. Mitt mål för vintern var rätt och slätt att inte tappa för mycket rent lopmassigt utan grunda för våren och det tycker jag ändå jag lyckades hyfsat med. 2017 och 2018 är ju första åren som jag kunnat springa utan några större uppehåll för skador och det märks såklart en stor skillnad när det går att hålla någon form av kontinuitet. I februari sprang jag Höga Kusten Winter Trail 53 km, ett lopp som passade mig ganska bra då jag är van vid att pulsa i snö och gillar när det inte bara handlar om renodlad löpning. Att vinna var ju såklart en bonus. I april satte jag igång barmarksträningen, först på Seychellerna där jag sprang mycket intervaller på löpbandet kombinerat med lugna strandjoggar och vattenlöpning i havet. Därefter åkte jag till Hälsingland och la mig på den mängd som jag legat på större delen av vår sommar och höst, dvs 14-18 mil i veckan. Ibland något mer och ibland något mindre. Tidsmässigt har det dock varit större variation då 30 km obanat på fjället tar betydligt längre tid än 30 km längs med asfalt. I Hälsingland sprang jag även långa terräng DM 8 km, Borgarloppet 21 km och Bjornfrossa 62 km där jag kom 1a, 2a och 1a. Tillbaka i Abisko gjorde jag några riktigt bra långpass på fjället, bland annat Alesjaure t o r 72 km på strax under 7 timmar i vad som kändes som väldigt behaglig takt. Jag sprang Höjdmeter med Höjdmeter i Loussabacken i Kiruna och vann ganska oväntat. Sommarens huvudmål var att springa SAU under 12.30, helst ner mot 12 h och det kändes väldigt rimligt. Sista veckorna började dock träningen gå riktigt tungt och det höll i sig över SAU och ytterligare en dryg månad framåt. 12.33 var definitivt inte vad jag hade tänkt mig och även om det var betydligt snabbare än förra året och räckte till en vinst i damklassen så är detta med facit i hand årets absolut sämsta lopp. Framför allt var det min sämsta insats rent mentalt och jag lovade mig själv efteråt inte låta de negativa tankarna ta mig igen. Det är inte ett dugg synd om mig eller någon annan ultralöpare bara för att vi råkar vara lite trötta eller har ont någonstans, att fortsätta framåt är ett val och passar det inte så är det bara att kliva av. Stannar man på banan är det bara att göra det bästa av det som är och sätta en fot framför den andra i den mån det går. Så SAU blev en lärdom och lite av ett uppvaknande.

I augusti åkte jag till Arjeplogsfjallen och sprang Arctic circle race 17 km. Jag är ju inte allś snabb men förvånande nog så blev det ännu en vinst. Ett par veckor senare sprang jag Järvloppet 53 km i Hälsingland och här började formen äntligen vända. Jag vann damklassen och kom tvåa totalt, nästan 50 min snabbare än förra året, men framför allt så tycker jag att jag disponerade krafterna bra och hade kul hela vägen. Därefter sprang jag Myrsyran i Kiruna, ett roligt och blött lopp som jag vann. I oktober hade vi det första löplägret i Abisko vilket blev ett av årets höjdpunkter och jag hade turen att lära känna några fantastiska människor. Nästa år ser jag fram emot att köra tre stycken! Löpararet avslutades på bästa sätt med Kullamannen 100 miles där det mesta äntligen stämde. Att jag lyckades vinna damklassen och komma fyra totalt bland alla dessa duktiga löpare känns både helt osannolikt och jättekonstigt.

Just nu "är" jag bara. Jag springer, håller hårt om min egen bubbla och funderar inte så mycket.
AOm mindre än två månader är det dags för Transgrancanaria och jag vet faktiskt inte om jag kommer att vara i form och redo. Det har varit mycket annat i livet och jag har sista veckorna prioriterat den typ av löpning som jag behöver för att må bra över den så kallade träningen och jag känner mig tillfreds med det. Att springa lopp är en väldigt liten del av livet. Jag har även tänkt om lite inför TEC i april dit jag hade tänkt komma med åtminstone några veckors bra barmarkstraning i benen. April är dock en väldigt fin månad till fjälls och det får bli några veckor med pulka och tält tillsammans med Scout istället. Om den uppladdningen fungerar för 100 miles återstår att se och gör den inte det så kommer ju en sommar och höst nästa år också.

Sista dagarna av året spenderas i Kvikkjokk.

Vinterlöpning

Ögonfransarna har frusit ihop och det är svårt att se. Kylan har för länge sedan krupit in i kroppen, in i skelettet och händerna blivit oformliga klumpar. Andetag som flätas ihop, mina och Scouts där vi travar sina vid sida. Den stilla rytmen, ordlös men mättad av uttryck. Intryck. Vi och fjället tillsammans med tusentals tankar. Och så det stora lugnet. Vi springer genom skymningen, mot mörkret. Jag betraktar fjällbjörkarna som är täckta av centimetertjock frost medan stegen för mig framåt. Fötterna har trevande börjat leka igen och jag låter dem hållas, bara slappnar av och följer med. Hjärnan räknar inte längre. Inte kilometer och inte timmar. Den litar på kroppen. Allt har sin tid. Just nu är jag inte på väg någonstans utan försöker att ta till vara på årets mörkaste dagar och tackar fjället för att det bjudit in mig, låtit mig beskåda, lärt mig att älska det utan förbehåll. För att det bara låter mig vara jag. Vid Apelsintallen stannar vi, som alltid. Jag sluter armarna om stammen och vilar kinden mot barken. Scout lyfter benet och kissar. Knappa tre kilometer hem. Jag har sprungit sträckan tusentals gånger under åren som gått sedan jag kom till Abisko. Jag hoppas att det kommer att bli många gånger till. Men man vet inte och jag aktar mig för att ta för givet. Livet är skört och jag tänker ofta att vi slösar mycket. Jag försöker att bli bättre på att inte göra det men ibland glömmer jag. Ni vet såna gånger som man går vilse i försöken att vara duktig eller att passa in, sånt som inte är så noga egentligen. Ofta blir jag irriterad över det så kallade spelet och "tassandet", det outtalade vad man får och inte får göra och säga. Förutom att det gör mig jävligt tom så är jag ganska bra på att spela. Spelar man tillräckligt bra så kan man ju faktiskt till och med stänga av och inte finnas fast man finns vilket många gånger kan vara både lämpligt och lockande. Att springa tar mig till verkligheten, eller åtminstone det som är verkligt för mig. Gör att saker och ting känns även om de inte alltid känns bra. Livet.

Tredje advent

Den här bloggen var egentligen menad att handla mer om livet i Abisko i allmänhet och mindre om löpning men jag inser att det blivit precis tvärtom. Kanske för att livet i allmänhet handlar mycket om just att springa, eller som jag skrivit förut - om att transportera mig på fjället. Jag springer när jag är glad, ledsen, stressad, fundersam, lycklig, i behov av ensamhet eller bara vill känna vinden i håret. Jag springer för att upptäcka nya platser, för att säga hej till gamla platser och för att uppleva. För att få vara naken och känna fullt ut. Jag behöver de här timmarna och dagarna både för att överleva och för att leva. Länge trodde att det handlade om att genomleva dagarna inte om att faktiskt leva dem, och om att hitta sin "av-och-på-knapp". Känna lagom. På gör jag ingenting annat än att känna och det finns stunder när jag springer med tårarna rinnande för att livet är så ofattbart vackert.

Jag tycker att vuxna generellt tar alldeles för seriöst på sin träning och komplicerar till det. Självklart beror det på vad som är målet men jag tänker att en grundläggande förutsättning oavsett mål är att man känner en glädje i att röra på sig. Jag tycker om att "leka" när jag springer: tävla med Scout, springa genom bäckar, hoppa på tuvor eller helt enkelt ta små skutt bara för att jag kan. Hittills har jag inte sett det i en enda bok jag läst om träning. Däremot är det en jäkla massa tjat om pulszoner och  diverse intervallpass. Själv har jag utvecklat en slags allergi mot allt sådant. Kanske är det verkligen så komplicerat, kanske inte, men för egen del tar det mer energi än vad det ger att försöka göra allting "rätt". Och det är ju faktiskt så rörelse inte alls behöver handla om att bli snabbare, starkare eller smalare utan helt enkelt om att det är en del av livet. Det finns stunder jag verkligen behöver påminna mig själv om mina värderingar, gånger jag lägger ut en bild på en klocktavla med kilometertider på instagram och sen tänker "fan Anna, varför?!"

I dag har jag och Scouten varit ute på fjället och bara varit. Sprungit, pulsat och knäppt kort. Scout har jagat älg och jag har jagat Scout och vips så var vi uppe ovanför dimman. Jag såg en vit fluffig hare, en liten lämmel och så såklart älgen. Inga människor. Jag brukar försöka oftast vilja se så lite människor som det bara är möjligt när jag är ute så det gjorde ingenting. Scout är tvärtom - han blir jätteglad de gånger vi möter någon. Det har äntligen börjat bli kallare och stundtals frös jag rätt ordentligt. Snö är dock fortfarande en bristvara och det känns som vi fortfarande är i väntans tider. Detta är dock sista veckan innan dagarna börjar bli något längre igen och det kommer faktiskt inte att så mycket att slippa dra fram pannlampan kl 14.

Motivationsbrist

Inspirationen att springa är just nu obefintlig. Jag satte igång att träna ordentligt igen knappt en och en halv vecka efter Kullamannen och har borrat ner huvudet i den obefintliga snön sedan dess men det har gått tungt, riktigt jävla skittungt. Jag har sagt till mig själv att det är bra mental träning, att härdas, att det inte ska vara lätt och roligt jämt och att det handlar om disciplin. Att småskavanker ska ingnoreras.

Jag har matat på pass jag inte alls tycker är roliga, fram och tillbaka fram och tillbaka längs E10an för att få ihop de kilometrar jag tycker att jag borde ha in slutet av veckan och löpningen på fjället nu tar så mycket mer tid. Och för att det här med att klämma in mer höjdmeter också tar mer tid. Frustrerad och stressad över att det går så långsamt i snömodden, över att allt ska hinnas med samtidigt, över att Transgrancanaria är mindre än tre månader bort och jag är i skitform. Över att inte räcka till och irriterad över jag till och med gruvar mig för att springa. Jag vill verkligen inte. Det händer mig ibland, enstaka dagar men sällan under veckor i sträck. Även om jag är sliten och trött så brukar jag ändå få ut någonting av löpningen men nu är jag bara lättad när passen stökas över.

Jag inser att jag glömt leken och vad att springa faktiskt är för mig. Låtit det handla om siffror istället för det där som ingen klocka kan visa. Sökt inspiration utåt istället för att titta inåt och försökt rätta in mig i en så kallad mall som inte ens finns. Jag ska göra på mitt eget sätt annars kan det faktiskt lika gärna vara. Det behöver inte vara roligt jämt, inte lätt, men det ska kännas givande och inte bara som en grå massa. Det är lätt att dras med i den så kallade "löparhetsen" och gräva ner sig i prylar, alla tusentals olika träningsstrategier, pulszoner, intervaller, trösklar, energiberäkningar, löpargrupper, utmaningar, träningsappar.... Ja, you name it. Det passar säkert vissa men inte mig för det jag älskar med löpningen är enkelheten i att vara i min egen kropp och röra mig i naturen och att få vända hjärnan ut och in. Att gå ifrån det här med att vara människa och bara "vara". Bli en trollprinsessa, prata med fjället, känna ända in i själen.

Ingen väg är rak och det är ok att gå lite vilse ibland och irra på måfå men nu ska jag faktiskt stanna upp och plocka fram kartan och fundera på vilken sträcka jag vill gå 2019. Jag har några checkpoints på vägen och det är Transgrancanaria 128 km, TEC 100 miles, SAU 107 km, Echappe 144 km och Kullamannen 100 miles. Däremellan tänker jag nog strosa obanat. Over and out.

När man väljer asfalt framför detta är det definitivt dags att fundera över vad man håller på med.

Vinden sliter i mig, får mina ögon att tåras. Fjället. Jag, Scout och fjället. Ensamheten som är så långt ifrån tomhet som det går att komma. Slappnar av och sätter tilliten till kroppen, fötterna. Att de hittar rätt. Som tentakler. Känselspröt. Levande, lekande framåt. Friheten i att springa utan att vara på väg någonstans, bara njuta av rörelsen i sig. Om det finns något mer fullkomligt? Jag tror inte det.

Mellanperiod

Det blir inget Tjörnarparen i år för min del, tyvärr. Att springa ytterligare 100 miles om bara tre veckor känns för tätt på även om jag så gärna ville springa just det loppet. Det är lätt att dras med i "lopphetsen" och många i ultravärlden verkar springa långa lopp väldigt tätt. Själv försöker jag skynda långsamt då mitt absolut främsta mål för de nästkommande åren är att hålla mig skadefri. Det kan låta som ett trist huvudmål men jag tror att den absolut viktigaste förutsättningen för långsiktig förbättring är kontinuitet. Jag har haft ett bra löparår, en hel del upp och ner, men på det stora hela så har utvecklingskurvan gått stadigt uppåt och med nio vinster och två andraplatser så kan jag inte klaga. Kullamannen blev en fin avslutning och det känns helt rätt att nöja sig ännu mer istället för att gapa efter ännu mer. 100 miles är fortfarande en alldeles för lång distans för mig för att jag bara ska kunna ta det som en kul grej och med Transgrancanaria tre månader bort och sen TEC 100 miles i april så vill jag lägga tiden som kommer på att förbereda mig. Det känns bra att avsluta säsongen och fortfarande vara riktigt riktigt sugen och jag ser fram emot att träna lite mer specifikt inför dessa lopp som är totalt olika. Transgrancanaria blir med sina 7500 hm på 128 km det absolut mest kuperade lopp jag sprungit och min första bergslopp, TEC blir med sin 11 km långa rundbana det mest "snabbsprungna" lopp jag sprungit i modern tid och kommer att kräva en del "plattlöpning" och fart innan. Jag har hittills i år bara tränat på på i princip samma sätt oavsett lopp och fokuserat på att ligga på en hyfsad mängd, ca 15-18 mil/v (ibland ner mot 12 ibland upp mot 20), mestadels fjällterräng och nån gång i veckan någon form av fartinslag och det ska bli riktigt roligt att "utmana" lite mer och inte bara jobba med förflyttning. Vinterträningen kräver dock lite eftertanke då det är svårt att få till de riktigt långa löpdagarna på 6-10 timmar när temperaturen ligger runt minus 25-35 men jag tänker att det inte behöver vara en nackdel att för en period satsa på mer lättsprungna snabbare långpass istället för obanade riktigt långsamma. De flesta längre ultralopp förutom SAU verkar ju innehålla åtminstone vissa partier asfalt/grusväg/planare stigar och där har jag nog en hel del att hämta om jag jobbar lite mer aktivt med den biten.

Jag har under året frågat mig vad jag egentligen vill ha ut av löpningen: mysspringa, springa nåt lopp då och då, eller faktiskt satsa på att utvecklas? Tankarna har hela tiden kommit tillbaka till "inte ska väl jag..." och jag har tyckt att det känts en smula fånigt att lägga så mycket tid och energi på någonting när jag bara är motionär. Men rannsakar jag mig själv, utan rädsla för vad andra ska tycka och tänka, så är svaret att jag är nyfiken på att se vart jag kan ta det. Lika mycket som jag är rädd för att sätta mål, lika mycket så älskar jag det. Att våra i min bubbla och jobba mot någonting. Jag har strövat ganska planlöst i några år och det har varit nyttigt för mig, men med hela mitt hjärta känner jag nu glädje över att försöka gå all in för någonting. Att träna har ju alltid varit en väldigt stor del av mitt liv, även om inte just att springa varit det, och även om det periodvis varit mest förknippat med ångest och tvång så har det också gett mig så otroligt mycket genom åren. Jag har varit rädd för att ett all in skulle resultera i en återgång till gamla vanor, men att styras av rädsla är en himla trist sak och framför allt så "lever" jag nu och inte bara "genomlever". Allt har sin tid.

Jag är i alla fall igång med löpningen igen även om det för tillfället mest är stilla mellanmjölk. Försöker mest bara vänja in kroppen vid dubbelpass och åtminstone 20-25 km per dag igen. Då fjället är en isgata så blir det mycket monoton asfalt men det passar mig rätt bra just nu då det är relativt tidseffektivt och jag kan låta tankarna sväva iväg. Ser dock riktigt mycket fram emot snö och att få springa skoterspår!

Kullamannen 2018: Äntligen!

Jag och Roger kommer till First Camp Mölle natten till torsdag. Oscar och Thomas ska komma nästa dag och vi hinner med en frukost på Grand Hotell samt en 45 min jogg på Kullaberg innan de anländer. Vi lunchar på krukmakeriet och träffar där ett gäng andra löpare. Stämningen går att ta på nu, imorgon gäller det. Oscar bor med oss medan Thomas och Louise sover i Båstad. Thom kommer ut till oss på eftermiddagen och vi spenderar kvällen tillsammans. Oscar och Thom sitter och jämför energiplaner i excel medan jag packar skumtomtar. Känner mig med ens fruktansvärt oförberedd och drabbas av en minuts dåligt humör. Vi går och lägger oss tidigt men jag sover inte särskilt mycket och är vaken när klockan ringer. Vi packar in oss i bilen och kör mot hotell Skansen i Båstad där det är pre-race-frukost innan start. Vi är alla nervösa och det sägs inte så mycket.

Vid frukosten så försöker jag undvika att titta så mycket på de andra löparna och påminner mig själv om att jag alltid tycker att alla andra ser snabbare ut än jag. Käkar, förbereder drop bags och lyssnar på ett kort välkomstmöte. När det är tio minuter till start tar jag en kort stund för mig själv och blickar ut över havet. Jag känner samma egendomliga lugn, samma ivriga förväntan som jag gjort under de senaste veckorna. Formen, den som lyst med sin frånvaro under sommaren, lyser lika starkt med sin närvaro nu och jag längtar efter att få pusha och låta kroppen gå Det är mitt lopp, jag känner det, men försöker samtidigt tona ner mina förväntningar. Jag har ju aldrig sprungit 100 miles och vet inte vad som väntar. Klockan tickar mot start och jag kramar Roger och de andra, önskar dem en fin dag och natt. Så kommer riddaren på sin vita häst dansandes, nedräkningen börjar och så går starten. Täten försvinner fort iväg och även en klunga med Sofia Smedman, fjolårets vinnare, sätter av i ett relativt högt tempo. Jag ska springa mitt lopp så jag saktar ner för att springa klokt men sen tänker jag "äh, det löser sig" och hänger på. Kilometrarna fladdrar iväg och jag springer om Sofia. Tycker jag springer lugnt och kontrollerat men klockan visar att det går betydligt snabbare än tänkt. Jag överlägger med mig själv och bestämmer mig för att gå på känsla istället för klocka. Vips så har en mara passerat. En fjärdedel gjord, mer en hälften av det flacka partiet. Känner mig pigg och stark och i min egen bubbla av icke högklassig musik. Efter ca fem mil så når jag Ängelholm där jag har min första drop bag. Möts av Roger, ytterligare glada supporters samt ett gäng funktionärer. Jag har varit orolig för att det ska ta lång tid att hitta rätt väska men det går himla smidigt och jag plockar på mig pannlampa samt mer energi, fyller flaskorna med sportdryck och ger mig iväg. Jag får reda på att Sofia ligger sju minuter bakom mig, vilket i sammanhanget är lika med ingenting. Det är tre mil kvar ut till Kullaberg och till dess att loppet börjar och jag börjar bli småless på det monotoma matandet i motvind. Jag är ingen plattlöpare utan ser fram emot att nå den mer kuperade halvan. Hittills har det ändå gått över förväntan och min förhoppning är att benen kommer bli som nya igen när de får börja jobba lite annorlunda.

Foto Mtn Adventure 

Foto Mtn Adventure

Foto Mtn Adventure

Maler på. Har lite problem att hitta markeringarna och virrar till det några gånger, tappar tid. Väntar in andra löpare. Blir lite irriterad och tappar flytet lite. Den första lilla svackan. Min energi tar slut både i form av vätska och gels. Rookie. Jag skulle ha räknat på det lite bättre ändå. Tröstar mig med att det bara är ett par mil kvar till Mölle. Ingenting. Första biten ute på Kullaberg förvånas jag över kuperingen, den är mer backar, mer snår, mer tekniskt än jag hade väntat mig. Jag trodde att det var en överdrift men icke. Det känns som det går oerhört långsamt och jag förväntar mig hela tiden att bli omsprungen. Stressar lite över att jag tappar tid och över att fötterna snubblar vid bytet från de betydligt plattare stigarna. Men jag försöker nollställa. Försöker att bara springa. Mig själv, den enda jag kan fokusera på. Att göra det jag kan. Så kommer den beryktade Dödsbacken. Visst är den brant, brantare än väntat faktiskt, men vips så är jag uppe. Eller? Nej, det är jag inte - backen tar hela tiden ny fart. Tre gånger till uppför detta alltså. Jahapp. Jag ser till att inte pressa på för mycket för jag börjar inse att jag kommer att behöva en del krafter till de sista tre varven. Kommer till fyren. Missar vätskestationen. Skit. Stressar lite över att jag sabbat mig gällande detta men det är ingenting att göra åt nu.

Så når jag Grand Hotell för första gången. 10 mil sprungna och 67 km kvar. Det känns överkomligt. Det är nu det börjar, loppet. Taggas av Roger och arrangörerna. Emil Sergel ska göra ett reportage om loppet efteråt och är där och filmar, likaså Trailrunning Sweden. Jobbar på imagen och att inte se trött ut och det funkar. Jag är egentligen inte särskilt trött heller det ordförande bara det att det varit en lång transport. Men med högklassig musik så som Aqua och E-type löser sig det mesta. Thom har brutit pågrund av en hoftböjare och en fot. Blir ledsen för hans skull. Tycker att han och Roger är hårda när de kör iväg mig ut i kylan igen. Men de har rätt i att det inte går att bli sittandes. Första varvet flyter på smidigt och efter en stund börjar jag passera löpare som är på väg till Mölle för första gången och jag blir glad över att det händer något. I en backe ser jag Oscar, vi byter några ord och han verkar vara vid gott mod trots problem med ett knä. I slutet av varvet tappar jag tid igen och maskar lite onödigt på transporterna. Jag försöker driva på mig själv men det är svårt. In till varvning. Nu är det många löpare här. Jag byter tröja och fyller snabbt på med energi. Kortare stopp än förra gången. Ut igen. Kanske åtta timmar kvar nu. Ingenting men det känns länge. Ett varv i talet påminner jag mig själv. Andra varvet går ganska långsamt. Jag försöker hushålla med energi men framför allt är jag lite lat och ramlar in i bekvämlighetszonen. Jag vill fullfölja och jag vet att jag kommer att göra det nu och är ganska nöjd med hur det gått hittills. Shape up nu girl.

I sista varvningen frågar jag försiktigt hur långt bakom nästa tjej är. Får inget klart svar men får höra att det är åtminstone en och en halv timme och att jag kan ta det lugnt för att inte riskera att vägga. Jag kommer inte att vägga och det säger jag, inte nu. Hur jag kan vara säker på det vet jag inte men det är jag. Jag ger mig ut på sista varvet ganska exakt kl 03.00 med orden "vi ses innan sju". Har fyra timmar på mig att springa ett varv för att springa under 22 timmar och 22 timmar är en tid jag skulle vara väldigt väldigt nöjd med. Början av varvet går lite långsamt men allteftersom att jag passerar allt för sista gången är det kroppen vaknar till liv och jag kan öka takten allteftersom. Nedför går lätt lätt och jag passerar ständigt löpare. Visst gör det ont men allt det stappliga är borta. Uppför märks det att jag varit igång en stund men jag behöver inte försöka hålla mig fräsch längre så det handlar egentligen bara om hur trött jag orkar bli. Av naturen är jag rätt lat och redan rätt nöjd så jag pushar lite lagom, så att det "gör ont" men är hanterbart. Uppför dödsbacken går det tungt och jag känner mig som en tung klump när jag drar mig upp med hjälp av repet. Skrattar lite åt att jag är så osmidig, men nu är det ju sista gången. Sista varvet. Sista riktigt jobbiga backen. Vägen mellan dödsbacken och fyren har varven innan känts oproportionerligt lång men det här gången försvinner den bara. Jag trycker på lite eftersom jag passerat tre killar under varvet som legat före mig i totalplaceringen och jag har en liten förhoppning om att kunna knipa den totala fjärdeplatsen. Inte för att det spelar så stor roll, men lite kul hade det varit och jag taggar till av att få "tävla" lite. Vid fyren står Roger och svingar sin koskälla hysteriskt. Det är ett jäkla liv på de där. Jag går fyrbacken och säger till Roger att härifrån är det bara att köra. Inte så långt kvar till mål och en rolig sträcka att springa. Konstigt nog är jag knappt trött längre, bara så ofattbart tacksam över vetskapen att jag kommer att lyckas ta mig i mål, tacksam över att kroppen hållit hela vägen och den klarar att förflytta mig dessa distanser. Jag tänker på resan hit, alla besvikelse och ångest över att inte kunna springa, över att till sist försöka sluta tänka på löpning, sluta vilja. Jag tänker på åren i Jämtlandsfjällen, på långa dagar till fjälls på skidor och i löparskor. Inte löpning som så men förflyttning. Hur det på något sätt härdat och läkt, fysiskt men framför allt mentalt. Når asfalten. Sista 100 meterna nu. Känner ett styng av vemod när jag ser Grand Hotell. Det ska bli skönt att sluta springa men på något sätt känns det också vemodigt. Det är som att springa är allt som finns just nu och jag inte vet om jag är redo att spräcka bubblan. Klockan visar 21.15. Sinnessjukt. Jag är ju ingen löpare. Emil filmar när jag passerar mållinjen. Själv tror jag att målet är inne på grand och fortsätter springa fram till dörren och när den inte går att öppna blir jag irriterad. Som om några sekunder hit eller dit skulle spela någon roll. Så är jag inne. Roger möter mig. Där sitter också löpare som är på väg ut på nästa varv. Jag sätter mig ner. Så var det slut.

Det har varit en fantastisk helg på alla sätt och vis. Tiden 21.15, 1a tjej och 4e totalt överträffade alla mina förväntningar. Men framför allt har det varit allt det där andra. Att göra detta tillsammans med Thomas, Thom och Oscar som alla var på löplägret tidigare i år och som jag på denna korta tid kommit att se som riktiga vänner. Roger som tar hand om både mig och Scout så att all denna löpning går att genomföra. Alla människor som trott på mig innan start trots att jag egentligen är en total nykomling i ultravärlden. Alla som hejat längs med vägen och gett mig energi, hela tiden. Alla som suttit hemma och följt mig under loppet. Alla fina ord efteråt av medlöpare och arrangörer samt personer som jag inte vet vilka ni är. Jag har fått höra att det är otroligt att jag kunde vara så glad hela tiden men herregud, hur skulle jag kunnat vara annat? Jag har ju som blivit trodd på hela vägen. Och framför allt så älskar jag ju att springa. Kärlek innebär inte att det är smärtfritt och friktionsfritt alltid utan att jobba sig igenom även de tyngre perioderna och stunderna av tvivel. Det innebär inte att det är roligt jämt. Jag har älskat varje meter av detta lopp och sprungit varje steg med hjärta. Jag har gett mig själv men fått tillbaka så mycket mer och som inte har med resultat att göra. Det handlar inte ens om att nå mållinjen utan om att våga försöka. Jag hade "turen" att bli belönad denna gång. Självklart ligger det ju jobb bakom men oavsett vad så finns det saker som kan gå rent åt helvete som är svåra att styra över. Mitt lopp var inte perfekt men det var jävligt bra och på det stora hela så hade det inte kunnat bli så mycket bättre. Jag kommer att få jobba och finslipa detaljer om jag ska kunna förbättra det och jag ser fram emot att "få" börja springa igen. Jag hade en förhoppning om att den här typen av distans skulle kunna passa mig och det har jag fått ett kvitto på och det är defitinitivt distansen över 100-120 km som jag kommer att jobba vidare på. Vad det landar i får vi se. Ikväll tror jag att det landar i ett glas vin eller tre i alla fall.

Redo

Ett tunt gnistrande täcke som frasar under fötterna när jag går. Färgerna är annorlunda nu, fjället redo för vinter, en stillhet har lagt sig och vi går in i dvalan. Som att allting stannat upp. Det passar mig, mina sinnen skärps och jag blir till någonting annat. Jag säger hejda till stigarna, har redan tackat för den tid som varit och trampat den med vördnad. Lekt över varje sten. Nu väntar en tid av hårda skoterspår och en sol som aldrig når horisonten. Midvinterlopning med luft som river i ansiktet och ögonglober som fryser. Jag och Scout och stjärnorna och ensamheten. Scout. Jag trodde det skulle bli en vinter utan honom. Men han kom tillbaka efter över ett dygn på fjället och hittades sovande på bron. Jag vet att han kommer hem. Om han lever. Han hittar. Så jag började tro att han var död. Avgrunden. Är glad att jag aldrig behövde nå botten för vägen upp... Hur klarar man den? Ett djur, en hund, men min familj och bästa vän. Han är rakt in i hjärtat, dit inte många människor kommer. Nästan ingen, ingen, fast det kanske låter dramatiskt. Men sant. Jag vet att den här tiden bara är till låns och jag vill helst av av slita tag i den och tvinga den att stanna, men istället låter jag den gå med en varsam tacksamhet. Alltings förgänglighet, den gör ont men är livet. Och utan det onda skulle skönheten inte vara lika klar. Tror jag. Men vad vet jag.

Tisdag morgon. Kullamannen om tre dagar. Jag vill springa nu och otåligheten kryper i kroppen. Vill. Springa. Nu. Inte dessa "små" pass som bara fungerar som teasers utan obegränsat. Jag har aldrig sett fram emot en startlinje, mot ett lopp. Förutom nu. All denna väntan och förberedelser, jag vill bara koncentrera dem till enda punkt och få ut dem ur kroppen. Jag vill vara på väg och på upptäcktsfärd. Det är en ny plats för mig att springa på och jag tycker om att springa långt utan tidspress men vad ska jag skriva? Ville jag "bara" testa 16 mil så hade jag gjort det hemma på fjället. Det är en tävling och jag är en tävlingsmänniska. Punkt. Jag erkänner det. Att tävla innebär dock inte att gå för att vinna utan att springa klokt, jag vill göra ett bra första 100-mileslopp och få mersmak. Se var min utgångspunkt ligger och vad jag har att jobba med för att kunna springa dessa distanser och längre. Fysiskt men framför allt mentalt. Jahapp, idag väntar sista "riktiga" passet och lite fart. Behöver det för att inte klättra på väggarna. Imorgon väntar Skåne!!!

Stadsliv

Sluter hjärtat. Värjer mig från tankarna som knackar på, stänger av. De får inte finnas så de finns inte. Orkar inte känna hela tiden. Meningslösheten. Jag ska inte vara här, kan inte sortera. Det är som någon skjuter spikar på mig som jag inte hinner parera. Det går för fort och jag vill bara lägga mig med filten över huvudet och inte finnas för en stund. Springa. Tänka på att springa. Praktiskt. Konkret. Tar mycket tid. Tunnelseende. Jag får inte plats inuti mig själv ibland. Känner alla så? Varför pratar ingen om det? Alla dessa ord som inte betyder något. Eller betyder de något som jag missat? Kanske är det bara jag som inte förstår språket? Kanske är det bara jag som blir galen, är galen? Ibland vill jag bara skrika. Ensamheten i detta myller av människor, den förstör mig. Nej, jag ska inte vara här. Jag ska vara hemma med Scout och fjället. Där ensamheten är av en annan sort.

Inför Kullamannen: two weeks to go

Jag vet inte hur många inlägg jag påbörjat senaste tiden men aldrig lyckats skriva klart. Bland annat skriver jag om löparhelgen som vi hade i Abisko för knappt två veckor sedan samt om Scoutens och min hösttur. Det kommer, just nu räcker orden bara inte till. Mycket av tankarna kretsar kring Kullamannen om två veckor och ni som läst tidigare inlägg vet att jag för första gången ska ge mig på 100 miles. Det var varit blandade känslor fram till nu. Mycket prestationsångest och obehag inför att ställa mig på startlinjen. Att "tävla" är tudelat för mig men jag har blivit bättre på att hantera nervositeten. Jag frågar mig ofta varför jag ska springa lopp överhuvudtaget men det roliga överväger i slutändan allt det som är jobbigt inför. Mitt mål är att ta mig de 16 milen, och att göra det på ett så bra sätt som möjligt. Då jag inte har någon aning om hur banan är eller hur min kropp kommer reagera på att springa så länge så är det svårt att sätta något tidsmål så jag har valt att inte göra det. Placeringsmassigt har jag heller inte några ambitioner utan allt fokus kommer att ligga på mig själv. Jag springer bäst när jag bara "är" och inte stressar och vill få njuta av att springa längs havet och i bokskogarna. Men jag kommer att göra mitt bästa. Jag startar inte för att bryta och jag kommer heller inte att vara nöjd med "endast" en målgång om jag känner att jag inte gett allt jag har.

Det här året har jag tillåtit mig själv att springa med hjärta och att gå all in. Det var länge sedan jag gick in med hela min själ i något senast och det har varit en befrielse att våga göra det igen. Att få glädjas när det går bra men lika mycket att få vara besviken och förbannad när det går dåligt. I våras kändes det som jag hade en riktigt bra säsong på G och rent resultatmässigt så har det väl egentligen varit över förväntan. Men hela sommaren fram till ca 1,5 månad sedan har jag fått kämpa helt utan flyt i löpningen. Det har varit fostrande och att SAU blev en lång lång uppförsbacke fick mig att tvivla på vad i helvete jag höll på med. Kanske ger jag intrycket av att vara en flumtomte som bara är ute och leker på fjället tillsammans med Scout, och det är en del av sanningen. Inte hela. Leken är viktig. Scout är viktigast. Löpningen är sekundär i det sammanhanget och skulle jag tvingas välja så skulle jag inte tveka en sekund. Nu behöver jag tack och lov inte det. Det finns tre grundläggande faktorer till att jag springer: motivation, ambition och disciplin. Oftast räcker det med motivationen men när den inte faller jag tillbaka på ambition och disciplin. Dessa tre grundstenar kan dock summeras i en sak: Kärlek. Jösses vad jag tycker om att springa. Inte bara när det går lätt utan även när jag får slita. Att löpningen gör mig gränslös. Inför Kullamannen känner jag just nu bara förväntan samt ett underligt lugn. Den senaste tiden har jag bara sprungit och skakat på huvudet och njutit. Jag vet inte vart det kommer ifrån för jag har aldrig ens varit i närheten av att springa så här tidigare och jag försöker vårda känslan genom att inte bränna ljuset för tidigt. Jag hoppas lättheten är här för att stanna ett tag, över Kullamannen, Tjörnarparen (hoppsan, jag ska visst springa även det) och över Transgrancanaria. Sen, i slutet av februari sätter jag ett stort P för den här säsongen till och med SAU den 20 juli!

Lite bilder från mitt sista "heldagspass" från förra helgen.

Hostfjall

Det tar mig nu fjället, får mig att tappa andan. Att stanna upp i steget för att betrakta skådespelet. Den sista föreställningen innan ridån går ner. Det gör mig så hudlös, naken, att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen. Orden räcker inte till, eller hinner inte med, inte fötterna heller. Men att springa ger lugn. Så fort jag kommer in längtar jag ut, som att den så kallade "riktiga världen" inte räcker. En tomhet som gör ont. En kärlek som svämmar över. Känslor som inte får plats. Idag går vi ut på tur, jag och Scout. Någonstans på fjället, det spelar inte så stor roll vart. Jag vill bara gå och vara ute, slippa prata i största möjliga mån, och vackert det är det ju överallt. Jag får ibland frågan om jag inte känner mig ensam när jag går själv. Nej. Aldrig. För det första är ju Scout med och i naturen är man aldrig ensam. Det är liv överallt. Träden, stenarna det känns som de talar med mig. Genom tyst samförstånd. Renarna som betraktar, djuren man inte ser. Stjärnorna, bergen... Det finns ingen ensamhet i det. Jag litar på fjället. Det är rättvist. Det gör ingenting för att ta hand om mig men heller ingenting för att stjälpa mig, ingenting med baktanke. Enklare en med människor. Samma sak med Scout. Alltid ärlig. Jag är så otroligt trött på spelet och att försöka passa in i en värld som jag när jag tänker efter inte ens vill passa in i. Den där ständigt gnagande känslan av att allting bara är en lögn. Att jag ibland betraktar mig själv utifrån och känner mig som en lögn. På fjället blir jag "riktig". Äkta. Eller galen. Jag vet inte.

Årets edition av Järvloppet

Motivationen att springa har varit riktigt låg de senaste veckorna, egentligen ända sedan SAU. Kanske beror det på att jag bortprioriterat vila, att jag haft en allmän svacka eller att luften helt enkelt gick ur lite eftersom SAU var mitt huvudmål för i år. Att jag sedan inte fick till ett bra lopp där var en liten knäck för självförtroendet och gjorde att jag stressade in i träningen efteråt. Med facit i hand var det kanske inte det smartaste och efter att pressat in några rätt bastanta träningsveckor med noll löpglädje så sa både kropp och knopp att det var dags att dra i handbromsen. Det har blivit ett par lugna veckor där jag sprungit, men inga längre pass och knappt i styrfart. Flera pass har jag helt enkelt avslutat i förmån för att leka med Scout (som hälsar att han gärna skulle ha det såhär hela tiden). Men den här helgen var jag anmäld till Järvloppet "hemma" i Hälsingland. Jag sprang det även förra året och mindes det som en fostrande upplevelse med total avsaknad av platta partier. Då formen känts kass så måste jag erkänna att jag inte var supersugen på 53 km och 2600 höjdmeter men eftersom jag tvingat hem brorsan för att springa halvmaraversionen så var det bara att bita i det sura äpplet och ställa sig på startlinjen. Jag hade tre mål med dagen och det var a) att bara tänka positiva och självpeppande tankar b) att göra ett jämnare lopp än förra året och c) att springa snabbare än förra året om så bara med någon sekund. De första två målen var prio då jag i förväg trodde att jag skulle få det tufft med det tredje. Var ändå helt ok nöjd med förra årets lopp rent tidsmässigt trots att jag tog totalslut redan efter ca 20 km efter en alldeles för hård öppning.

Kl 07.00 när starten gick från Bergshotellet i Järvsö låg dimman tät men jag kunde ana solen och det var en magiskt vacker morgon. Första kilometrarna flöt iväg i ett kontrollerat tempo trots att kroppen direkt sa "nu kör vi tjejen!". Jag njöt av att få hålla tillbaka och la mig strax bakom en klunga på 3-4 killar, med bland annat Stefan Ehrin, som var ett par minuter snabbare än mig på Björnfrossa tidigare i år. Efter 5 km tassade de dock iväg och jag påminde mig själv om att det fortfarande var väldigt långt kvar. Jag tycker om att springa ensam även under lopp och inte bli distraherad av någon annan. Det dröjde dock inte länge innan jag ändå fick sällskap av en av löparna framför mig då både han och jag lyckats hamna på samma villoväg. Någon minut till spillo för mig, ytterligare någon för honom men peanuts i jämförelse med Sätila då jag gick miste om åtminstone en halvtimme pga felspringning.

Starten.

Foto Järvloppet 

Foto Järvloppet

Foto Järvloppet 

Jag och min nya följeslagare gjorde sällskap och förutom några ord här och där sprang vi under behaglig tystnad. Nådde första varvning på 2.10 vilket var 5 minuter snabbare än förra året men eftersom det kändes himla bekvämt så var jag inte särskilt orolig. Andra varvet flöt på ungefär som det första. Något tyngre i uppförslöporna men redan med 28 km kvar så konstaterade jag att jag skulle hålla ihop det här loppet bra, förutsatt att jag inte gjorde något riktigt dumt. Kanske låter det konstigt med mer än halva distansen kvar men sånt där känner man. Vi sprang förbi en annan löpare som började tröttna och jag taggade till lite mer eftersom jag för egen del kände mig som en evighetsmaskin, inte snabb men stark och uthållig vilket är den känslan jag eftersträvar. Efter en snabb titt på klockan så beräknade jag att 6 timmar låg inom räckhåll och satte upp det som mål. Kilometerna tickade iväg och nr vi passerade andra varvning hade halvmaralöparna startat och elvakilometerslöparna gjorde sig redo. 11 kilometer kvar att springa kändes väldigt överkomligt och jag slogs av tacksamhet över att kunna springa en mara utan att bli särskilt trött eller att ha ont någonstans. Kikade på klockan igen och funderade på om inte 5.50 skulle vara genomförbart förutsatt att jag inte sackade för mycket. Sista gången uppför trappstigen (en evighetslång trappa uppför Öjeberget) så var benen rätt stumma men i övrigt så var jag glad och fräsch och fick lite extra pepp av Maggan, Josefin och Maja som var mina grannar när jag växte upp. Och så vips så jag var jag i mål. Tiden blev till sist 5.47.14 vilket gav mig en total andraplats 2,5 min efter Stefan Ehrin, och en putsning av min tid från förra året och tillika damrekordet med nästan 50 min. Helt otippat måste jag säga. Den här löparsäsongen har ju rent resultatmässigt varit rätt ok för mig men jag har hittills inte fått till ett enda lopp jag varit riktigt nöjd med och det var väldigt skönt att äntligen springa "bra".  Kontrollerat och bekvämt större delen av vägen och med känslan av att jag hade kunnat fortsätta länge till, precis den känsla jag vill ha inför Kullamannen. Det enda jag gjort annorlunda denna gång jämförelse med tex SAU eller Björnfrossa är att jag vilat betydligt mer och längre tid. Så jag är beredd att börja tro att det behövs mer vila än jag tidigare velat tro inför de lopp där man verkligen vill prestera på toppen av sin egen kapacitet. Kanske kommer jag inom en snar framtid omvärdera även hur mycket vila som behövs efter ett lopp, det återstår att se.

Foto Järvloppet 

Jag har funderat en del på löpningens vara eller icke vara, om jag egentligen vill springa lopp och vilken typ av lopp jag i så fall vill träna för och börjat snegla mot nästa år. Det kan kanske tyckas larvigt att man som motionär lägger så mycket tid och energi på att springa men om man inte ens vågar sträva efter att bli bättre så kommer det ju aldrig bli så heller. Sen måste man ju inte vilja bli bättre utan det kanske räcker med att bara njuta av alla löpturer. Där måste man nog rannsaka vad som egentligen är viktigt. Och ja, för mig är det viktigt att bli bättre. Inte på bekostnad av kärleken till att springa men jag tror stenhårt på en kombo. Så vad innebär bättre? Visst är det jätteroligt att vara snabbare men att specifik träning inför en platt asfaltsmil (eller mara för den delen) kommer inte att hända då jag ser noll behållning i den typen av träning. Nej, jag gillar långa dagar ute och det är också den typen av löpning som lockar mig - mer små äventyr än grejen att springa. Att bygga uthållighet är ju dock någonting som tar tid och jag ska försöka skynda långsamt. Men någonstans där framme ser jag nog att jag kommer att vilja testa lopp som sträcker sig över flera dagar. Absolut inte nästa år men sen, så småningom.

Nu väntar dock de sista två veckorna av sommarsäsongen och sen ska jag och Scouten ut på fjället nån vecka och bara vara. Vart exakt återstår att se och faktum är att det inte spelar någon större roll. Allt behöver inte vara så planerat hela tiden.